Det var länge sedan jag levde någon annanstans än här och nu. Vandrar jag tillbaka till den tid som varit är det för att nuet pekar i den riktningen. Drömmer jag mig bort är det för att jag behöver miljöombyte och en liten stunds semester. Framtiden besöker jag endast om den knackar på min dörr. Man skulle kunna tro att mitt liv stagnerat, men så är det inte. Rörelsen sker inom mig nu när jag inte längre försöker erövra världen. Nu när Anden tagit sin boning i mig.
Ett av mina långa blonda hårstrån har fastnat i blomlådan där lobelian lyser i sin vackra lila färg. Växten jag inte vet namnet på ser ut som ett långt hår fullt av vita små blommor. Ibland sitter jag och försiktigt drar bort de torra blommorna för det är terapeutiskt.
Sommaren har återvänt och jag har slagit mig ned i det upplysta hörnet av uteplatsen. En granne på andra sidan gatan bjuder på morgonmusik på ett språk som kanske skulle kunna vara holländska. Åtminstone får musiken mig att tänka på höga berg och frodiga grönskande dalar. Kor med bjällror och invånare med lustiga träskor på fötterna. Det är en kul sida av att vara jag. När jag hör musik målas ofta ofrivilligt scener och miljöer upp i mitt inre.
Men jag hade hellre lyssnat på naturens musik. På löven som rasslar i ekarna som är fyllda av svällande ekollon. Nu tvingas jag lyssna på den dunkande musiken som strömmar ut ur grannens fönster. Låt följer på låt. Det är lite som att leva med en tonåring.
Jag noterar att det stressar mig. Jag är lite för trött och ljudet för högt för att jag ska kunna stänga det ute och låta det sjunka undan till ett bakgrundsljud. Det börjar tugga upp lugnet i mig. Det gnager sig igenom lager på lager tills jag nästan är hudlös.
Så jag reser mig upp, skickar in hundarna, går över gatan och tar brandtrappan upp till tredje våningen. Jag tänker be personen att antingen sänka volymen eller stänga fönstret. Men när jag når slutet av trappan ligger där en lös hund utanför personens dörr. Jag vänder och går tillbaka hem, in i lägenheten.
Med tårarna skvalpande i ögonen stänger jag dörren bakom mig. Jag påminns om min väldiga sårbarhet och hur det är att vara jag. Jag tvingas in både fysiskt och själsligen. Det är inte alltid möjligt för mig att vara härvarande med det som finns precis utanför mig. Med lugnet intill träden och bland blommorna i det vackra solskenet går det alldeles utmärkt. Men jag kan inte alltid vara här med det som kommer från människorna. De höga ljuden som söndrar tystnaden slår också itu något inuti mig. Nämligen den djupa vilan som finns när jag är öppenhet för det som är närvarande här och nu.
Oljuden och stressen som människor producerar förstör mötesplatsen där jag och Gud samtalar med varandra genom Skapelsen eller som Skaparen talar till sin avbild.
Tack och lov tränger inte en enda dunkande ton in genom lägenhetens stängda dörrar och fönster. Jag vänder hem till lugnet där kroppen åter slappnar av och öppnar sig. Är det möjligt för mig att återvända till uteplatsen? Jag reser mig upp och går för att öppna den stängda ytterdörren och möts av tystnad. Tack min gode Gud!
Det är mellan härvaron och närvaron mitt liv böljar. Jag är här med det som sker just nu i mötet med min direkta omvärld. Jag är där i djupet av mig själv och i närvaron av Gud. Så ser mitt liv ut numera. Det är ett litet och förenklat liv jag lever. Men det är desto mer koncentrerat.
Zumo njuter i solen på sin egen plats i utesoffan. Lilly har valt ett skuggigt hörn och ligger så hon kan spana under ribban på staketet på vad som sker på trottoaren utanför. Himlen är molnfri. Solen gassar mot min hud. Då och då känner jag en behaglig vindfläkt som drar undan några hårstrån från mitt ansikte.
Naturen avslöjar att vi går mot höst. Sensommarens skrud är mörkt grön. Himlens blå färg antar en annan nyans. När vinden leker med trädkronorna låter det annorlunda. Solens strålar känns något mildare för min kropp.
Skapelsen bjuder ännu på frukt och bär. Men vårens spirande utåtriktade energi har lugnat ner sig. Energin hon utstrålar är mer vilsam. Tack Gud för Skapelsens växlingar. För explosionen av liv om våren och för vilan om hösten.
