top of page

Jag har varit på Andra sidan

Jag sitter och skriver porträttet till Bunkeflo Kyrkoblad. Det sista jag valt att göra innan jag lämnar vidare pennan åt någon annan. Jag tycker om att lyssna på de inspelade intervjuerna i efterhand. Jag hör sådant jag inte alltid hörde vid tillfället då vi möttes. Mina tankar tillåts att gå i olika tankespår. Prova stigar som jag inte kunde gå medan jag var närvarande med personen jag intervjuade.

Allt vi samtalade om kommer inte med i kyrkobladet. Det finns inte utrymme för det. Jag söker en röd tråd, den som hör hemma i församlingsbladet, så som ett färgat bokband ligger i en psalmbok.

Men alla sidospår är ofta minst lika spännande. Alla frågor som väcks, som ett fortsatt samtal skulle kunna handla om:


  • Vad händer med min tro när jag inte blir mottagen och kan dela den med de som står mig nära?

  • När prackar vi som föräldrar på våra barn våra egna övertygelser, och när erbjuder vi dem en mångfald av andliga, själsliga och fysiska möjligheter?

  • Gud, varför pekar du inte med hela handen så jag vet exakt var jag ska gå?

  • Konfirmationen. Jag minns min. Hur också något hände med mig där och då. Ett frö såddes. Sedan låg det dolt i mig länge. Vad ryms i det där fröet egentligen?


Jag måste gå på alla de där tankestigarna märker jag. Det är där livet finns. Det okända. Bortom den röda tråden vi vant oss att följa och hålla oss till. Den röda smala vägen. Det raka spåret. Det som markerats med Jesu blod.


Varför vill jag vandra bort från det? Vad drar mig in bland snåren, bortom de upptrampade vägarna? Livet! Livet bortom Jesu död. Livet i en annan verklighet.

När jag går vilse av nyfikenhet och en märklig inre längtan finner jag skatterna. Den oväntade upplysta gläntan. Den orörda platsen som ingen ännu upptäckt. Varför lyssnar jag inte till dödens tomma andetag utan livets hjärtslag? Går jag verkligen bort från vägen eller är det nu jag faktiskt har funnit den?

För många år sedan hade jag en märklig syn. Jag hade glömt bort den, men kom att minnas den just nu i denna skrivande stund. Jag såg en vandringsman. På den tiden trodde jag på reinkarnation och tolkade mannen jag såg som en man jag varit i ett tidigare liv.


När jag nu drar mig till minnes synen, tänker jag något helt annat. I min syn vandrade mannen från by till by, klädd i enkla linnekläder och med en vandringsstav. Utanför byarna slog byborna upp ett stort öppet tält och massor av människor kom dit för hans skull. Mannen drev ut det onda ur människorna, vuxna och barn.

Det onda visade sig som ormar som kom ur deras munnar. Jag minns att jag gjorde en teckning. Den finns bland alla tusentals teckningar någonstans. Kanske daterad.

Jag minns att just den detaljen, ormarna, var en ganska otrevlig syn. Det var väldigt mycket ormar i olika storlekar som människorna bar inom sig. Vandringsmannen kunde befria dem alla från dessa ormar.


Nu tänker jag inte att det var jag i ett tidigare liv. Mannen är Jesus. Han som vandrar och helar människor. Han är mannen som vandrar genom tid och rum och befriar oss från det onda vi har inom oss. Han är mannen vi människor reser ett tält över och samlas kring för att bli helade, renade och befriade från sådant som skadar oss och andra.


Jesus är tidlös. Han vandrar i evighet. Och när jag går bort från den röda tråden är det inte för att jag slutat se vad hans död gör för mig och hela mänskligheten, utan för att jag lyssnar till hans eviga hjärtslag och går i evighetens fotspår. Den vandringen har aldrig ett slut. Det är en vandring jag gör nu, i denna stund då jag skriver om min upptäckt. Det är en vandring som fortsätter i evighet då jag vandrar med honom in och ut ur tid och rum för att slå upp ett tält och kalla de levande till ett möte med honom.

