top of page

Ett kärl för kärleken

Jag försov mig denna morgon. Glömde ställa klockan. Med det insåg jag att det var ett tag sedan jag lät mig själv sova ut. Jag är så mån om att ha en rytm i mitt liv eftersom jag inte har yttre ramar att förhålla mig till. Ingen arbetsplats att gå till. Inga fasta tider som säger till mig vad jag ska göra och när det ska vara klart. Jag har aldrig tänkt så mycket på vad det egentligen gör med mig och hur stor påfrestningen faktiskt är.


När jag ser mig omkring bland människor jag känner inser jag att för en människa som inte har en stark drivkraft och själv kan sätta igång olika projekt blir den sortens frihet där man förfogar över sitt liv och sin tid, fängslande. Dagarna fortgår utan att någonting blir gjort. Idéer förblir just idéer, men ingenting tar form.

Jag har aldrig riktigt tänkt på det, att utan min starka drivkraft skulle jag fallit offer för lättjan. Istället har den totala frihet jag haft till mitt förfogande lett till en enorm produktion.


En del människor behöver andra till hjälp för att starta upp och börja rulla. En del människor behöver andra till hjälp för att bromsa in lite och inte köra på alltför fort. Jag ser att väldigt mycket av min kraft har gått till att hjälpa människor igång. Jag har varit som startkablar. Igångsättande. Och det kräver mycket mer energi än att bara köra på. Det innebär också att jag måste stanna upp. Gå ut ur mig själv och lägga mitt fokus och min energi på att få igång den andre som av sig själv inte förmår, för att deras batteri är urladdat eller kanske till och med dött.


När livet kom med sjukdom till mig fick jag en chans att lära mig att gasa och bromsa av egen kraft. Att starta, köra och ibland stanna upp för att stå parkerad ett tag. I relation till andra har jag under dessa år fått syn på vem jag är. Det friska och det sjuka. Det goda och det onda. Det jag vill ha kvar och det jag inte önskar ha med mig på min fortsatta resa genom livet. I relation till Jesus har jag fått möta någon jag inte visste att jag var. Ett kärl för kärleken, snarare än ett par startkablar.


Liknelsen inser jag nu är väldigt talande. Men jag orkar inte gå in på en lång utläggning. Det är ett så djupt resonemang att jag måste gå in på hjärnforskning och vad som händer när man är tränas från början att göra på ett visst sätt. Låt mig bara säga att med min sjukdom förlorade jag plasten runt de tvinnade metalltrådarna och just därför kunde jag bryta med mina gamla invanda mönster och lära mig ett helt nytt sätt att leva.


Jag har mer att ge, men jag kan inte ge till fler.

Jag minns såväl att de orden kom till mig i samband med att mitt förhållningssätt till Gud, livet, mig själv och andra människor var på väg att förändras. Då när jag var utan ett hölje, hudlös, värnlös, blottlagd in på bara själen.

Trots att jag var så väldigt sjuk hade jag mer att ge, men det kunde inte ske i en direktkontakt med andra. Jag kunde inte fortsätta med de personliga mötena och samtalen, att hålla grupper och leda projekt. Mitt utgivande behövde ske på ett annat sätt.

Att tjäna Gud i någon form och så återgälda den kärlek med vilken Gud älskar mig är det som ger mitt liv mening. När jag är sjuk. När jag är ensam. När jag är fattig. Då blir det ännu viktigare för mig att leva ut den kärleken. Den är ljuset i mitt mörker. Solstrålarna som letar sig fram bakom en mulen himmel.


Nu går en era mot sitt slut. Fråga mig inte hur jag vet. Jag bara vet när det som varit är på väg på mot sin mållinje. Jag har upplevt detta flera gånger i livet och vet numera att det finns fast mark under mina fötter på andra sidan linjen, även om jag är oviss om vad Gud och jag gör tillsammans på andra sidan målstrecket.


