top of page

HJÄLP - att söka hjälp och vara till hjälp

"Varje människa har sin egen naturliga rytm." Orden kommer från Wilfrid Stinissen denna morgon. Jag jämför min tidigare rytm med min nuvarande rytm och kan snabbt konstatera att jag idag är vad vi kallar för långsam. Haren i mig har förvandlats till en sköldpadda. Jag kan inte ens skutta om jag försöker. En inre spärr har byggts upp i mig efter alla år av sjukdom. Jag kan faktiskt inte skynda mig längre. Jag kan inte växla upp. Det är som om jag då springer ifrån mig själv. Jag klyvs till kropp och själ och faller ganska snart ihop i en hög. Det är faktiskt ganska läskigt.

Vad jag däremot kan idag som jag inte kunde när jag stressade mig genom tillvaron, är att vara närvarande och fokuserad. Jag kan vara kvar med en tanke eller känsla väldigt väldigt länge. Men resterna av det gamla tempot i mig finns kvar. Det visar sig som otålighet och okontrollerad iver. (Ivrigheten i sig är god.)


"Den djupa gemenskapen med de hjälpsökande."Orden kommer från Tomas Sjödin. Ni som följer min blogg vet att båda dessa nämnda män är mina dagliga följeslagare. Vi går jämsides med varandra och filosoferar över Gud och Livet. Jag lyssnar på dem, ni lyssnar på mig. Det är ett samtal som därför överskrider både tid och rum.

Stinissen skrev boken som jag läser 1994, Sjödins bok utkom förra året, jag sitter här och skriver i realtid. Vi vandrar upp och ned mellan himmel och jord på den där stegen Jakob såg änglarna stiga upp och ned på för många tusentals år sedan. Vad Gud ger till en ger människa ger han till oss alla. Den stegen har ett namn. Den är Jesus. I honom och genom honom möts Stinissen, Sjödin, jag och du just nu i detta ögonblick.


Om jag avviker från min egen naturliga rytm tappar jag omedelbart den djupa kontakten med de hjälpsökande. Det svåra med att vara författare är att jag inte ser ansiktena på de som behöver min hjälp. Därför måste jag ständigt vara i kontakt med alla de delar i mig som behöver hjälp. Jag får söka den hjälpsökandes ansikte i mitt eget liv och påminna mig själv om att allt som finns i mig finns också i andra människor. Sådant jag kämpar med, kämpar också ni med. Inte allt och inte alltid, men i livets olika cykler. Vi människor är nämligen mer lika än olika.


Det innebär att om jag blundar för de delar i mig själv som behöver hjälp kan jag heller inte hjälpa någon annan med en liknande problematik. Om jag inte låter mig själv bli räddad när det behövs, kan jag inte öppna dörren för någon annan som behöver räddas. Om jag inte ber om och tar emot hjälp, kan jag heller inte öppna den dörren för någon människa. Med mina ord banar jag alltså väg för den hjälpsökande i mig och er andra. Mitt eget liv och mitt dagliga behov av hjälp är min vandringsstav.


HJÄLPSÖKANDE

Mina behov av hjälp är stora. Genom att bo hos min äldsta dotter tar jag emot hjälpen jag behöver för att inte vara hemlös. Min arbetsplats är hennes köksbord och utan stillheten som finns här när hon är iväg på sitt arbete hade jag inte kunnat arbeta.

Jag behöver andra människor för att bli inspirerad. Stinissen och Sjödin är mina hjälpredor varje morgon, det finns andra under dagen. Deras böcker, deras tro och bibeltexterna de hänvisar mig till är som en väggren på varje sida om mig så jag håller rätt kurs och inte hamnar i diket. Ibland tror jag nämligen att jag ser, men är i själva verket blind. Därför verkar de som blindstavar utan att jag alltid är medveten om det.

Utan Gud skulle jag inte kunna utföra mitt arbete. Från honom får jag min kraft att skriva i flera timmar, teckna, måla och sedan dela allt med er på bloggen och i sociala medier.

