Jag rör mig inåt mot årsringarna i stammen. Vilar en stund i mitt eget liv. Det liv som numera ligger i Guds händer. Jag samlar kraft för att kunna återvända med sav ut i den gren som imorgon kommer att ligga på marken under trädet. Den grenen har varit mitt temporära hem i nästan tolv år. Snart blir den en boning för alla de småkryp som älskar döda och ruttna träpinnar. Allt återvinns. Inget går förlorat. För det är jag väldigt tacksam.
Jag ska producera de sista bladen på den gren som egentligen redan är död. Sidorna jag skriver från denna plats är mitt sista porträtt för Bunkeflo kyrkoblad.
Försöket igår knockade mig. Det var som att springa rakt in i en vägg. Inte en enda mening lyckades jag få till. Jag fick sätta i öronproppar, lägga mina händer över ansiktet för att sjunka in i tystnaden och mörkret och sedan vila i elva timmar.
Jag lovade mig själv att aldrig mer tvinga mig själv att göra något mot min egen vilja. Jag insåg att min vilja inte är det destruktiva i mig, utan den hårdhet som växt fram genom livet för att skydda min sårbarhet. En hårdhet jag kommit att vända inåt mot mig själv och som Gud långsamt har skalat av mig under en längre tid.
Ett första stycke i porträttet har växt fram idag med hjälp av fågelsången som denna morgon bjöd mig på, en inre meditativ bild att ledas av och solskenet jag valt att sitta och skriva i. Jag har delat upp texten i tre delar och tänker på varje stycke som en tåt i en fläta. Jag arbetar med en text i taget och hoppas kunna fläta samman allt i slutänden och binda ett band runt den så den håller ihop.
Jag ger mig andrum i skrivandet. Sätter mig och äter. Tar en lång dusch. Skriver lite här på bloggen där jag är fri att uttrycka precis vad jag tänker och känner i stunden. Känner solens varma strålar mot mina bara armar och ben. Dricker lite kaffe. Betraktar hundarna som vet hur man slappnar av och njuter av livet. Jag är närvarande med mig själv och livet i och utanför mig, för att samla kraft så jag kan gå tillbaka till henne jag ska porträttera på bästa sätt.
Vad jag allra helst skulle vilja göra är att stå i ett stort vackert växthus/lusthus och måla en gigantisk tavla i grönt, vitt, brunt och lite senapsgult. För själen ropar nästan desperat:
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
Jag har varit min egen herde sedan barnsben för ingen annan tycktes se vem jag var och ingen fanns det som kände mig på djupet. Det var bättre att ledas av mig själv, för jag kände att min vilja var god. Den ville kärlek, försoning och fred. För alla. Också de som svek, ljög och övergav mig.
Nu ropar hela kroppen efter sin befrielse: "Låt den gamla grenen falla! Så att korset får ta dess plats och vara en stöttepelare åt livet." Kropp och själ är överens. Det är de som tagit stryk. Det är de som bär ärren som visar hur jag levt mitt liv.
Imorgon har jag lovat att sända utkastet på texten till henne jag intervjuat. Snart ryker den sista av alla mina gamla grenar. Jag ser slutet på ett liv som gjorde mig hård.
Gud är inte hård. Gud är varsam. Gud känner min sårbarhet. För Gud behöver jag inte förklara varför vissa miljöer, vissa arbetsuppgifter och vissa människor har en nedbrytande inverkan på mig. För Gud behöver jag inte försvara min sårbarhet och den utsatthet och känslighet som medföljer. Gud vet. Gud känner mig. Gud har format mig sådan jag är. Gud vill inte ta död på mig. Gud ger liv. Gud älskar mig. Därför längtar jag efter min herdes röst och vägledning, hans käpp och stav gör mig trygg.
Kram,
Marie
Amen❤️