Sedan 2017 har jag evangeliserat. Något annat ord har jag inte för det arbete jag utfört. Evangelisation är ett förkunna evangeliet, att berätta om Jesu liv och försöka nå fram till människan med det glädjebudskap som ligger i att leva med Jesus. För visst är det väl ett stort glädjebesked att få lov att vara värdefull och tillåtas att tjäna kärleken också när man är uträknad av samhället?

I samhällets struktur och uppbyggnad kan jag inte vara både sjuk och frisk samtidigt. Inte fattig och rik. Inte ensam och i gemenskap. För ordningen som råder där är separation. Jag är antingen det ena eller det andra. Annars vet ordningen inte var den ska placera mig. Systemet kan inte se hela människan och därför är de flesta människor inte heller tränade att se hela människan. Men Gud kan.


Jag var sjuk. Så sjuk att döden nosade mig i nacken. Men Gud såg inte det som ett hinder, tvärtom, han lånade det sjuka som en behållare åt det friska. I min brustenhet ser ni ju Gud mycket tydligare. Ingen vettig människa kan påstå att jag överlevt av egen kraft. Vem som helst som stannar upp en stund förstår att jag ännu lever för att Gud gett och ger mig liv.

Min djupa svåra outhärdliga ensamhet använde Gud för att visa upp den ännu djupare gemenskap som finns bortom den mänskliga ensamheten. Gemenskapen med honom. Om så hela världen lämnar mig ensam, så överger inte han mig. Inte heller det kan ni som bevittnat min resa annat än att intyga.

Fattigdomen har han använt. Den överjävliga smärtsamma fattigdomen som gnager sönder nattsömnen, självkänslan, självförtroendet och självtillräckligheten. Ju fattigare jag varit, desto generösare har Anden varit mot mig. Ingen som följt mig kan annat än att vittna om ett gränslöst överflöd av skaparkraft och tillit under alla dessa många år.


Detta har ju inte bara pågått i några veckor eller månader. Det har pågått i över ett årtionde. Trots mångas böner. Trots människors bistånd. Och eftersom jag vet att jag inte är en extraordinär människa utan en väldigt blödig människa. En mycket mänsklig människa. Mer mänsklig än andlig faktiskt. Så måste det vara någon annan som är extraordinär eftersom jag inte släppt taget om honom, utan envist hängt mig kvar, oavsett andras välvilja råd.


Jag är trött på fattigdomen. Trött på att leva utan en livskamrat. Trött på att inte sjunka ner i en egen säng i ett eget hem om natten. Annat vore ju märkligt. Min kallelse är ju inte att vara nunna. Men jag har fått en smak av den rikedom som finns i det livet. Vad Gud kan utge genom en människa när vi lever i den sortens relation till honom. Men det är inte det liv jag är formad för. Mitt hjärta sjunger inte ett ja till den formen. Min kropp protesterar högljutt. Min själ gråter vid tanken på ett sådant liv. Jag är nämligen så väldigt mycket människa, kött och blod, och inte alls så mycket ande.


Ett kärl för kärleken, en bägare full av vin. Hur ser då livet ut? Jag har ingen erfarenhet av en sådan tillvaro. Jag vet inte hur utgivandet av Guds kärlek kommer att se ut i den nya formen. Det ska bli intressant. Förändras smaken på Guds kärlek när jag har allt det jag behöver för min kropp och själ? Mognar vinet och fördjupas smaken på det när mitt arbete ger lön, min kärlek till mannen besvaras och vi bygger ett gemensamt bo? Jag anar att det är så. Att hela jag tar en ny mer solid form. Blir mer lik en bägare till kroppen. Mer vin än vatten i själen. En djupare andlig smak med mer sötma och mindre syrlighet. Jag tror det.


Från ett ekfat till en kalk. Vin som blir till vatten. Djupa klunkar av kärleken.

Inga mer startkablar. Ingen högspänning. Inga urladdningar. Inte gasa eller bromsa.

Jesus bär runt på mig. Jesus fyller upp mig. Jesus serverar mig. Så fint. Så vilsamt. Det känns som ett vackert liv. Ett min kropp, min själ, mitt hjärta och min ande enhälligt svarar JA! till.


Kram,




bottom of page