Jag får hjälp med att betala mina stående kostnader. Utan den ekonomiska hjälpen hade jag haft magsår.


HJÄLPAREN

Men genom att jag tar emot all denna hjälp, kan jag vara till hjälp för andra. Jag städar hos min mamma. Hon är 92 år och behöver den hjälpen. Jag lånar dotterns bil för att kunna ta mig dit.

Jag skriver nästan varje dag till er för att jag vet hur avgörande det är för mig att kunna luta mig mot både Guds ord och andra människors texter. Inte allas, men de personer jag litar på. Utan den hjälpen hade jag gått vilse i vår gudsfrånvända och lögnaktiga värld. Jag kommer med den hjälpen till er här på bloggen.

Jag hjälper min dotter genom att laga bra mat åt oss, ta hand om hennes hundar, lämna ut och ta emot leveranser för hennes företag, vara ett stöd för hennes tro på Gud och sig själv, och jag är mottagaren av den nya människa som växer fram också i henne.

Jag hjälper Skapelsen genom att plocka skräp. Det är oerhört tillfredsställande. Moder Jord ger oss så mycket varje dag. Att städa hos mamma och städa i naturen är samma sak. Det är att hjälpa till att hålla rent hos den som ger liv.


HELANDE

Det sår i mig som ännu inte är läkt är det som rör min ekonomi. Jag kan äntligen separera kvinnan från pengar inom mig. De två har varit hoptrasslade sedan en lång tid tillbaka. Minst sedan äktenskapet, men kanske ännu längre tillbaka.

Jag ska nu undersöka vad den/de underliggande orsakerna är till min ekonomiska situation. Det handlar inte om hur jag hanterar pengar. Jag är sparsam och en god förvaltare. Det är något i inflödet som är skadat, inte i utflödet. Jag behöver hjälp med det, att se roten, möta sanningen och hela vad än det är som är skadat. Den hjälpen med att läka något i mig vet jag idag att jag ska söka endast hos Gud.

Ofta är nämligen människorna omkring oss, i synnerhet de som står oss närmst, medhjälpare till att allt förblir som det varit. Detta sker nästan alltid omedvetet. När en människa i en nära relation eller i en konstellation (familj, klass, arbetsplats etc.) förändras, då tvingas nämligen de andra att också förändra något. Det kan innebära förluster för någon, att fördelar de haft försvinner.

Förändringar skapar ovisshet. Den som förändras är inte längre förutsägbar för de andra. Det skapar rädsla. Vem är jag när den andre inte längre är som den förut var?

Utan att vi tänker på det har vi människor en tendens att binda människor till en version av sig själv som gynnar oss själv. Människan är mer egoistisk än vi oftast vill erkänna. Jag ser bevis för det i mig själv varenda dag.


Det är på något sätt "finare" i mänsklighetens ögon att vara den som hjälper än att vara den hjälpsökande. Vi vill mycket hellre identifiera oss med den som kommer med hjälp till andra än den som tar emot hjälp. Jag tror det handlar om egots behov av kontroll, makt och övertag, påhejat av en samhällskultur som bygger på att vårt mänskliga värde är kopplat till prestation där vi är "bättre" människor ju mer vi äger, gör och ger.


Vi intar en position till alla människor, till Gud, till oss själv och till allt vi gör. Vem är jag i relation till dig? Hur är jag i relation till dig? Vad gör jag i relation till dig? Det är nog oundvikligt. Det är ett sätt att förstå hur vi ska samverka, vad vi kan förväntas oss av varandra, vem av oss som ska ge och göra vad.

Jag tror att det är möjligt, men inte enkelt, att möta varandra som jämlikar. Där vi utgår ifrån att vi är lika mycket värda och vi ser på varandra som gåvor att ta emot.

Men vi måste också våga se att det finns stora skillnader i våra uppdrag, kallelser, arbeten. Det finns de människor som har ansvar för många människor och de som endast har ansvar för sig själv. Här är det viktigt att se när man är den som bär och när man är den som blir buren, när man leder och när man följer.