Jag är så van vid Guds alla gåvor att jag sällan funderar så mycket över dem. Skapelsen med allt hennes liv. Min egen kropp och allt jag rymmer. Gåvan att leva härvarande med allt det som är här just i detta ögonblick. Gåvan att leva närvarande med Gud som älskar och helar och viskar i mig. Gåvan att vara helt öppen och mottaglig för orden som meddelar sig. Gåvan att ha en kropp som kan sitta helt still och bara låta allt detta ske. Gåvan att ha ett par händer som villigt nedtecknar utan att någonsin klaga. Gåvan i ett hjärta som inte har ett behov av att censurera något i livets berättelse. Tack Gud för att du format mig sådan. Tack Gud för allt du är och möjliggör. Tack för oss, för dig och mig och Skapelsen.
Försiktigt berättar magen att det är tid för mat. Varsamt meddelar hon sig för att inte avbryta det som är. Jag smeker min mage en stund som svar på att jag hört henne. Min kropp är ett Guds tält, ett hem för Guds närvaro. Jag är rädd om tältet.
Allrahelst vill det stå uppslaget ute naturen bland både djur och människor, men ibland går det inte för väggarna i tältduken är så tunna att de inte kan stänga ute den del av det mänskliga som är alltför påträngande och vårdslöst.
Väggarna behöver vara tunna för att Guds närvaro fritt ska kunna strömma ut. Jag vill inte leva med tjocka väggar av rädsla för att min sårbarhet ska ta skada. Jag vill inte låsa in Gud bakom stängda dörrar och fönster.
Mellersta dottern tittade förbi med yngsta barnbarnet när jag skrev de sista orden i meningen ovan. Som alltid tog jag den lille gossen i hand och tittade om det fanns några mogna hallon. Två fann vi.
Om det är något jag saknar från gården där jag bodde under åtta år är det allt jag odlade och förökade i naturens skafferi. Vi kom att bli riktigt goda vänner där, Moder Jord och jag. Vi visade varandra en ömsesidig kärlek och förstod att vi behöver varann.
Jag förvandlade grus- och stenhögen till gräsmatta, fyllde igen hålorna i vägen, rensade upp allt skräp jag fann när jag grävde, ersatte snåren av tistlar och brännässlor med en väldig hallondröm och satte ute alla vissna lökväxter jag hade haft inomhus.
Där det förut inte fanns något annat än en ojämn gräsmatta planterade jag vackra rosor, pioner, kärleksört och sådde sommarblommor. Långa rader av jordgubbar, sallad, broccoli, gräslök, dill, oregano, persilja och pepparmynta blev det med. Och goda potatisar skördade jag. Massor av tomater likaså.
Nyponen, flädern och vinbärsbuskarna som omgärdade gården tog jag också tillvara frukterna av. Jag lärde mig sylta och safta, torka och mala. Jag ett asfaltbarn, uppvuxen i miljonkomplexen där höghusen var klädda med eternitplattor blev upp över öronen förälskad i Skapelsen under dessa år. Djupa kärleksband knöt vi. Jag upptäckte djupet av hennes skönhet, hur mycket frid hon erbjuder, och hur god och smakrik hennes skafferi är när vi människor inte tillsätter gifter. Vi saknar båda att ha vår egen lilla täppa där vi älskar och tar hand om varandra.
Jag har ätit en banan, gått en förmiddagspromenad med hundarna, ätit ett par smörgåsar och druckit ett glas juice. Jag är tillbaka i hörnet på uteplatsen. Hallonskörden är liten även om plantorna har sitt ursprung från gården. Ett par rangliga gurkplantor klättrar på träribborna intill grannen. Hortensian har snart blommat över i sin kruka på marken. Gräslök och två olika sorters mynta har också de följt med från gården hit. De står och förökar sig i solskenet. Pepparmyntan är mycket god som te.
Häromdagen stannade ett par och frågade mig om tomaterna. De är två meter höga och fulla av klasar som nästan liknar vinddruvor. Jag kände igen mannens ansikte och det visade sig att vi hade gått på samma högstadieskola. Han i nian och jag i sjuan. Och hans lillebror i min parallellklass. Ännu ett möte mellan nuet och historien. Tiden är inte horisontell, den är vertikal. Den går uppifrån och ner. Nerifrån och upp. Den är härvarande. Den är närvarande. För den som slår upp sitt tält och sätter sig ned som ett vittne och nedtecknare av livet öppnar sig en oändlig rymd som rymmer allt.
Kanske är det andligt högmod att säga att detta jag gör när jag bara sitter här och berättar livets historia är mitt allra viktigaste uppdrag som människa. Ändå tror jag i mitt hjärta att det är just så. Jag är ett litet enkelt tält i en mycket stor värld. Ett tält som kommer med Guds närvaro in i världen. Ett tält du kan passera obemärkt förbi eller slå dig ned en stund för att reflektera över livet som är närvarande just här och nu.

HALLELUJA, AMEN OCH HOSIANNA
Akryl på canvas
Varje tavla är 60 x 60 x 4cm
PRIVAT KOLLEKTION, ej till salu
Originaltavlor som är till salu hittar du på SJÄLAGLAD KONST
Comments