top of page

Familjen, Kyrkan och Kvinnoflocken

Det finns dagar och tider då jag känner mig långt ifrån kyrkan, som om jag inte riktigt hittar min plats i henne. Jag ser att jag är en elefant och att de också är elefanter, ändå känns de inte alltid som min hjord.


Liknelsen kommer från ett program på Kunskapskanalen. Jag gillar naturprogram. Det finns så mycket att lära av ordningen i Skapelsen och så mycket att förstå i mötet med djur. Jag ser Gud överallt i naturen och jag igenkänner mig själv som en skapad varelse och att livet har räckts mig som en gåva av Skaparen.


En elefant räddas till livet och får leva i ett naturreservat, men det saknas andra elefanter. Elefanthonan söker sig därför till vattenbufflarnas hjord och blir en del av den. Själv kan hon gå flera dagar utan att dricka, men de behöver tillgång till vatten dagligen så hon anpassar sig efter dem. Hon är en hona. Elefanthjordar leds av honor. Hon blir matriarken i sin nya hjord och ser därför till flockens behov, såsom varje god mor gör. Innan flockens ungar släpps nära vattenhålet kontrollerar hon att där inte är vattenormar som kan attackera de små.

En tid passerar och en elefanthjord tillkommer. De börjar söka kontakt med henne, men om och om igen visar hon att hon inte är intresserad, att hennes flock nu är vattenbufflarna. De fanns där när hon behövde en familj. Nu finns hon där för dem.


Jag fascineras över detta beteende i naturen där olika arter skapar vänskap- och familjeband när ett djur blivit ensam eller övergivits. Jag igenkänner detta i mitt eget liv. När jag en dag stod där helt ensam fann jag en hjord av kvinnor ledd av Andrea Hylen. Jag bjöds in, togs emot med öppna armar, gavs en plats och mötte kärlek och omsorg.


Några år senare klev jag in i kyrkan och insåg att vi har samma ursprung. Jag är en elefant och detta är en hjord av elefanter. Tio år har passerat och jag känner att vi verkligen har samma andliga arv, men ändå är det hos mina vattenbufflar jag känner mig mest hemma. Det är där jag kan vara mig själv, den ledarhona jag egentligen aldrig själv valt att vara, men som andra sedan jag var barn valt att följa.

Jag tycker mycket om min vattenbuffelhjord, där finns en öppenhet och ett välkomnande som gör att jag kan slappna av. Egentligen är den nog mer som en hjord fylld av alla möjliga arter. Vattenbufflar, åsnor, zebror, örnar, kräldjur, fjärilar, kanske fler elefanter, ja både små och stora djur som rör sig uppe i himmelen eller nere på marken. Det är fint med mångfalden. Jag trivs i den. Den är intressant. Lärorik. Spännande att utforska.


Ibland undrar jag därför om kyrkan är mitt hem när jag känner mig mer hemma i den andre hjorden. Jag tror att det är med kyrkan som med min biologiska icketroende familj. Det är där jag kommer ifrån, vi delar samma biologiska eller andliga arv. Jag uppskattar släktmiddagarna vare sig vi äter grillat på min systers gård eller delar nattvarden i kyrkorummet. Jag uppskattar både att leka charader i gräset och att lyssna på predikan i bänkraden. Men det är i den andre hjorden jag har mina vänner och det är där jag kan komma till min rätt. Det är där Gud placerat mig att leva och verka.


Idag grät jag under predikan på högmässan. Jan Bergendorffs ord gick rakt in i kärnan på mig. Tårarna kom av glädje, av tacksamhet och av att han berörde mitt hjärta. Jag påmindes om varför jag går i kyrkan och vad som finns att hämta där. Kyrkan är mitt vattenhål i vardagen. Djupast sätt finns där en förkunnelse jag tror på. Fröet är Jesus och han är mitt liv.

Jans predikningar är ofta lite skarpa och det är det jag uppskattar även om det kan göra lite ont när han slår hål på självtillräckligheten och självgodheten. Jag förespråkar självrannsakan, både personlig sådan och i familjer, gemenskaper och kyrkan som organisation.


Det var barnet i mig som idag fick upprättelse genom hans ord. Den gåvan har jag väntat på att få ta emot sedan jag var tonåring. Jag påminns om att när en människa gör plats för Anden att verka genom henne/honom/den/dem i ord och handling kan allt hända.

Jag tog Jan i hand efteråt och tackade honom, men allrahelst hade jag velat ge honom en lång innerlig kram. Jag gissar att mina ögon berättade vad jag kände både vid nattvarden då de var fulla av tårar och när jag höll honom i handen och sade tack.


Jag behöver inte välja. Jag kan få allt. Tack Gud för det!

Jag är återförenad sedan flera år med min ursprungsfamilj. Den senaste släktträffen var riktigt härlig. Alla kunde komma och det blev en glad tillställning..

Kyrkan är också min familj och jag älskar måltiden som serveras där. Där finns syskon som jag tycker väldigt mycket om.

Kvinnorna är min flock. Det är bland dem jag har mina vänner och det är med dem jag vandrar genom detta vårt mänskliga liv i Skapelsen.

Jag trodde att jag behövde välja familj, att jag inte kunde vara trogen dem alla. Men det vore att avstå en essentiell del av mig själv och att låta en av mina talenter ligga nedgrävd av rädsla för att Gud inte förmådde älska allt det han själv format mig till.


Prästen Jan har förlöst något i mig idag. Det tackar jag Gud för. Det är Andens förtjänst. Jag ser framemot att låta Anden flöda fram i frihet inom mig på den plats där det funnits en stor knut. Anden är liv och kärlek. Det är som om jag ges tillåtelse att äntligen känna Andens liv och kärlek strömmande i och genom mig igen. Jag får leva. Jag får älska. Jag överger ingen. I sanning får jag vara den jag är.

Jag har inget behov av att försöka kontrollera och styra Anden. Ovissheten inför framtiden känns spännande. Gud är god!

Jag ser framemot att få upptäcka hur Gud vill använda det som har förlösts. Jag hör att Anden ropar: Kom!

Och jag svarar: Anden kom!

Livet är ett äventyr.



EDEN, tavla av Marie Ek Lipanovska

EDEN

80 x 60 x 4cm

Akryl på canvas

Pris: 7500 kr






29 visningar

2 bình luận

Đã xếp hạng 0/5 sao.
Chưa có xếp hạng

Thêm điểm xếp hạng
Đã xếp hạng 5/5 sao.

Jeg bliver glad af at læse dit indlæg. Tak Marie🙏❤️

Thích
Marie Ek Lipanovska
Marie Ek Lipanovska
13 thg 8, 2023
Phản hồi lại

Tack för att du läser och kommenterar Anne-Marie ❤️

Thích
bottom of page