Min själ kommer en dag att vandra med honom in i den samtid där mina barnbarnsbarn och ättlingar lever, när min kropp har gått ur tiden. Jag kommer aldrig att lämna honom. Det är min pilgrimsvandring som börjat här på jorden och fortsätter för alltid i den osynliga men högst verkliga dimensionen där Gud är källan till allt liv i evighet.

Guds ledning är visst inte så otydlig ändå. I mitt fall. Den är bara så ovanlig, så utanför boxen, obunden, frigjord från de fysiska begränsningarna, levande i en annan verklighet än den vi kan se med våra ögon och känna med våra kroppar.

Det fröet sådde Gud i mig vid min konfirmation i St Mikaels kyrka för 40 år sedan. Jag har aldrig varit rädd för döden. Inte ens för att bli uppäten av maskar, bli till mull och vara gödning åt vår vackra Skapelse. Vilken ära!

Jag har som vuxen sett in i evighetens ljus, mött min egen dödlighet och träffat de Äldste på Andra sidan, bortom den bländande övergången. Men inte förrän nu i detta ögonblick har jag kunnat se vad min kallelse är där på Andra sidan. Nu vet jag vad som väntar just mig. Jag kommer inte att sitta vid de Äldstas bord. Jag kommer att vandra i evighet med Honom jag inte står ut med att vara separerad från. Vilken lycka! Nu måste jag avstå från att längta till min hemgång och istället försöka leva den pilgrimsvandringen här i den mer begränsade form som min mänskliga tillvaro är.


Jag är så lyckligt lottad att jag är en av de som Gud kallat att följa Jesus. Att sitta i evighet med De Äldste skulle ha gett mig myror i rumpan. Jag är mer som ett nyfiket barn som inte kan sitta stilla för länge, utan gärna vill vara med och se kärleken förvandla hela mänskligheten, en människa i taget - tills allt är återställt.

Jag vill vara där det händer, där förvandlingen sker, för jag räds inte döden och det förfall som ibland förebådar det helt nya livet. Jag har själv upplevt det och överlevt.


Jag har också varit i det himmelska biblioteket där all kunskap finns att hämta. Det besökte jag 2009 och skrev om i min bok tid att lyssna. Tron är nyckeln som öppnar dörren in till det biblioteket. Tron är också grunden för ett hållbart liv här på jorden. Där uppe finns både ritningar och byggmästare. Samlade erfarenheter och förebilder att lära av. Men min uppgift är inte så mycket att bygga något, utan mer att leva i och skriva om efterföljelsen.


Den 19 november 2009 berättar Jesus för mig, i samma bok, om Gudspartikeln som ligger dold i alla människors hjärtan och väntar på att aktiveras.


Den 31 december 2009 kallar Jesus mig till en öppen gudstjänst, den nya himmelska kyrkan. Här finns både änglar och människor, barn och vuxna, nu levande och de som vänt hem till Gud. Dörren står öppen även in till dödsriket i väntan på att de förlorade själarna ska nås av Guds ljus och kärlek, så att de kan förenas med oss andra och hela Skapelsen blir återlöst.


När jag läser i min gamla bok ser jag idag vad som är upplyst av Guds sanning och vad som är av min egen begränsade mänskliga förståelse. Jag kan urskilja Guds ande och min egen, hans ord och mina ord. Med det inser jag att jag krävt perfektion och total urskiljning av mig själv sedan jag klev in i kyrkan. Men jag behöver vara mer som jag var då 2009, frimodig nog att skriva utifrån den förståelse jag har i stunden och inte censurera mig själv eller Gud.

Min förståelse kommer alltid att vara begränsad. Guds ord kommer alltid att vara uppblandade med mina, men med tid och erfarenhet blir Gud allt mer framträdande och jag står alltmer i bakgrunden. Jag som berättaren och Guds verklighet som berättelsen.


Nu avslutar jag dagens sidospår för att återgå till porträttet och den röda tråden. Jag har en deadline att passa och en Sötnosen-serie som också ska lämnas in samtidigt.


Kram,

Marie





bottom of page