top of page

Gud gräver en grop

Jag lyssnar på löven som rasslar i ekarna utanför. Då och då känner jag en svag bris som drar igenom uteplatsen och kyler ner huden som värmts upp av junistrålarna. En duva kuttrar på avstånd. Bredvid mig ligger ett ritblock. Sötnosens ansikte lyser mot mig. Det är söndagseftermiddag. Hade jag haft en trädgård hade jag alldeles säkert varit ute och påtat i den. Men nu är det jag som är trädgården och Gud gräver i mig.


På församlingsfikat i kyrkan i förmiddags frågade en kvinna mig om jag hade funnit en bostad. Jag svarade att jag var tålmodig och ännu väntade på Guds ledning. Hon svarade att jag verkligen hade tålamod. Och jag responderade att numera har jag, men så har det inte alltid varit. Förut var jag väldigt otålig.


Tålamod är ett intressant ord. Mod att tåla. Tåla vad då? Tåla att vänta utan att riktigt veta hur länge. Modet att vara kvar, att inte springa iväg, att inte försöka lösa problemet själv, att inte ta en genväg, att inte söka andra lösningar än den som Gud har i beredskap. Modet att tro på Guds kärlek, att tåla andras frågor, att hantera alla tankar och känslor som denna väntan kommer med.


Gud odlar något i mig. Jag är hans trädgård och platsen där jag är just nu gissar jag är som Guds växthus. Tålamod är en av plantorna han driver fram. Hur blommorna på den doftar vet jag inte. Hur frukterna från den smakar vet jag heller inget om. Jag är van vid att ta saken i egna händer och lösa saker sporadiskt om jag inte har någon annan lösning. Gud har inga tillfälliga lösningar. Gud tänker inte kortsiktigt. Gud har all tid i världen.


Jag gissar att min egen ömsinthet om det jag sår och planterar kommer från Gud. Tomatplantorna har jag bundit upp. Vissna blad och blommor i blomlådorna har jag nypt bort. När skuggan fyller uteplatsen ska jag vattna.


"Stopp" säger jag nog hundra gånger om dagen till mig själv. Stopp till alla tankar som ideligen pratar strunt. Det är inte konstigt att jag blir trött. Att tygla mina egna tankar tar mycket energi. Det är mycket mer vilsamt att lyssna till vindens sus och fåglarna som kvittrar.


Jag undrar verkligen vad som är nästa steg. Vad Gud har i beredskap för mig. Den enda längtan jag känner är den efter en hamn och en famn. En bofast kärlek. En relation att rota mig i. Visst har jag en önskan om ett eget hem och en stadig inkomst, men det är mer en tankens önskan än mitt hjärtas djupa längtan.

Jag har alltid sagt att jag hellre är fattig och bor i en koja med den jag älskar, än är rik och bor i ett slott utan den kärlek som är djup och äkta. Måste jag välja? Jag vet inte. Går det att få allt? Det är mycket möjligt, men jag har inga exempel på det. Det tycks vara så att den som är väldigt rik ofta spenderar mycket tid med att arbeta, men inte så mycket tid på att söka rikedomen i sin älskade. Men jag kan ha fel.

Så om jag måste välja, väljer jag kärleken. När jag dör tar jag ändå inget annat med mig än just kärleken jag levt i och lärt känna. All egendom får jag lämna kvar. Och jag anar att det är hur genomsyrade vi är av kärlek som avgör vad vi utses till att göra hemma hos Gud.


Så jag låter Gud fortsätta att gröpa ur mig, att gräva i min kropp och själ. Trots att längtan efter någon att älska och älskas av därmed ökar för varje dag. Trots att det är en svår känsla att vara kvar i för jag blir så sårbar. Och sårbarheten öppnar för frestelser och prövningar. Det är lätt att vilja lösa det provisoriskt genom att gå och söka det som liknar kärlek där jag vet att den finns. Att döva smärtan som finns i längtan, om så för bara en stund. Men då måste Gud börja om från början igen, och jag vill så gärna ge Gud den glädje jag vet att det blir för honom att ge mig all den kärlek jag önskat så länge jag kan minnas.


Så jag förblir i mitt odelade hjärta i väntan på den som kommer med ett likadant hjärta. Jag tror inte att man måste vara kvar i sin egen kluvenhet. Jag tror Gud vill mer än så för sin människa.


Nu ska jag sätta mig i en solstol och sluta ögonen en stund. Sjunka inåt. Bada i ljus. Vila lite medan Gud arbetar i sin trädgård. Låta mig formas för en framtid som är helt oviss för mig, men som Gud vet allt om.


Kram,

Marie





bottom of page