Det regnar. Strilande från himlen som om den store trädgårdsmästaren stod uppe ovan molnen och vattnade sin Skapelse. Inombords gråter jag. Långsamma är mina tankar och rörelser efter ännu en natt där sömnen vägrade svepa in mig i sitt sköna töcken. Skör känner jag mig.
Utan dagliga rutiner skulle jag vara förlorad, tänker jag denna morgon. Friheten att förfoga över all min tid och dess innehåll har sitt pris. Disciplin är nödvändigt. Likaså rutiner som ett ramverk för att hålla dagen på plats. Som morgonens tre böcker jag läser varje dag sedan många år tillbaka. Jag har tvingats limma ryggarna på Ylva och Bibeln, Stinissen har blivit utbytt mot en ny upplaga av samma bok när jag gav den gamla till äldsta dottern.
Jag sitter nedslagen i soffan på uteplatsen med mina bokvänner. Häromdagen kände jag för första gången på en halv evighet att jag älskade mitt liv och att leva. Idag sitter jag här sorgsen efter en natt av kamp med mina tankar och känslor och min kropp. Om detta är vad jag måste leva med för att vara nära Gud, må då detta lidande bära någon andlig frukt som gör gott i världen. Men om det kan avhjälpas, snälla Gud, låt mig då slippa uppleva det som bara du bevittnar.
(I 16 år har min blogg varit gratis. Nu har jag satt en avgift på 20 kr. Läs gärna vidare och betala vid utgången. Om du inte är intresserad, tack för besöket och varmt välkommen åter.)
Jag ska åka och städa hos min mamma efter att jag bloggat, tagit ut hundarna och fått i mig något att äta. Även om mina krafter efter nattens oroligheter är svaga så känns det bra att bara vila i kroppens göromål och få smälta allt inom mig.
När jag satt och läste mina böcker denna morgon fick några ord hos Stinissen mig att tänka på Sötnosen. Jag minns den renhjärtade glädje jag kände när Sötnosen kom in i mitt liv, trots att hon föddes under den värsta tiden i mitt liv. Det var en oförställd kärlek full av tillit till både Gud och människor hon bar med sig. Ett himlaljus rakt in i mitt mänskliga mörker.
Precis när jag satt och mindes hennes första tid i mitt liv hörde jag ett spädbarns gråt som kom från ovan. Ljudet hör inte hemma i grannskapet. Barnen som bor på våningen ovanför är inte så små.
När spädbarnet återigen gjorde sin röst hörd kände jag hur mitt inre svarade an på gråten. Har det nya livet fötts i natt? Den stora nakna rosenbusken med sina lika nakna rötter som jag bar under natten på min rygg fram till Gud, är det bilden av en överlåtelse som föder fram ett nytt liv för mig? Gud, säg att det är så!
Sedan återvände mina tankar till uteplatsen och jag funderade på den lilla familjen som bor ovanför. De som går upp och ned för trappan vid uteplatsen. Mamman, pappan och sonen. Det är dem som har fått tillökning. Hennes graviditet har nått sitt slut. De som var tre har blivit fyra. En ny människa har blivit till. Så måste det vara. Ett barn är fött.
Då såg jag pappan med en bilbarnstol i sin hand komma ned för trappan. Och därefter mamman med sin son i handen. "Grattis!" sade jag glatt till henne. "Tack!" svarade hon och sedan började min dotters hundar att skälla.
Barnets renhjärtade glädje. Barnets oförställda kärlek. Jag lyckades inte behålla det. Det var med Sötnosen som det en gång var med Jonathan, mitt tredje barn. Jag hade som mamma en djup önskan om att bevara renheten i barnet och skydda det från allt ont. Jag minns det så starkt vid hans dop när prästen berättade att min sons namn betydde "Guds gåva". Då tänkte jag "precis så är det, detta barn är en Guds gåva".
De tankarna fanns inte med mina första två barn. Jag var nog både naiv och oerfaren under den första delen av mitt moderskap. Jag trodde inte att något skulle kunna skada mina barn. De hade ju både mig och sin pappa, ett hem som var tryggt, vänner och goda grannar, stöd och kärlek hemifrån, någon som brydde sig om och trodde på dem, en uppväxt med god ekonomi i ett vackert hem, fritidsintressen vi föräldrar deltog i. Men det räckte inte ändå. Alla mina barn bär på sår de måste ta hand om, läka, hantera och leva med. Alla är de gåvor från Gud, fyllda av olika innehåll och jag förstår nu att bara Gud kan skydda det heliga i dem.
Barnets renhjärtade glädje och oförställda kärlek går inte förlorad i relation till Gud utan i umgänget med människor. Tilliten som finns från födseln smulas långsamt sönder i mötet med människors svek, lögner och löften som inte hålls. Det är ett brutalt uppvaknande för barnet. Det är som att kastas ut ur Eden och in i en tillvaro styrd av rädslor, girighet, kontroll och begär. Och det finns ingen återvändo. Barnets ogrumlade blick har förstörts. Döden är ett faktum och ondskan har fått många ansikten.
