Jag minns den där gången då jag låg naken under ett tunnt lakan när jag bodde på Strandgatan. Det var efter att jag hade älskat med min sambo. Jag kommer så väl ihåg den stunden för jag mötte något i mig själv som var nytt för mig. En mjukhet, en stillhet, ett lugn, en sensitivitet, en sinnlighet, en öppenhet som var väldigt behaglig. Inte bara för mannen vid min sida, utan för mig själv. Jag fick syn på en kvinna inom mig jag inte visste fanns. Hon vaknade och visade sig för mig i själva kärleksakten. När jag lät mig älskas och när jag älskade. Och jag insåg att intimiteten också var en väg till Gud.
När jag tänker tillbaka på den tiden inser jag hur lite jag egentligen visste om mig själv och vem jag innerst inne var. Den kvinna Gud hade format uppenbarade sig i sprickan som uppstod efter extasen. Men när jag steg ur sängen slöt sig sprickan åter, och i relation till allt och alla levde jag som den kvinna min barndom, uppväxt, relationer, livet och omvärlden hade format fram. En som inte gärna visade sig sårbar, en som försökte klara allt på egen hand och hade svårt att be om hjälp.
När jag mötte Gud i januari 1999 och insåg att Gud var kärlek väcktes i mig en längtan efter att leva i den kärleken varje dag, varje timma, varje andetag.
När jag mötte kvinnan i mig själv tio år senare och insåg att hon var mottagaren av Guds kärlek för hon lät sig älskas och hon älskade, då väcktes i mig en längtan efter att leva som den kvinnan varje dag, varje timma, varje andetag.
När jag 2017 spelar in Youtubeserien Ett år med Gud är mitt liv så brustet att den inre kvinnan som Gud format i det fördolda träder fram under inspelningarna. Jag kan inte längre dölja min sårbarhet. Jag klarar inte mig på egen hand. Mitt liv ligger i Guds och andra människors händer. Jag lever av Guds nåd och människors barmhärtighet. Och där när all självtillräcklighet har klätts av mig älskar jag och låter mig älskas på ett sätt jag aldrig förut gjort. Jag har mött hjärtats oskuld och renhet i mig själv.
Igår skrev jag här på bloggen om min kropp som värker och så berättar om en obalans. Jag sätter ord på hur svårt det är för mig att hitta rätt i denna förening av den maskulinitet jag funnit i Jesus och den femininitet jag bär i min egen kropp.
De sju år gamla inspelningarna av Ett år med Gud använder jag nu som en stämgaffel för att hitta "rätt" kropp till denna förening som skett inom mig och som är en livslång process där Gud och jag smälter samman alltmer och blir ett. En kropp. Ett liv. Sammanvävda av Anden som är kärleken som ges ut och tas emot.
När jag denna förmiddag tittar igenom dagens Ett år med Gud kommer den med både tröst och hjälp för min nuvarande situation. Jag skulle vilja kliva in till kvinnan jag är där och krama om mig själv länge. "Tack för din djupa närvaro och sårbarhet och skönhet. Tack för att du gjorde dessa inspelningar som jag nu kan spegla mig i. Tack för att du är genuin. Tack för att du älskade och lät dig älskas med allt det lidande det innebar för dig. Tack för din hängivenhet. Tack för ditt mod och din frimodighet. Tack för att du visar dig så naken. Tack Gud för att du formar min inre människa och gör henne så vacker."
I inspelningen talar jag om hur tom och innehållslös en kärlek utan ett löfte är. Det går inte att sätta sitt hopp till en sådan kärlek för den är en illusion. Men Guds kärlek kommer alltid med ett löfte som infrias.
Jag vilar i Guds kärlek för mig. Med honom kan jag ligga naken på sängen utan att behöva skyla min sårbarhet och min längtan efter kärleken, efter att älskas och att älska.
Det är sant som min värkande vänsterarm berättar. Jag har gripit efter en kärlek i ett årtionde nu. En kärlek som var inom räckhåll. Där min kärlek kom med ett löfte, men mannens saknade det. Men det är inte mitt ego eller min kvinnliga stolthet som fick sig en törn, det var mitt nyfunna hjärtas renhet och oskuld. Det är den värken jag ännu känner av.