TILLIT OCH TVIVEL

Jag har så länge jag kan minnas brottas med detta inom mig själv. Det har alltid funnits en del som haft stor tillit till livet, det goda och kärleken. Och så har det alltid funnits en annan del som varit extremt trotsig. "Jag kan själv", har varit hennes slogan.

Det är just bristen på tillit som gjort den trotsiga delen av mig så barnslig. Avsaknaden av tillit har lett till att hon inte riktigt växt upp och mognat som hon skulle. Hon har velat leda när hon hade behövt följa. Det har varit hennes sätt att behålla kontrollen och jag förstår varför. Det fanns goda skäl till hennes misstro mot människor. Det grundade sig i upprepade svek och att vuxna utnyttjade sin position.

Vad denna kluvenhet medfört för min egen del är att den mogna tillitsfulla delen steg åt sidan, bort från sin självklara uppgift att leda andra människor. Och den trotsiga som tvivlat på allt och alla, inklusive mig, hon lät jag leda oss. Jag tror att jag var tvungen att låta det ske. Att ge den tvivlande fria tyglar och så visa att jag litar på henne och inte dömer henne för de misstag hon gör. Så fick hon möjlighet att växa upp, att mogna och idag frågar den unga kvinnan mig: Vad vill du göra? Vad behöver du? Hur tycker du vi ska göra?

Den trotsiga och tvivlande delen säger inte längre "jag kan själv". Hon är lugn och sansad och frågar "Hur tycker du ska vi göra?" Tvivlen har ersatts av tillit till den mogen delen i mig och till Gud. Visst är det vackert?


"En levande organism får aldrig forceras. Så är det också med dig. Du kan bara bli vad du är ämnad att vara om du följer den takt Gud ger dig."Jag ser när jag speglar mig i Stinissens ord att den otålighet jag ibland känner kommer ur att jag ännu vill göra saker i "min" takt. Inte av trots och tvivel på Gud, utan för att jag åldrats och är väl medveten om min dödlighet.

En stor del av mig är förgänglig och kroppen har inte all tid i världen. Det är sanningen. Argumentet för att göra saker i min takt är därför logiskt, men jag har under alla mina år med Gud kommit att se otaliga gånger att när jag följer Guds takt tycks tiden expandera och jag får mer gjort. Det är liksom ett resultat av att man lever i enlighet med sin egen rytm. Gud ges mer utrymme och därför förtätas tillvaron och mer av det väsentliga blir gjort. Jag tror det är något man måste uppleva för att förstå. För det är inte logiskt utan mystiskt.


"Vad man gör är viktigt, men varför man gör det är viktigare." Sjödin påminner mig denna morgon om mitt varför. Varför jag gör vad jag gör. Det finns två skäl.


  1. Jag behöver göra det jag gör för min egen skull, för att jag ska hålla mig på vägen, för att jag ska kunna vandra i min egen takt och för att jag ska kunna få den hjälp jag behöver så att jag ska kunna bli vad jag är ämnad att vara.

  2. Mitt uppdrag från Jesus är att blogga för honom (det fick jag 2009). Mitt uppdrag från Maria är att hjälpa så många jag kan (det fick jag 2011). Jag gör vad jag gör för att det är vad Gud bett mig att göra.


Man kan inte hjälpa andra om man inte först låter sig bli hjälpt. När jag började min resa med att tala om Gud var det för att jag ville hjälpa andra. Jag är kvar hos Gud för att jag själv behöver den hjälpen varenda dag. Med andra ord: jag sökte mig till Gud av ett skäl, men stannade kvar av ett helt annat.


Påminnelse: Idag är det sista dagen då min tavla Kvinnan i Kristus är till salu för ett specialpris. Gå hit till fliken VECKANS TAVLA för att se erbjudandet.



Tavlan "Kvinnan i Kristus" av Marie Ek Lipanovska hänger på ett cykelskjul


Kram,






13 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page