Enhetens vind på vinterns höga himmel

Det är inte likheten som skapar enhet, vilket många tror, utan kärleken.

Jag har slagit mig ned vid köksbordet i mitt nya hem. På bordet som skänktes bort på Blocket ligger min vackra duk. Jag tror det är en damastduk i linne. En gåva från en vän vill jag minnas.

Himlen ovanför de låga grannhusen är vinterblå. Solen sveper över taken. Vinden drar sig längs med husknutarna. Adventsstakarna och stjärnorna är släckta i alla fönstren. Vi närmar oss årets slut. Jag ser fåglar som låter sig lyftas upp och svepas med av luftens osynliga strömmar.

Jag är djupt tacksam för mitt hem, för stillheten jag vaknar till varje morgon, för innergården fri från skräp och smuts, för de bilfria omgivningar jag kan strosa runt i. Jag är djupt tacksam för min säng som jag breder ut mig i varje natt och vaknar upp i utvilad, för att jag är långledig och inte fyller mina dagar med något annat än tomhet. Jag är djupt tacksam för tystnaden, den enkla tillvaro som just nu råder, utan stress, press och dagar fulla av åtaganden. Jag är djupt tacksam för att jag slipper köra bil än hit och än dit, att jag får lunka fram på mina egna ben och sjunka tillbaka ned i mig själv.

Långsamt töms jag ut på allt det som inte är mitt, det jag en gång valde bort för att det ändå inte gjorde mig lycklig. Allt jag omedvetet absorberar när jag rör mig ute i samhället. Andra människors tankar och känslor, deras sätt att leva sina liv. Almanackor fyllda av arbete, nöjen och sällskap, ett högt livstempo som splittrar ande från själ och förvandlar kroppen till en maskin.

Jag lämnade det och fann något annat. Ett liv bortom hamsterhjulet.

"Det är inte likheten som skapar enhet, vilket många tror, utan kärleken." Jag kan bara instämma i Wilfrid Stinissens ord. Jag bär på den erfarenheten. Jag har upplevt enhet med människor som varit helt olika mig, motsatsen personifierad. En enhet som uppstod när vi älskade varandra i någon av kärlekens alla former.

"Det är inte olikheterna som orsakar konflikter, utan bristen på kärlek." Vår värld lider brist på kärlek. Jag lider brist på kärlek. Jag känner det i mitt eget bröst. Hur brunnen är tom. Uttorkad.

Kanske har mitt tillstånd delvis att göra med hur vår värld ser ut. Det är inte kärlek jag i första hand möter när jag kliver ut genom dörren. Det är rädsla de allra flesta människor kommer med. Oro, stress, jäkt, förvirring, ilska och ohälsa. Själva grundvattennivån för kärlek har sjunkit. Frid, fred, hopp, ökad jämlikhet, mindre svält och fattigdom är inte vad som dagligen sköljer över mig. Nyheterna är sällan goda, även om de finns. Högmodet sveper över vår värld, girigheten tycks gränslös, egoismen vinner mark, narcissismen är högsta mode och total galenskap har blivit det nya normala.

Jag behöver gräva en ny brunn, här där jag nu slagit mig ned. Gräva djupare än förut för att kunna hitta den ström av vatten som kommer med kärlek och liv. Jag hungrar och törstar efter detta lika mycket som resten av världen gör, men vad de flesta kanske inte vet är att man måste bryta upp och gå mot ett annat sätt att leva. Det går inte att finna kärlek och liv i den långa kön till den brunn som sinat. Det lilla vatten som emellanåt strömmar fram räcker endast till de som står först i kön. De skrupellösa med vassa armbågar som inte har för avsikt att dela med sig av vattnet till de mest behövande. Sådan är ordningen som råder i vår värld. Åt den kan man mycket lite göra. Det smartaste draget är istället att vara en motståndsrörelse. Ett alternativ. En enhet som bygger på kärlek, där olikheterna har sin självklara plats.

"En klocka i verkstaden slog elva slag och Badin reste sig för att gå. Rosenberg reste sig och bugade.

Ja, sa Badin. Jag måste ge mig iväg. Det kan hända att det ligger något paradis framöver också, om man fortsätter utan att se sig om, så att säga.

Det kommer när man inte väntar sig det, sa Rosenberg.

Jag vet, sa Badin.

Himlen var hög och alla rökar steg rakt upp över staden."

(En av dessa timmar, Ylva Eggehorn 1996)

Klockan på datorskärmen går mot elva. Imorgon vid tolvslaget byter vi år, igen.

Det kommer när man inte väntar sig det. Allt i livet är så. Ett nytt hem dyker upp, ett annat hem går förlorat. Någon får ett arbete, en annan mister sitt. En människa möter en livskamrat, samtidigt som en annan förlorar sin älskade. Från ena stunden till den andra är allt förändrat. En längtan går i uppfyllelse. En rädsla besannas. Ingenting varar för evigt. Varken krig eller fred, liv eller död, hälsa eller sjudom, glädje eller sorg.

Det kommer när man inte väntar sig det. Hur vaken man än är. Det går inte att förbereda sig på vad livet har att ge. Det bästa vi kanske kan göra är att inte vara så snabba att döma det ena eller det andra som gott eller ont, bra eller dåligt. Istället kanske vi ska låta livet vara vad det är. Det är inte detsamma som att resignera inför ojämlikhet, fattigdom, svält och allt annat vi ska göra vårt yttersta för att bekämpa. Men vi kanske ska lära oss att urskilja bättre, för att veta var och hur vi bäst ska förvalta våra liv, så att vi kan dela det med andra.

Jag har skrivit mitt första blogginlägg vid mitt nygamla köksbord. Erik Troells- Smith A/S står det på den söta glasflaskan som håller liv i kvistarna av murgröna jag dukade bordet med på julafton. Jag hoppas grenarna ska få rötter så att jag kan plantera ut dem i en kruka eller balkonglåda till våren. Den vita hyacinten bredvid blommar vackert och nästan doftfritt. Kanske lyckas jag också behålla den knölen och få den att trivas ute i det fria nästa år. Ett blockljus står släckt och en skål på vacker silverfot bjuder mig färgglada clementiner. Morgonens böcker ligger utspridda och uppslagna. Ett högt glas med rester av morgonens kaffe berättar sin historia. En ficklampa som fått batterier väntar på att bäras ner i källarförrådet. En tumstock, ett filter att sätta i badrumsbrunnen och två stenar som vill återvända till naturen. Man skulle kunna tro att det är stökigt här på mitt köksbord, men så är det inte. Det är fullt av liv i rörelse. Ett liv utan jäkt. Ett liv i djup närvaro med just denna dag.

Gott slut och Gott Nytt År!