Jag är en av dem som vänder bort ansiktet för att slippa se. Tonårsgrabbarna som hetsar varandra till skadegörelse av allmän egendom. Människorna som slänger fimpar och skräp i naturen. De vuxna som struntar i att städa efter sig i tvättstugan. Ungdomarna som signalerar trubbel redan som elvaåringar. Kriget i Ukraina. Svälten på avlägsna kontinenter. Makthavarna som drar åt Hitlers håll. Politikerna som hävdar sin egen röst, inte folkets. Den vansinniga exploateringen av naturens och människans resurser. Skapelsen som vrålar högljutt i sin nöd.
Jag är en av dem som inte vill se hur illa det verkligen är med vår värld på alla tänkbara nivåer. Jag orkar inte vara morsa till alla. Men trots att jag vänder bort blicken, trots att jag inte vill se, så vet jag ändå vad som pågår och den vetskapen kommer jag inte undan. Samvetet finns där i iallafall. Min kropp hör samman med alt och alla.
Om jag inte förmådde skydda mina tre barn och inte ens Sötnosen, hur ska jag då kunna skydda allt liv i Skapelsen?
En rosenbuske utan blad och blommor. Ett naket rotsystem. Kvinnan i Kristus symboliserar den. Hon som tagit emot den helige ande och burit Guds barn i sin egen kropp, som ammat barnet med sitt tömda modersbröst och sett barnet leka med sina vänner i Guds trädgård.
Kvinna i Kristus är hon som tar ansvar för Gud, som vill vara nära, som ser barnet växa upp och växa om henne själv.
Kvinna i Kristus är hon som står i personlig relation till en personlig Gud, och som sätter livet högst och främst.
Kvinna i Kristus är hon som vet att den dagen måste komma då barnet bryter upp och hon måste släppa taget, för att låta det vuxna barnet gå sin egen väg med Gud. När den dagen kommer tappar hon alla sina blad och blommor. Då grävs hon upp med rötterna. För att kunna slå följe med sitt barn och tjäna barnet som aldrig tillhörde henne, utan från första stund var en gåva från Gud som hon gavs möjligheten att ta hand om.
Det barnet vänder jag inte bort blicken ifrån. I det barnet ser jag den godhet vi alla är skapta för att leva som, i och av. I det barnet finns inget mörker. Inget maktbegär. Han är inte sin egen röst, utan Guds röst. Hela mänsklighetens talan för han. Han hetsar inte till skadegörelse och delar inte upp människor i olika läger. Han upphöjer inte världsliga framgångar och materiella rikedomar. Han startar inga krig. Han smutsar inte ner. Han bryter inte ner Skapelsen. Han skapar inte orättvisa, fattigdom och fängslar inte människan under förtryck. Hans morsa vill och orkar jag vara. Trots att hans lidande då också blir mitt lidande. Hans sorg min sorg. Hans förtvivlan min förtvivlan. För han känner med varje människa. Han känner med hela Skapelsen. Han ser allt det jag vänder bort min blick ifrån. Därför anar jag då och då hans ångest och jag ropar med honom "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig!" Jag ser hur människor behandlar honom. Jag ser föraktet i deras ögon. Jag hör hur de hånar honom som är kärleken. Och värst av allt. Jag hör hur de ljuger om honom och använder hans namn och hans ord till förtrycka och förslava andra redan utsatta människor. Hur ska jag inte tappa alla mina blad och blommor? Hur ska mitt hjärta inte svartna? Hur ska jag inte våndas om natten när jag vet, trots att jag inte vill se, hur mörkret breder ut sig i vår värld?
Men jag lämnar inte hans sida. Jag går dit han går. Till krubban för att njuta av att han är född. För att lyfta upp honom och lägga honom till mitt tomma modersbröst. För att sedan lägga honom på min axel så han får rapa av mättnaden som endast kärleken har att ge. För att byta blöja och tvätta honom ren och klä honom för dagens väderlek. För att lägga honom i vagnen och vandra runt i staden och låta honom blicka upp mot trädens löv som börjat skifta färg. Så att han får höra fåglarna som kvittrar, myggen som surrar och de större barnen som leker och ännu skrattar av oförställd glädje. För att han ska få känna solens varma strålar, vinden som blåser i hans mjuka filt och när det regnar höra dropparna från sin pappas glädjetårar när de faller mot vagnens tyg.
För plötsligt så kryper han, går och springer bort från mig så jag blir orolig när jag inte vet var han är. Och en dag svarar han att hans hem är hos Fadern. Och hans mor är de som gör Faderns vilja. Som om det inte vore det värsta en mamma kunde uppleva, så kommer också den dag då han dör framför mina ögon. Plågad till döds på ett kors. Och jag ska se allt det onda som jag vände bort blicken från. Allt det hemska som jag inte orkade med, det bär mitt barn i hela sin kropp.
Jag möter hans blick när han tittar ner på mig från korset. inte en enda droppe förakt finns i hans ögon. "Kvinna", kallar han mig när jag ligger på knä inför hans lidande och min förlust av kärleken. "Kvinna, där är din son", säger han. Och i nästa stund överlåter han mig till honom som älskar honom mest. Jag får en son att älska som vore han min egen. Och den andre sonen han får en kvinna att älska som vore hon Guds egen mor.
Från korset, i mitt barns allra svåraste stund, säger han de förlösande orden: "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör."
Tack för ditt besök här inne hos mig. Swisha 20 kr till 0703 - 624260 när du går ut.
Kram och på återseende,
Comments