Jag kände mig så hemma i nakenheten, när jag ingenting behövde dölja. Inga tankar eller känslor. Har du varit så naken någon gång? Där du yppat dina allra innersta tankar och känslor för en annan människa. Ocensurerat naken och därmed helt sårbar.
Det var som om jag inte längre var ensam med mig själv när jag valde den tilliten till min medmänniska. Jag lät någon se och veta hela den sanning jag hade om mig själv och som jag kunde förmedla i ord och handling. Den råa opolerade sanningen. Den vi oftast skyler i hopp om att ingen ska se hela bilden av vår person. För vi skäms.
Jag visade såren som gör oss helt värnlösa. Jag berättade om de själviska och onda tankarna. Jag visade upp de förbjudna känslorna. Ingenting behöll jag för mig själv. Jag anar att det bottnade i en längtan efter att bli älskad som jag är, inte som jag uppfattas. Vill du också bli älskad så djupt att inte ens det värsta inom dig skyggar den andre för?
Jag saknar den tiden. Mitt Eden. Att gå helt naken inför en annan människas blick. Att inte låta skam eller skuld hindra sanningen från att komma fram. Att inte vara rädd för att min värnlöshet ska vändas emot mig. Att inte skygga för någonting. Att inte klä på mig för att den andre är påklädd. Det är en stor frihet att leva så öppet, i så djup tillit till den andre.
Jag har inte vad som krävs, insåg jag igår med ett visst vemod. Jag har inte vad som krävs för att lyckas som egenföretagare. Jag har inte vad som krävs för att bli rik. Jag har inte vad som krävs för att finna en man och bevara ett äktenskap. Jag har inte vad som krävs för att kunna äga och bo i ett sådant hem jag allra helst skulle vilja ha. Jag har inte vad som krävs, för jag saknar de egenskaper som möjliggör allt ovan. Jag är i tankarna och i känslorna mer som ett barn än som en målinriktad hårt arbetande vuxen. Min längtan är Eden, inte Ikea eller Apple.
Barnet i mig behöver sitt Eden. En medmänniska som vill leva naken med mig och ingenting har att dölja. Jag finner trygghet i den miljön där sanningen tillåts att vara vad den är och tas emot också då den skaver. Nakenhet för oss närmre. Intimitet skänker vila. Så är det för mig. I en sådan miljö frodas jag. I den bär jag frukt.
Igår snubblade jag över ett utdrag ur en psaltarpsalm. Det är kung David som talar till Gud.
Du som älskar ett uppriktigt hjärta,
ge mig vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop från min synd,
tvätta mig vit som snö.
Låt mig få höra glädjerop och lovsång,
låt den du har krossat få jubla.
Vänd bort din blick från mina synder,
stryk ut all min skuld.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och stadigt sinne.
Driv inte bort mig från din närhet,
ta inte ifrån mig din heliga ande.
Låt mig åter glädjas över att du räddar,
håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Jag blev glad och lättad. Jag fann en själsfrände i David. Han vet vad jag vet. Vi delar en erfarenhet, mötet med vår egen dödliga egoism och mötet med vår i grunden rena otyglade längtan efter kärlek och närhet.
David klev rakt in i Sötnosens värld med sin psalm. Inte som en vuxen kung utan som ett litet barn som behöver älskas trots sina brister och överträdelser.
Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,
en krossad och nedbruten människa
förkastar du inte, o Gud.
David talar inte till en Gud som vill att människan bär på självhat och självförakt. David talar till en Gud som vet att människan ibland kan känna så inför sig själv och sitt handlande, och just därför behöver Guds villkorslösa kärlek för att bli fri de svåra känslorna.
Gud vill att vi kommer med vårt förkrossade hjärta till honom så att han kan ge oss ett nytt hjärta som är fullt av hans nåd och barmhärtighet.
Till vem ska vi gå för att kasta av oss allt som tynger när vi saknar en medmänniska att vara naken med? Jag går till Gud nu när den andre saknas mig. Friheten finns i att vara älskad med hela min ofullkomlighet, med all min synd, med allt dumt jag har tänkt och gjort. Det är då kärlekens oerhörda kraft blir synlig. Inte när vi älskas för att vi är den bästa versionen av oss själva.
Vågar du stå helt naken inför Guds blick och erkänna också det mest förbjudna?
Gud har vad som krävs, men inte jag. Jag är trött på alla känslor av otillräcklighet, av att känna att jag inte duger inför mig själv, av de höga krav jag ställer. Kanske låter det konstigt, men jag finner verkligen vila i sanningen om att jag inte har vad som krävs för att lyckas med det jag hoppas uppnå i och med mitt liv.
Att fortsätta tro att jag har vad som krävs trots att resultaten visar det motsatta är att vara naiv. Istället får jag vända mig till Gud med mina förhoppningar om ett företag som blomstrar, där Sötnosen pryder alla de bruksföremål som fylls på på önskelistan hon och jag har. Att Gud sänder de människor jag behöver som hjälper mig med detta. Att Gud också ser till att jag möter en man som förstår mitt barnaskap och vill leva i mitt Eden. Att Gud öppnar dörren till ett själfullt hem där jag dansar och lovsjunger till hans ära när jag träder in.
This is it
Oh, this time I know it's the real thing
I can't explain what I'm feeling
I'm lost for words, I'm in a daze
Stunned and amazed by your loving ways
Gud har vad som krävs och jag är villig att ta emot allt vad Gud vill ge mig. Allra mest den villkorslösa kärlek som bara finns hos honom. Den som sätter mig fri och inte kräver att jag ska kunna allt som jag inte kan.
Kram,
Comments