top of page

Gud kallar och Gud prövar

När jag lyfter upp den från asfalten är kroppen ännu varm. Fjädrarna yr längs med hela gatan. Jag lägger den döda duvan i en hundbajspåse och ser till att få med alla inälvor som fallit ur. Jag slänger den sedan i sopnedkastet. Här finns ingen bra plats att begrava den på.


Det måste ha skett precis innan jag skulle gå ut med hundarna. Där på gatan utanför uteplatsen ser jag att den ligger påkörd. Jag går in med hundarna igen och hämtar påsar för att fågeln inte ska bli överkörd fler gånger.


Vet ni vad som är det värsta som kan hända en människa? Att den förlorar sin "spirit". Det är den döda duvans påminnelse till mig. Utan sin livsgnista är människan död även om hon ännu lever.


Det pingstdagen idag. Glad pingst! Den helige ande är här. En livsande som aldrig kan utsläckas och dö, och som kan återuppväcka det som var dött.


Det är kris i Svenska kyrkan i Malmö kan vi läsa i Sydsvenskan idag. Ett tjugotal visselblåsare talar om ett ohälsosamt arbetsklimat. Det är inget nytt. För sex år sedan köptes den förre kyrkoherden ut för nästan två miljoner kronor. Också denna gång riktas kritiken mot kyrkoherden. En stor del av personalen under henne saknar förtroende för sin ledare.

För mig är det något mycket allvarligt, oavsett om ledaren är en person inom kyrkan, i skolan, inom politiken eller på någon annan arbetsplats.


Det är svårt att tro att hon kan vara kvar. Svenska kyrkan i Malmö behöver lugn och ro efter en mycket lång tid av turbulens och prövningar med ett ledarskap som inte fungerar. Förlust av medlemmar. Pandemin. Ett samhälle i kris där kyrkan många gånger fyller i luckorna när människor faller mellan stolarna. En orolig värld. Och ständiga omorganisationer ovanpå allt detta. Det är inte enkelt att vara en plats där människor ska finna frid, stöd och hjälp när det inte finns någon support varken inifrån eller utifrån.


Om också denna kyrkoherde avgår, löser det alla problem vi har? Nej. Det kanske får personalen inom pastoratet att slappna av för att de känner att de är lyssnade till. Men Svenska kyrkan i Malmö måste gräva djupare. Roten är större än en person. Problemen fanns innan hon tillträdde. Och om vi kan hitta vad grundproblematiken är, kanske vi kan få svar på vilken sorts ledare som behövs på posten som kyrkoherde i Malmö. Och kanske måste posten i sig förändras.


Superherden kallades den kyrkoherde som köptes ut 2017. Det är ett mycket obehagligt uttryck. Ingen herde ska ha fler lamm än den förmår älska och ge sitt liv för. Det finns inga mänskliga superherdar.


Gud kallar och Gud prövar. Så lyder rubriken på det senaste och sista porträttet jag skrivit för Bunkeflo Kyrkoblad som nu släppts. Nu lämnar jag över pennan till någon annan. Jag känner att jag inte längre kan utföra arbetet så som jag önskar. Jag har ett personligt ansvar att bevara friden inom mig. Ett personligt ledarskap. Jag behöver se mina egna begränsningar. Jag är inte längre rätt person på den posten. Jag avgår själv. För som skribent har jag makt. Jag förkunnar något som andra läser och kanske vägleds av. Jag avgör vad som ska stå med i texten och vad som inte ska vara med. Det är ett stort ansvar. Ännu större är ansvaret för min egen blogg.


Min bästa vän och jag brukar tala om skillnaden mellan responsability och accountability. Vi hittar inget bra svenskt ord för det senare. Men att vara ansvarsfull är inte detsamma som att vara ansvarig och den som står till svars om något skiter sig.

När jag läser vad kyrkoherden svarar på kritiken mot henne ser jag en brist på accountability. "Jag förstår att det är mycket kritik, men jag vill tro att den inte är riktad mot en individ utan den förändring vi står inför." (Sydsvenskan 28 maj 2023)

Men kritiken är riktad mot henne. Att inte lyssna till sina medarbetares röster och tro på vad de säger kan knappast bygga tillit och förtroende. Om man ska leda Svenska kyrkans största pastorat krävs en ledare som är accountable för sina tankar, ord och handlingar.


Gud kallade mig in i kyrkan den 12 december 2013. "Superherden" tillträdde sin tjänst den 31 december 2013 enligt hans Facebook. Från första stund har min tid i kyrkan varit en prövning.


Det finns ingenting som skiljer mig från de båda kyrkoherdarna. Jag är inte god och de onda. Vi är av samma skrot och korn. Men jag har upplevt vad ett dåligt andligt ledarskap kan göra med människor. Jag har varit måltavlan för en ledare som tappade bort sig själv uppe på maktens position. Jag kom med den skadad in i kyrkan, som ett öppet sår, i hopp om att slippa möta det här.

Jag vet därför att en människa kan vara sitt allra bästa på en position men den sämsta versionen av sig själv på en annan. Jag har sett det också i mig själv. Därför vill jag inte ha en position där det onda, sårade och destruktiva i mig lockas fram. För då kommer andra människor att komma till skada. Jag har nämligen inte en uttalad ledarroll, men jag vet att andra följer mig som vore jag en ledare för dem. Mina ord är vägledande och det får jag aldrig någonsin glömma bort.


Jag är ingen talesperson för Svenska kyrkan, inte min församling eller någon annan. Min blogg består av mina tankar och funderingar, mina åsikter och övertygelser. Jag önskar inget hellre än att Svenska kyrkan i Malmö fylls av frid och arbetsro, av helig ande och nytt liv, av Guds glädje och förnyelse.

Jag önskar det bästa för all personal utan undantag. Jag önskar det bästa för alla som har modet att vara kvar i kyrkan och inte överger henne när hon kämpar. Att fly är aldrig vägen till enhet och gemenskap. En person är lösningen, Jesus Kristus. Men en människa är inte ensam ansvarig för allt som inte fungerar.


Gud kallar och Gud prövar. Jag behöver kyrkan och kyrkan behöver mig. Det är inte alltid enkelt att stanna kvar på vägen med Jesus, men det är och förblir en välsignad väg. Av egen erfarenhet vet jag att kriser är den plats där Gud verkligen ges en möjlighet att glänsa och förvandla allt till sin fördel. Så krisen i Svenska kyrkan Malmö kan vi överlåta till Gud och sedan ta emot när tiden är inne som en förvandlad gåva.

Den som är kvar kommer att få uppleva den förvandlingen, i sig själv, i sin församling, i vårt pastorat och i hela Svenska kyrkan. Det vågar jag satsa min själ på. Gud har en plan för oss alla. På olika sätt kommer vi att komma till användning.


När jag nu överlämnar porträttpennan får jag plats för den helige ande att nyttja mig på det sätt som Gud vill och jag ännu inte känner till. Så Glad pingst! Må ingen enda av oss känna sig överkörd och mista sin "spirit". Må istället alla människor få nytt liv genom den helige ande denna pingst.


Kram,

Marie


Ps! Idag slipper jag laga mat för det är Mors dag och jag ska bara ta det lugnt och låta barnen göra allt. Eller åtminstone det mesta... Jag gillar ju faktiskt att diska och att hjälpa till.

bottom of page