Denna förmiddag sitter jag och lägger pussel. Inte ett sådant som vanligtvis kommer i en papperskartong och man kan gå efter bilden på utsidan. Utan mitt livspussel. Inte det som handlar om det förgångna, om uppväxt och släktens historia. Det lyckades jag till slut få ihop efter många vändor i såväl mig själv som i familjens alla fotoalbum. Nu är det undanstoppat.
Istället sitter jag med det livspussel som handlar om mig och Gud. Också nu söker jag efter bitar i mina minnen av olika möten med Gud och bland alla bilder i de otaliga ritblock jag har. Vad ska egentligen vara med och vad ska bort? Hur i allsin dar ska man få svaret på den frågan undrar du kanske? Jag kan bara tala för mig själv. Om det inte finns en tydlig likhet med Evangeliet då är det inte en bit som längre tillhör mitt pussel. Mitt liv med Gud är visserligen helt unikt och personligt, men om det inte finns stora likheter med de som vandrat före mig då kommer jag att gå vilse på kärlekens väg.
Dessa bitar ser jag hör ihop:
Regnet och blåsten piskade honom i nacken där han stod på sin talarpunkt. Få var de som hade kommit honom till mötes. Jesus satte sig ner i en eka med de nya vännerna. Och de lyssnade noga till hans ord.
(tid att lyssna: enkelhet, 2009)
Jesus steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten.
(Lukasevangeliet 5:3)
Du kom och bad mig kliva ombord.
Trots att jag satt mittemot dig, såg jag ej ditt ansikte.
Du rodde mot dig, ditt hjärta.
Med kraftfulla tag bröt du vattenytan.
Tystnad rådde mellan oss.
En stilla fridfull tystnad som ledde oss allt djupare in i dig.
Det blev mörkare och mörkare.
Du drog och jag bara satt där.
Väntande. Vakande. I stillhet inför dig.
Du rodde mot en tunn strimma ljus.
(Kristus i Kvinnan - Kvinna i Kristus, 2016)
Skälet till att jag sitter och pusslar på min semester är för att tre olika händelser sammanföll den gångna natten och denna morgon. Följande. I kronologisk ordning.
Klockan fyra i natt väcktes jag av att brandlarmet utanför sovrumsdörren gick igång. Jag steg upp svept i påslakanet men det fanns varken någon eld eller någon rök inne i lägenheten eller utanför. Hmmmm. Jag hann tänka tanken om pingstens budskap, när den helige ande förmedlas till lärjungarna som en eld. Var det den osynliga elden som utlöste brandlarmet? Jag somnade också med tankar om gemenskap eftersom ensamheten blev så påtaglig för mig när jag väcktes så abrupt.
Jag satt imorse ute på balkongen och drack mitt morgonkaffe samtidigt som jag läste Stinissen och Eggehorn, som vanligt med andra ord. Där talade Ylva Eggehorn om en gemenskap som uppstod när hon var ung. Och jag kände igen den där genuina gemenskapen hon beskrev. Jag tänkte på mina små meditationsgrupper i hemmet och våra Community Calls online i Heal My Voice Sweden. Och plötsligt var mina tankar tillbaka igen vid det där minnet då Gud talade till mig om apostlaskap och en församling medan jag ännu bodde på Strandgatan (2007-2010). Hmmm....
Efter frukost såg jag att jag fått ett mejl. Ett avslag på en ansökan. Jag stannade kvar med känslan av besvikelse och ledsamhet. Sökte efter svaret på vilken del av mig det var som kände så. Inte var det barnet och inte var det modern. Det var kvinnan. Hon som vill tjäna Gud och förtjäna sin lön. Inte det ena eller det andra. Och en bild dök upp.
Sedan den dagen då Jesus klev in i mitt liv har varje försök till att gå en konventionell väg varit förgäves. Jag arbetade på en tidning när jag sökte till journalistlinjen och fick avslag. Jag arbetade som meditationsledare och andlig vägledare när jag sökte till en pastorsutbildning men fick avslag. Jag har sökt olika tjänster inom Svenska kyrkan med samma resultat varje gång, avslag. Så varje gång jag sökt en tjänst eller en utbildning som jag egentligen redan praktiserar har jag fått avslag. Men när andra människor inte haft en möjlighet att påverka kärlekens väg då har jag gjort sådant jag definitivt inte varit kvalificerad att utföra, där jag helt enkelt fått lära mig efterhand. Så har jag blivit projektledare, bokförläggare, podcaster och youtuber.
Vad är det man brukar säga...
Gud kallar inte människor som är kvalificerade utan kvalificerar den han kallar.
Så jag funderar där jag står på brädan jag fått av Gud. Den som Sötnosen är så väldigt rädd om. INRI - skylten. Kvinnan i mig bär Jesussandaler. Glasögonen behövs om jag inte ska bländas av Guds förtärande ljus. Det är en tunn tråd som skiljer liv och död åt. En skör navelsträng kan man säga, genom vilken Gud ger mig sitt liv.
Anden är där. Som vinden som öppnar klänningen något och blottar lite av mina ben. Jag står där med veckad panna och undrar över allt jag sett och hört, och försöker se framsidans bild på Guds och mitt livspussel.
Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: »Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.« Simon svarade: »Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.«
(Lukasevangeliet 5:3-5)
Jesus, var säger du att det djupa vattnet är? Jesus, vilka är näten du vill att jag lägger ut? Förlåt mig om jag ställt "fel" frågor tidigare och bett om något som inte är Guds vilja för vårt liv. Jag tröstar mig med att jag alltid gjort mitt allra bästa och yttersta för att visa världen din alldeles underbara kärlek. Du är min älskade bror, Guds son, min livräddare.
Pax et Bonum - Frid och Allt Gott!
(Franciskus av Assisis hälsning till människor han mötte under sina pilgrimsvandringar)
Amen🙏❤️