I ditt ljus

"MARIE EK LIPANOVSKA är en kristen författare, illustratör och meditationsledare. Hon samtalar med Gud i ord och bilder, och skildrar Guds oändliga kärlek i sina böcker och illustrationer." Så står det på baksidan av en bok jag skrev och sammanställde för några år sedan. Idag när andetagen känts extra tunga och min kropp dödstrött, har jag plockat fram boken och funnit att den lyser upp i mitt tankemörker och kommer med en känsla av förtröstan. Tänk att ord kan ha en sådan inneboende kraft!

I boken jag skrev i februari 2022 och som jag valt att inte ge ut, samtalar jag med Gud. Inte utifrån en inre röst jag upplever är Guds, men utifrån texter i Bibeln.

Jag blir påmind när jag läser att detta samtal kom till när jag precis hade fått besked om att jag inte fick bo kvar på gården. Efter åtta år låg det plötsligt en helt oväntad uppsägning i min inkorg. Mejlet kom som en chock och sände mig rakt ner i ett svart hål. Tänk att ord kan ha en sådan inneboende kraft!

Jag tar stöd mot texter i Bibeln som talar om Guds ljus. Boken heter därför I Ditt ljus. Den börjar i moll från min sida och rör sig sakta över de vita arken från A till O.

Uppemot trettio sidor senare har det övergått i dur också hos mig. Guds ljus har nått fram och jag minns vårt första möte. Det som var så upplyst att hela mitt liv tog en ny riktning och började fyllas med ett nytt okänt innehåll, Guds villkorslösa kärlek för mig.

Jag visste inte när jag skrev att min hemlöshet skulle pågå i mer än tre år. Ibland är det bra att vi inte känner till framtiden och allt vad den rymmer. Jag har inte saknat tak över huvudet, mat i magen eller gott sällskap. Jag har saknat något jag kan kalla mitt hem, som rymmer hela mitt liv.

Andetagen idag är rossliga av någon bassilusk. Kroppen är trött. Sliten. I brist på verklig och djupt avslappnande vila.

Precis när jag hade lagt mig att vila denna eftermiddag och virat in mig i filtar i soffan kom dottern hem och berättade att hon hade massor av arbete under kvällen med att blåsa ballonger, så hon föreslog att jag gick över till hennes syster som är iväg på en minisemester.

Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken när min dotter körde iväg för att hyra ett släp. Sedan masade jag mig upp, klädde mig, packade ner lite rester av middagen från igår i en kasse tillsammans med datorn, pennor och ritblock innan jag gick iväg till min andra dotters hem några hundar meter bort. Och jag tänkte på vägen att jag blir galen snart av att inte ha en plats där jag kan vila. Inte ens när jag är sjuk. För det är inte mitt hem jag bor i utan min dotters, och det rymmer hennes liv och inte mitt. Det tär alltmer på mig eftersom jag inte skymtar något ljus i sikte efter dessa tre år. De bostäder jag söker går till andra sökanden.

Jag är sliten till kropp, själ, sinne och hjärta. Men nu sitter jag här iallafall i min andra dotters soffa med min såriga hals, men lite lättare till sinnes. Och jag ber ännu en gång till den som älskar mig. Till vem skulle jag annars vända mig?

Käre älskade pappa,

Ge mig ett hem där jag får vila och vara trygg.

Ge mig ett glatt sinne och ett förnyat framtidshopp.

Ge mig ork till nöjen och förströelse, inte bara för arbete och plikt.

Ge mig ny längtan och ny livslust.

Ge mig en kärlek att hålla i handen, en famn att krypa in i när jag är trött.

Ge mig goda vänners sällskap som vill vandra på samma väg som jag går.

Tänd Andens eld i mitt hjärta och rikta den dit du vill.

För jag är trött pappa. Sliten. På gränsen till tömd.

Till mig själv kan jag därför inte sätta min tillit.

Jag hoppas istället på dig och vädjar till din kärlek för mig.

Jag behöver vistas i ljuset. I Guds ljus och människors ljus, för just nu är mitt eget svagt av förklarliga skäl. Det är inte helt enkelt att finna det ljus jag önskar för mig. Mörker råder i många människors hjärtan i dessa tider. Mörker är det jag oftast möter i nyheter och på sociala medier.

Mer än någonsin behöver jag människor där Guds ljus lyser starkt. Jag förmår inte alltid vara ljuset åt mig själv eller åt andra. Det är en betungande roll att ha. En ensam plats med större ansvar än jag kan bära.

Jag behöver det ljus som tagit kropp, som jag kan känna lyser upp hela mitt inre när vi kramas. Jag behöver det ljus som fått en röst jag kan lyssna till för att bli upplyst. Jag behöver det ljus som brinner stadigt och inte lämnar mig bränd. Jag behöver det ljus som inget mörker rår på. Mitt eget lilla ljus vill jag ställa jämte det ljuset. Det är den plats jag vill ha.

Kram,