Vi är båda kvar, mannen och jag. Vi betraktar Hagar också idag. Han från sitt håll och jag från mitt. Vi skriver båda ner våra reflektioner. Den manlige författare i den dagliga andaktsbok jag läser, och jag - den kvinnliga författaren skriver här på min blogg. Vi har vår utgångspunkt i dem vi är som människor och i Gud, med våra egna iakttagelser och upplevelser. Det är därför så viktigt att vi båda står kvar och lyssnar på varandras berättelser, för vi uppfattar dem sällan på samma sätt.
Jag läser mannens texter. Läser mannen mina?
Dagens betraktelse utgår från gårdagens blogginlägg. Så är livet. Det nya springer ur det gamla. Nya testamentet bygger på det gamla. Det gäller också tankar, känslor och funderingar. En tanke föder en annan. Så vill du läsa gårdagens blogg om Hagar, traumarespons och den Seende Guden kan du klicka HÄR.
Om jag igår blev ilsken över hur mannen uttryckte sig i sin text, blir jag idag glad över det perspektiv han lyfter fram. "Barnet (i detta fall Hagars son Ismael, min anm.) har en egen relation till Gud som inte behöver mellanhänder. Jag tänker på alla vi våndas och ber för, alla dem vi känner att vi inte räcker till för. Herren kommer till oss som är trötta av att bära andra och frågar: Hur är det fatt? Han berättar att han har koll på läget, att vi kan hämta "pojken" och ge honom en kram."
Igår pratade jag med min äldsta dotter om föräldrakärleken. Den som i sin naivitet vill att de egna barnen (och alla andra barn) aldrig någonsin ska behöva lida. Den där önskan jag som mamma har av att beskydda mina barn från allt ont och allt som gör ont.
Mitt eget elände är det enklare att bära. Barnens svårigheter och min egen maktlöshet är däremot förbaskat tungt. Men som författaren och pastorn Tomas Sjödin skriver: "Barnet har en egen relation till Gud som inte behöver mellanhänder." De orden är en god tröst.
Varje barn som föds har en likhet med sina föräldrar. Arv och miljö formar oss och ger oss olika förutsättningar. Men varje barn har också sin egen välsignelse och sin personliga relation till Gud som ligger bortom de mänskliga föräldrarna. Jag är ett bevis på det. Mina föräldrar dukade inte fram Gud. Gud kom till mig precis som han en gång kom till Hagar. Likheterna är många mellan Hagar och mig. Smärtsamt många. Det fick jag känna av också idag.
ATT VARA SEDD
Gud såg mig och därför såg jag Gud. De var så vi möttes för 25 år sedan. Jag var slav under den syn jag hade på livet och den jag bild jag hade av mig själv som människa och kvinna.
På ytan var jag lyckad, med alla de mått vi människor jämför och mäter oss. Hus, bilar, fonder, resor, barn, vänner, familj och släktingar. Men under ytan var jag inte lycklig.
Jag hade formats till att vara min egen förtryckare. Både det maskulina i mig och det feminina i mig var sjukt. Jag levde som om ingenting hade hänt. Som om jag i grunden inte var ett traumatiserat barn. Som om min kvinnlighet inte var djupt skadad. Som om mitt liv endast var till för andra. Som om min kropp hade oändliga resurser. Som om jag inte hade mina egna personliga drömmar. Som om sexualiteten inte betydde något för mig. Som om jag inte behövde kärlek, omsorg, närhet och ömhet. Som om mitt liv inte hade sin egen välsignelse annat än att vara till en välsignelse för andra.
SEDD OCH ÄLSKAD
Det var underbart att möta Gud. Rena himmelriket. Gud såg mig. Jag såg hans sändebud, Herrens ängel Gabriel. Jag fick bada i ljus och kärlek. Det var min allra första riktiga upplevelse av att vara sedd och älskad. En överväldigande känsla och ett brutalt uppvaknande till den verklighet jag efter mötet tvingades återvända till.
