Förbarma dig, Gud, förbarma dig!
Jag flyr till dig,
i dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran har dragit förbi.
(Psaltaren 57:2)
När jag läser Psaltaren för Sötnosens räkning gör jag det sakta. Faktum är att jag inte längre kan läsa fort, inte skumma igenom texter. Oftast är det inte ett problem för jag saknar mestadels skäl till att läsa på det sättet, att skyndsamt inhämta information, men jag har noterat att det blir problematiskt i min roll som förtroendevald när vi ibland ska läsa igenom något. Jag hinner inte med i det höga tempot.
Det finns en skillnad mellan att läsa och lyssna till ord. Jag har slutat att läsa. Jag lyssnar till vad som sägs i en text. Jag lyssnar för att förstå vad som kommuniceras både på ytan och djupet. Detsamma gäller när en människa talar. Jag hör inte. Jag tar emot den andres ord och berättelser. Orden passerar inte in genom ett öra och ut genom det andra. De studsar inte mot en stängd dörr utan tas emot och får sjunka ner i mig.
Väldigt sällan pratar jag. Istället delar jag med mig av något som för mig är värdefullt.
Detta sätt att förhålla sig till både det skrivna ordet och det uttalade kommer med en djup glädje och rikedom i min relation till Gud. Jag är öppen och tar emot Guds ande utan några filter, utan någon form av censur. Däremot kan det vara överväldigande i relation till människor. Som imorse när grannen gång på gång tog sina många samtal på sin uteplats. Jag har sagt till henne flera gånger att hon får sköta sina privata angelägenheter inne i lägenheten, att jag är ointresserad av att lyssna till hennes dagliga och högljudda prat. Men hänsyn är inte hennes styrka. Hon pratade i sönder lugnet under hela förmiddagen medan jag försökte skriva och teckna. Hon kommer inte med frid till det kollektiva utrymmet.
Varje fredag läser jag Psaltaren med Sötnosen vid min sida. Det har vi gjort länge nu. Psalmerna, som texterna kallas, är ofta långa och vi väljer därför ut en eller några rader som talar till oss. Sötnosen, som är det inre barnet i mig, har en djup innerlig vänskap med Anden. De är bästa vänner. Oskiljaktiga.
Det är Anden vi lyssnar efter när vi läser den gamla böneboken som finns i Bibelns Gamla testament. Anden som jag tror finns i djupet av varje människa. Under allt prat. I tystnaden, om vi stillar oss och verkligen lyssnar.
Två stycken i dagens Psaltarpsalm stod ut under morgonens läsning. Vi valde den första, vers två som i sin helhet inleder blogginlägget. Och vi valde sedan en mening vi kände att både hon, jag och nog hela världen behöver just nu.
I dina vingars skugga tar jag min tillflykt.
Det har skett en förändring hos Sötnosen sedan förra veckan då hon sökte sig till Jesu famn. Det inre barnet har all rätt att bli rädd. Hon får krypa upp i Jesu famn och låta sig bli buren. Barnet har fler rättigheter än skyldigheter. Det gäller i den mänskliga verkligheten liksom i Guds verklighet. Det är att vara barn och låta Gud vara den vuxne. Det yttersta ansvaret bär Gud, inte jag som människa. I allt. Också när det rör sig om mitt liv.
Förändringen som skett sedan dess kan ses i Sötnosens ansikte. Nu när hon åter vänt sitt ansikte mot er andra visar hon för första gången upp sin mänsklighet.
Denna förvandling är också synlig i den nya designen på Sötnosens Psaltarbilder. De är nu som små vykort från henne till dig, till er, till sina vänner.
Inför mig har hon provat sina nya ögon, sina ögonbryn, sin näsa och sin tunga. Jag är ju hennes mamma. Hon lever i min kropp. De lever där, Sötnosen och Anden, tillsammans. Alltid. Där Anden är, där är Sötnosen. Där Sötnosen är, där är Anden. Båda skulle protestera högljutt om någon försökte dela på dem. Inte heller kan någon dela på mig och dem. Vi kommer som ett paket. Vi är en kropp. Väljer du en av oss får du de andra två på köpet. Passar inte det, då får du avstå oss alla.
Vi är tillsammans mer än bara ord. Hos oss är ord och handling ett. Vad som sker mellan Sötnosen och Anden tar kropp. Det är oundvikligt. Först på djupet i mig, sedan synligt i Sötnosens teckningar och därefter som någon sorts handling i mitt liv.
Också dessa verser ur Psaltaren 57 kände Sötnosen och jag var sanna för oss, men mer som en profetia, en förutsägelse om framtiden, ett stundande nu att se framemot.
Mitt hjärta är redo, Gud,
mitt hjärta är redo,
jag vill sjunga och spela.
Vakna, min själ,
vakna, harpa och lyra,
jag vill väcka morgonrodnaden.
Jag vill tacka dig, Herre, bland folken,
jag vill sjunga ditt lov bland alla folk.
Ty till himlen når din godhet,
till skyarna din trofasthet.
Visa din höghet i himlen, o Gud,
och din härlighet över hela jorden!
(Psaltaren 57:8-12)
Kram,
Comments