Jag älskar dessa sköna morgnar i maj. Mitt nytvättade hår har torkat under promenaden medan solen lägger slingor i det. Jag går vackert, tänkte jag när en man i min ålder stapplade fram i gruset på andra sidan. Sedan tittade jag ner på mina händer och tänkte att även de är så väldigt vackra den här tiden om året. De känns extra kvinnliga nu när de fått färg och det skavda nagellacket är borttaget.
Det är lugnt och stilla både inom mig och runt omkring mig. Zumo gnager på ett märgben hör jag. Lilly ser jag inte. Själv sitter jag i det upplysta hörnet på uteplatsen där krukorna med blommor, örter och bär ständigt blir allt fler. De små penséerna ser ut som glada små färgglada ansikten. Luktärten klättrar på de gamla grenarna från syrenen jag klippte i fjor. Gräslöken har fått blomknoppar, jordgubbarna som fått blommor trängs med den goda pepparmyntan som åter vaknat och är ivrig att breda ut sig. Här njuter jag av att sitta med en kopp kaffe och läskande apelsinskivor. Alldeles kladdig blir jag om mun och fingrar när jag äter dem de där brandgula klyftorna. Jag hade behövt en bit papper, men istället får jag slicka rent de bruna fingertopparna.
Maj, sköna maj. När min Jordemor vaknar upp ur sin slumrande vintersömn väcker hon också mig, sin dotter. När jag ser henne byta ut sina dystra grå garderob och klä sig livfulla dräkter som tar andan ur mig, då får jag också syn på mig själv. Hur lik jag är henne på många sätt. I hennes skönhet får jag syn på min egen och njuter av att vara jag. När hon öppnar mina sömndruckna ögon och drar undan gardinerna och med glad stämma viskar: "Våren är här!" Då blir jag som ett barn som stiger upp ur sängen, tittar ut och tänker att aldrig tidigare har min mamma varit så vacker som nu. Mitt hjärta öppnar sig när jag hör hennes kvittrande röst. Mina ögon tåras när jag sitter där på sängen och ser henne klä sig i ljusa gröna kläder. När hon sätter körsbärsblommorna i håret och binder en brudbukett av äppelkvistar och blommande syren då kan jag inte längre hålla tyst. Då ställer jag mig upp i sängen och hoppar hejvilt medan jag ropar: "Mamma, mamma, precis lika vacker som du är vill också jag vara. Snälla, snälla, snälla, låt mig få låna några av kläderna i din garderob." Och fastän de är alldeles för stora för mig låter mamma mig låna precis vad jag vill.
Jag sätter på fötterna trädstammarna som gör att jag sträcker på ryggen och lyfter på huvudet. Sedan går jag där på mammas catwalk och tycker jag är alldeles fantastiskt vacker trots att jag nog går lite vingligt på årets nya ben.
Jag sveper in mig i hennes limegröna läkeblad och de följer varje dal och kulle på min kropp. Jag är ett barn i min mammas ögon, men har en kvinnas böljande kropp.
Jag tar handväskan fylld av solens ljus och svänger den när jag går fram och tillbaka med våren. För mina ögon sätter jag ett skydd så att jag inte bländas av mammas och pappas stora leenden när de ser på mig.
Sedan sätter jag mig ned och ber solen om pedikyr och manikyr medan vinden får vara min frisör. Vi leker mamma och jag. Vi leker mamma - pappa - barn. Vi leker med kärleken som pappa lämnat kvar åt oss. Vi leker och jag älskar det. Vi alla älskar det. Därför fylls jag av kärlek till henne, honom, mig och er.
Zumo står med ryggen mot solen medan huvudet vilar på hans utebädd. Märklig ställning. Han är en knasig hund, en soldyrkare och en riktig kelegris. Lilly chillar på plattorna under cafébordet. De båda lever life om dagarna nu när jag är här hos min dotter. Vovsingarna älskar att vara på uteplatsen. Liksom jag gör.
En man på andra sidan gatan går omkring med en lövsug och blåser bort inte bara torra blad men också den välsignade tystnaden. Men det är övergående. Han gör bara sitt jobb. Han gör plats för grönskan.
Jag ska skriva en ansökan till Svenska kyrkans kulturstipendium idag. Det är inte alls lika gemytligt som att sitta här med er och berätta om vår Jordemor, Himlapappa och kärleken. Men det är mitt jobb att skriva den ansökan och projektet jag ska söka pengar för är något mycket gott. Något bara jag kan göra. Ibland är livet sådant, att ett visst arbete kan ingen annan människa utföra än jag. Det är lite som att bli förälder. Utan mig som mamma skulle mina barn inte finnas till. Jag har lärt mig att se skillnaden på vad endast jag kan utföra och när jag är utbytbar.
När det är något jag är skapt för och utrustad till att utföra är det ofta också väldigt angeläget. Det kan inte vänta. Det finns en lucka i tiden där det arbetet måste ske. Allt annat som inte är viktigt får då ställa sig åt sidan. Gud vet av erfarenhet att jag är likt en scout, alltid redo för de där viktiga tidsbegränsade uppdragen.
Sedan ska jag cykla och besöka min mamma på korttidsboendet. Hon återhämtar sig från en stroke. 93 år gammal måste hon lära sig att skriva och gå igen. Det ger mig perspektiv på livet. Jag njuter mer av mitt eget skrivande och mina promenader. Jag ser på mina händer och säger att de är som vackra grenar på livets träd där Anden älskar att sitta, och jag älskar att berätta om alla skott, blad och blommor som skjuter fram.
Jag ser och säger om mina ben att de älskar att vara nakna för att känna både vind och sol. Och jag ser och säger att jag har en vacker gång när jag går genom livet. Alla dessa vackra och kärleksfulla tankar och känslor bär jag om mig själv. Mina prioriteringar blir mycket sunda när jag ser på min Jordemor och på min mamma, båda har gett liv åt mig.
Några moln har seglat upp på himmelen. Solen lyser på någon annan just nu. Jag drar tröjan om mig och känner att benen och tårna känns lite kalla när jag sitter här i skuggan. Min Himlapappa gör bara sitt jobb och Jordemor har inga invändningar. Det är övergående. Våren är redan här och sommaren följer i hennes spår. Vi behöver alla, människor, djur och växter, både sol och skugga, värme och svalka.
Kram,