Jag var sedd och skulle gå tillbaka till att vara osynlig.
Jag var älskad och skulle vända tillbaka till en tillvaro där jag inte fann någon kärlek.
Jag var fri och tvingades tillbaka in i slaveriet.
Gud var ljus och jag blev varse att jag levde i ett kompakt mörker.
Kontrasterna var så stora. Inte i relation till andra människor, men inför Gud.
Först nu i efterhand kan jag förstå den längtan jag ibland kände. Jag ville fly. Ta mitt pass, sätta mig i bilen, köra över Öresundsbron och fortsätta ner till kontinenten för att starta ett nytt liv långt hemifrån, för att sedan aldrig mer återvända. Men jag gjorde det inte. Jag var gift. Vi hade barn.
Det var ett rop inifrån. Idag vet jag det. Men då fann jag det så skrämmande att jag inte förmådde lyssna till det och utforska vem i mig som skrek sådär och varför hon ville fly.
Det hade inte hjälpt mig att fly. Man kan inte fly ifrån sig själv. Men jag var till slut tvungen att bryta upp från det liv jag levde, för det fanns helt enkelt inte utrymme inom den livsstilen att bli en fri och hel människa.
ETT GUDS BARN
Det var först när jag fann Guds barn inom mig, det med sin egen relation till Gud, som jag kunde ta det allra första steget ut ur slaveriet. Sötnosen var den som låste upp det fängelse jag hade kommit att bygga upp runt mig själv och som jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig ur. Jag hade blivit min egen fångvaktare i avsaknaden av kärlek inifrån och utifrån.
När Gud såg det barnet inom mig, då såg också jag henne. Hon igenkände sig som ett älskat barn, Guds egen dotter. Hon var och är sedd, därför kan jag se och teckna henne. Hon var och är älskad, därför strömmar kärlek ur henne.
Sötnosen föddes lite innan lucia 2016. Det dröjde alltså nästan 17 år från det att Gud såg på mig första gången innan jag kunde se att det fanns ett Guds barn inom mig, dvs ett släktskap med Gud, något av honom som inte alls har med mitt mänskliga arv och mina biologiska föräldrar att göra.
Sötnosen är min egen helt personliga relation till Gud som inte behöver några mellanhänder. En droppe av Himmelriket som fallit ned i den jord som min kropp och själ är.
Julen 2016 börjar jag teckna det ritblock som fått namnet "Kristus i Kvinnan, Kvinna i Kristus" och det är uppenbart redan från första sidan att jag är på väg mot ett nytt land och att barnet som redan är hemma hos Gud är med och visar vägen. Med Sötnosen uppenbarar Gud alltså även den framtid han har i åtanke för mig.
Det är viktigt för mig att ta mig tid att skriva allt detta till er. Ni läser det på några minuter men det tar många timmar att nedteckna det jag gör här. Gårdagens blogginlägg tog en hel dag att föda fram.
Det är viktigt, för min kvinnokropp och själ är med och berättar. Inte bara om hur det är att vara människa och kvinna och mamma och dotter i vår samtid. Jag berättar också något om Gud, det eviga. Hur Gud är. Vad Gud gör. Vem Gud är. Så att ni ska igenkänna Gud i er själv och i andra. Så att ni ska söka efter och finna Guds barn inom er.
En del av det jag skriver kan ingen manlig författare berätta. Därför är det viktigt att jag som kvinnlig författare gör mig jobb. Det primära är inte att mina texter förpackas i en pappersbok som ges ut av ett förlag eller om de är tillgängliga här på min personliga blogg. Mitt uppdrag är att skriva i, om, med och för Gud. Alla publicerade former har sina fördelar, ingen är bättre än den andra. Det viktiga är att jag skriver och berättar, så att vi inte bara har männens berättelser att lyssna till och ledas av, för då går människan vilse på sin vandring hem till kärleken och den frihet som endast finns att finna där.
Kram,
Comments