Plötsligt anar jag vidden av vad som hände den där våren 1974. Kanske är det kärnan som nu blottar sig för mig. Djupet som öppnas. Den ytliga förlusten var traumatisk för mig som sexåring, men den djupare förlusten innebar en bottenlös förlust och sorg. Jag ser nu att det var som att bli landsförvisad. Utkastad ur den djupare verkligheten som var mitt hemland. Men barnet i mig fortsatte att identifiera sig med det landet.
Mina sex första år i livet var både glädje och bedrövelse. Jag var älskad och omtyckt av min mamma och mina tre äldre syskon. Det fanns mycket närhet. Samtidigt var min pappa gravt alkoholiserad. Han söp upp familjens ekonomi och skapade mycket otrygghet. Men min arton år äldre storasyster hade en pojkvän som kom in i mitt liv redan när jag var bebis. Han fyllde upp min längtan efter en pappa. Jag kände mig älskad av honom och jag minns att min kärlek för honom var djup. Också med honom fanns det mycket närhet. Jag vilade på hans arm och satt uppkrupen i hans knä. Så trots de yttre oroliga och otrygga omständigheterna i hemmet hade jag funnit en inre trygghet och frid i kärleken i mina nära relationer.
Fysisk närvaro och kroppslig närhet gör därför mig trygg. Det mest självklara sätt för mig att uttrycka kärlek och omsorg är genom min egen kropp. Jag är den i min familj som allra tydligast och mest naturligt uttrycker kärlek i både ord och med min kropp. Jag har alltid skiljt mig i det avseendet från mina syskon. Jag har alltid sökt fysisk närhet.
Men 1974 dog min systers pojkvän i cancer. Kort därpå skilde sig min mamma från min pappa och vi flyttade till ett nytt bostadsområde en bit bort. Hela familjen var traumatiserad på olika sätt. Vi förlorade alla så väldigt mycket på en och samma gång. För mig var det som att kastas ut ur mitt hemland som var kärleken, rakt in i ett ändlöst mörker som var bestod av sorg, rädsla, oro, fattigdom, smärta, lidande, ja allt annat än kärlek, närhet och trygghet.
Det är inget ovanligt att vi människor sluter oss när vi upplever svåra förluster. Vi stänger dörren om oss för att hantera sorgen och smärtan, för att överleva traumat. Jag tror det var vad som hände. Det är barnets upplevelse av sin familj. Alla blev otillgängliga. Jag övergavs. Eller snarare uteslöts. Jag hade inte längre tillgång till kärleken och livet inom den andre. I min mamma. I mina syskon. Jag sökte kontakt, men fann den inte. Därför finns det ingenting som sårar mig så mycket som när jag möter en stängd dörr och den andre människan vet att jag står där på andra sidan och längtar efter att bli insläppt.
Min erfarenhet är att när en människa haft dörren stängd länge då kan det bli så att alla de tankar och känslor som varit instängda strömmar ur den andre så att man nästan drunknar av alla ord om man är mottagaren. Orden kan till en början upplevas som en befrielse, en öppning, men efter ett tag inser man att de är ett skydd liksom tystnaden var. De många orden är ett sätt att skapa distans, att slippa närheten till den andre och därmed sig själv.
Jag har känt mig utestängd den senaste tiden. Inte ens Ordet har släppt in mig. Jag har långsamt tömts på liv. Torkat ut. Blivit som ett russin. Fyllts av sorg över att inte bli insläppt, inte få dela den andres liv och ta emot kärleken som finns i mötet. Och därför har jag slutat knacka på Evangeliets dörr. Tills i morse.
Jag har suttit denna morgon och betraktat vad det gör med mig som människa när jag möter den tystnad som stänger mig ute eller de ord som vill hålla mig på avstånd. Jag dör. Långsamt tynar jag bort i de möten med människor som skyr intimitet och närhet, fysisk eller själslig. Jag dör av ett sådant bemötande. För första gången kan jag erkänna den sanningen för mig själv. Jag dör. Den djupa sanna verkligheten som är kärleken, närhet och ömhet dör.
Kanske kan andra människor leva så, men för mig är det ett liv i exil. Långt borta från det hemland som är den nakna nära kärleken. Närhet och närvaro skapar trygghet och får tilliten att breda ut sig. Distans och frånvaro skapar otrygghet och bereder plats för alla sorters tvivel. Det vet jag idag.
"Markus och jag". De orden hörde jag när jag hällde musli på filen denna förmiddag. Så jag bar med mig Bibeln ut i vårvädret på uteplatsen. Jag stod inför en av de fyra dörrar som leder mig tillbaka till mitt hemland. Sedan tryckte jag ned handtaget på Markus dörr, fann att den var olåst och klev rakt in mitt barndoms hemland, kärleken.
Som barn kastades jag ut i exil av själva livet när döden kom till vår familj. Som ett barn återvänder jag hem och låter mig bäras av den famn jag miste men som alltid väntat på min återkomst.
Min djupare verklighet är denna. Det är sanningen.
Kram,
