top of page

Sammanväxt med Jesus

Jag tror att jag kan uträtta mer av värde när jag befinner mig i min egen lilla vrå i utkanten av världen, än om jag befinner mig och rör mig ute i den. "Där ute" och "här inne" tycks inte vara helt kompatibla. Vi verkar inte leva efter samma ordning, ledas av samma längtan eller sikta mot samma mål.

Trött, gruvligt trött gör den mig, den mänskliga ordning vilken vi förväntas leva efter och som vi sedan barnsben tvingas in i. Den ordning där vi uppmuntras till att erövra världen, söka vårt existensberättigande i andras gillande och bygga materiell rikedom till priset av att vi förlorar oss själva.


Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?

Jag minns att de bibelorden från Matteusevangeliet 16:26 kom till mig när jag var svårt sjuk. Jesu ord gav mig mitt existensberättigande i en värld, ett samhälle och en samtid där jag räknas som en belastning när jag inte kan producera det som samhället efterfrågar, och när jag inte bidrar till upprätthållandet av den ordning som i grunden bryter ner människan och reducerar henne till ett personnummer och en slav under konsumtion.


Teresa av Avila lär ha sagt i sin bön till Jesus: "Jag är Teresa av Jesus." Och Jesus lär ha svarat: "Och jag är Jesus av Teresa." Hennes ord påminner mycket om mina egna ord: "Kvinna i Kristus. Kristus i kvinnan." Jag tror innebörden är densamma. Vi talar båda om en relation till Jesus så djup att vi inte längre är delbara. Jag i honom. Han i mig. Förenade till en kropp. Sammanväxta.


Den kroppen är inte riktigt kompatibel med den omvärld jag lever i. För jag är skapad till en avbild av Gud. Avbilden är en förvaltare, inte en konsument. Avbilden förökar gåvorna från Gud, den producerar inte på människors begäran och efterfrågan. Avbilden odlar fram det Gud sått och nedlagt i henne, inte vad människor vill ha och tror sig behöva för att leva.


Om jag dör, dör Jesus. Allt det liv som han utsträcker i och genom mig. Om Jesus dör, dör jag. För han är livet som håller och gör mig levande.


Jag sitter i skuggan. Huden är mättad av sol och värme. Jag har nyss ätit en tallrik med vattenmelon. Grönskan frodas på uteplatsen. Både blommor och grönsaker växer så det knakar utan att jag gör något annat än sätter fingret i jorden, känner efter när de behöver vatten och ger dem det. Så är det också med mig, med avbilden. Jag är som plantorna jag sköter om. Precis som Jesus säger i Markusevangeliet 4:26-29:


»Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«



Sötnosen, illustration av Marie Ek Lipanovska


Guds rike finns inom oss. Nedlagt av Gud. Vi kan vara med och bygga det genom att låta allt ske så som Gud vill.


Igår blev Sötnosen en "riktig" flicka. Plötsligt hade hon läppar, näsa, ögon och ögonbryn. Det kom med både glädje och vemod, för det var som när mina barn var små och jag en dag såg på dem och förstod att de hade blivit stora. En del av mig ville inte riktigt rita henne så detaljerat, men den del i mig som älskar henne ville inte hindra hennes utveckling.


Jag minns när Sötnosen var bebis och gungade iklädd endast blöja. När hon skulle fylla tre år fick hon sina öron. Det skedde i samband med att jag gjorde små Sötnosen-ikoner i december 2019. Nu är Sötnosen 7,5 år och har fått ett mer mänskligt ansikte. Inom kort får ni se henne, men inte riktigt än.



Kram,

Marie Ek Lipanovska logotype





16 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page