Frid och ofrid sida vid sida

Det växer i krukorna på uteplatsen. Denna morgon noterade jag att nattens regn lämnat små droppar av vatten på pelargonernas mjuka blomblad. Insekter sökte sig till de små pölarna för att dricka. Jag insåg att efter två veckors ledighet och ensamhet i lägenheten är jag mer hemma i min kropp än jag varit på länge. Jag känner närheten till mig själv och när jag gör det vaknar mina fysiska sinnen till liv och jag möter min omvärld med nyvakna ögon, öron och känsla.

Jag lyssnar på en bibelmeditation om Jesus och hans lärjungar. När de vandrar genom ett kornfält bryter de hungriga lärjungarna av ax och stoppar i munnen. Som vanligt i evangeliets berättelser finns det människor som protesterar och säger att sådär för man inte göra. Skälen varierar. Den här gången är det sabbat.

När jag har lyssnat på texten (Matt 12:1-8) ett par gånger landar jag i denna tanke och känsla: "Jesus du är min kyrka, mitt tempel, min synagoga, mitt hem."

Jag funderar över tillfällen då andra kanske skulle säga att jag brutit mot regler. Då jag varit "hungrig" och tagit av det som fanns till hands att äta. Och jag tänker på hur vi människor har ett behov av att vilja äga både det ena och det andra. Äga mark, äga människor, äga sanningen, äga Gud. Men om vi ska vara ärliga så äger vi ingenting. Allt har vi till låns. Allt.

Det är som att gå till biblioteket och låna en bok. Har vi tur hittar vi en bok vi vill läsa länge. En där vi njuter av varje sida. Då får vi hoppas att det inte står många på tur att låna samma bok, får då kan vi förlänga lånetiden flera gånger.

De platser jag kallat mitt hem har varit till låns, också när jag stod som ägare till fastigheterna. De jobb jag haft har varit till låns, nu lånar andra människor de arbetsplatser som ännu står kvar. Människorna i mitt liv är till låns. Familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater, klasskamrater, grannar, kunder, ja alla har jag till låns. Ingenting går att äga. Absolut ingenting. Ändå försöker vi människor att göra det på alla möjliga konstiga sätt.

Det finns endast en jag inte behöver lämna tillbaka förrän jag själv vill. Gud. Inte ens min älskade Moder Jord kan jag räkna med att ha så länge jag vill. Vi är för många som drar och sliter i henne. Så hårt att sidorna faller ur. Så vårdslöst att det blir allt svårare att läsa henne och få en korrekt bild av vem hon är. Vi har rubbat hennes balans och omkullkastat hennes harmoni.

Jag sov djupt i natt. Något detonerade två hus bort tidigt denna morgon. Kanske en handgranat. Glasrutorna på balkongerna gick i tusen bitar. En patrull är där och städar upp just nu. Jag tänkte på pojkarna som brukar spela fotboll på gräset alldeles utanför.

Jag insåg att våldet har blivit min vardag när grannen berättade nyheten för mig, för jag reagerade inte ens. Jag blev inte rädd. Jag blev inte orolig. Livet är vad det är. Jag kan inte ge bort mitt liv och min frid åt den ofrid och det kaos som människan så ofta skapar helt själv.

En stund tidigare hade jag pratat med min bästa vän. Värmen är plågsam för henne. Hennes buk är full av vätska och foten stor som en fotboll. Hon satt i skuggan omgiven av grönska och sade sedan: "Jag ska inte klaga för mycket." Hon har rätt, det hjälper inte att klaga, men det kan vara skönt att bara säga som det är, för att sedan samtala om allt annat som pågår i livet. I hennes, i mitt, i ditt, i vår värld.

Igår morse bombades Den heliga familjens kyrka i Gaza. Två dödades och församlingens präst skadades. Joel Halldorf skriver på sin Substack Vit rök så här:

"De kristna palestinierna passar inte in i de religiösa fundamentalisternas berättelser om krigen i Mellanöstern. Just därför är det så viktigt att de inte glöms bort. För de hjälper oss att se bortom propagandans karikatyrer och fanatikernas symboliska, mytologiska och religiösa tolkningar av kriget. När vi gör det upptäcker vi det mänskliga lidande som borde uppta oss mest av allt i denna tragedi.

När kriget mellan Israel och Hamas bröt ut lyfte på påven Francisus luren och ringde – eller FaceTime:ade, om man ska vara exakt – Den heliga familjens kyrka i Gaza. Han fortsatte att göra det varje kväll, även under sin svåra sjukhusvistelse i början av 2025. Ett tag var de kristna i Gaza hans enda kontakt med världen utanför sjukhuset.

[...]

Fanatikerna förenklar verkligheten för att kunna fortsätta sina krig. Men världen är inte svartvit, utan full av nyanser. De kristna palestinierna är en viktig sådan nyans. De kristna palestinierna har funnits i dagens Israel och Palestina sedan Jesus tid. Församlingar växte tidigt fram i Jerusalem, Betlehem, Nablus, Gaza och andra städer i området. I dag är mellan 1–2 procent av befolkningen på Västbanken kristna, och innan konflikten bröt ut bodde 3 000 kristna palestinier i Gaza. De flesta av dem är araber, och de tillhör olika kyrkor: katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor."

Läs gärna hela artikeln av Joel Halldorf och prenumerera på hans substack: https://vitrok.substack.com/p/betydelsen-av-den-bombade-kyrkan

Vill du läsa mer om och av de kristna i Palestina finns Munther Isaac på Facebook och Instagram. Munther Isaac är en palestinsk pastor, författare och teolog placerad i Betlehem som bland annat skrivit boken "Christ in the Rubble". https://www.facebook.com/munther.isaac

Du kan även följa jesuitprästen, redaktören och författaren Fr. James Martin, SJ. https://www.facebook.com/FrJamesMartin

Det går, har jag förstått, att ha Jesus som mitt hem och leva i hans frid samtidigt som jag har ögonen riktade mot det som sker i min absoluta omgivning och vår omvärld. Det går att leva utan att dela upp tillvaron i svart eller vitt. Det går att leva i och med nyanserna där frid och ofrid existerar sida vid sida. Det går att sätta ord på det svåra i livet utan att fastna i jämmer och gnäll som inte leder någonvart. Det går att vara med och sprida viktig information som upplyser människan. Både genom att berätta om sitt eget liv och de värdefulla insikter som finns att upptäcka i vardagslivet. Och genom att dela med sig av de insiktsfulla texter som andra människor skriver. Det finns en väg att vandra som rymmer den sanning och den kärlek som vill expandera. Den vägen finns för den som är villig att vandra den.

Kram,