Jag ser att den inre kvinna som Gud format kommer med en kärlek som är förankrad i ett löfte. Sådan var inte den kvinna som barndomen, uppväxten, relationerna, livet och samhället formade. Det var inte mitt sanna jag som ingick äktenskap med barnens pappa och levde 17 år i den relationen. Kvinnan saknades. Hon hade ännu inte vaknat och var därför inte närvarande. Jag sökte inte mig som kvinna i honom och han sökte inte sig som man i mig. Ingen hade lärt oss det var där de båda fanns.
Men det är kvinnan som är mitt sanna inre väsen. Den som sätter kärleken främst. Den som ständigt hungrar efter kärleken och törstar efter Guds liv. Det är kvinnan som längtar efter mannens kärlek och liv, den kärlek och det liv som Gud nedlagt i mannen och format fram. Den kärlek som är förankrat i ett löfte som är större än en signatur på ett äktenskapsbevis. En kärlek med ett löfte om att älskas och att älska utan att behålla något för sig själv. En kärlek utan ett kluvet hjärta, men med en spricka där kärleken kan strömma ut och in.
Jag blickar bortom gräsplanen ner mot en tonårspojke som ömsom vankar fram och tillbaka och ömsom sitter ned på en sten. Under de tre timmar jag suttit och skrivit har han befunnit sig där och tittat efter någon. Sådan är kärleken som saknar ett löfte. Den vi väntar på kommer aldrig. Det gäller i alla former av kärlek. Föräldraskapet, vänskapen och äktenskapet.
Jag anar att kärleken utan ett löfte handlar mer om en längtan efter att bli älskad än att älska. Det finns föräldrar som skaffar barn för att få ett barns kärlek, inte för att ge ett barn kärlek. Det finns relationer där någon söker en människas vänskap för att bli älskad, men man har ingen kärlek att ge när vännen behöver den. I många äktenskap är nöd och lust förankrat i plikt, inte i kärleken, inte i ett löfte om att låta sig älskas och att älska den andre. Därför avtar intimiteten allt eftersom åren går för vi skrev under pappret utifrån vårt ytliga och av omständigheter formade jag, inte med den djupa avbild Gud nedlagt i oss.
Sedan jag mötte den kvinna som Gud format fram i mig har hon tagit allt större plats i alla mina relationer. Till Gud, till min mamma, mina barn, barnbarn, vänner, män och i mitt arbete. Jag kan nämligen inte ge någon del av mig om jag inte först tagit emot den.
Kvinnan träder i fram i relation till mannen. När jag längtar efter att älska och älskas av honom. När jag söker mannens kärlek finner jag kvinnan. Kropparnas förening är den hjälp vi behöver för att nå vårt eget djup. Av oss själva kan vi inte. Gud visste vad han gjorde.
Den sanna modern i mig har kliver fram när jag älskar barnen. Mormodern i relation till barnbarnen. Och det inre barnet i mig visar sig när jag älskar föräldrarna.
När jag älskar förvandlas jag. När jag låter mig älskas mognar jag. Det löfte vi måste avge till kärleken är att både älska och låta oss älskas. Inte det ena eller det andra.
Kvinnan inom mig fortsätter att ta form. Nu också i illustrationerna som Madame Ooh la la. Ännu finns där ett stråk av vemod i hennes ansikte. Ännu värker det i hjärtat. För kärleken i mitt liv kommer med ett löfte. I relationen till Gud är det ömsesidigt. Vi har lovat varandra trohet, att aldrig sluta älska och älskas av varandra.
I min relation till avbilden, kvinnan Gud format fram inom mig, är det ömsesidigt. Hon har aldrig övergett mig, bara hållit sig dold. Jag har avgett ett löfte om att älska mig själv sådan jag är inför Guds ansikte och att också ta emot den kärlek som finns nedlagd i henne som Guds avbild. Också när det löftet innebär att jag bryter upp från ett äktenskap eller någon annan relation eller situation där avbilden jag är inte tillåts ta plats.
Jag har avgett kärlekslöftet i relation till Mannen jag vet finns nedlagd i Kristus. Mannen har jag lovat att älskas av och älska, även om den mannen ännu inte tagit kropp och visat sig för mig och sagt sitt namn.
Löftet har alltid funnits som det barn jag är i relation till min mamma och som mamma i relation till mina barn.
Och i mötet med Carina gav jag det kärlekslöftet som en vän.
Kram,
Comments