Jag förmår inte bära de vidrigheter som sker i Gaza. De tiotusentals barn som lagts i likpåsar. De barn som svälter. De barn som förlorat allt. Familj, hem, lemmar, hjärtats oskuld och tron på en framtid för sig själv.
Jag förmår inte. Jag är mamma. Det kunde ha varit här i mitt land det hände. Det kunde ha varit mina barn. De barn jag burit i min egen kropp. Det kunde ha varit de som nu sveptes in i vita tyger och lades i en grav.
Vi kvinnor söker jämlikhet mellan könen. Lika lön för lika arbete. Samma rättigheter och skyldigheter. Självbestämmande, autonomi. Det är vad jag som kvinna och alla andra kvinnor vill ha. Det vi alltid önskat oss.
Men vad jag inte vill ha är det vanvett som drivit män i årtusenden till att skövla människoliv och allt annat levande i Skapelsen.
Jag förstår det inte. Varifrån detta vansinne kommer. Kolonialism, ockupation, patriarkat, våldtäkt, slaveri, girighet, nonchalans, förtryck, krig, kvinnoförakt, maktgalenskap, männens tanke om sin egen överlägsenhet i relation till allt annat levande. Jag förstår det inte.
Jag vet att Han är med och bär varenda barn och vuxen som grävs fram ur rasmassorna i Gaza. Jag vet att Han är med varenda människa i hennes värsta stunder av lidande och förtvivlan. Jag vet att när hela mänskligheten vänt människan ryggen är Han kvar. Jag undrar vad Han känner.
Jag önskar att alla män vore lika Honom. Då fanns inte kolonialism, ockupation, patriarkat, våldtäkt, slaveri, girighet, nonchalans, förtryck, krig, kvinnoförakt och maktgalenskap. Då skulle männens tanke om sin egen överlägsenhet i relation till allt annat levande vara död och utplånad. För den överlägsna tanken är ett arv efter männens fäder, inte från vår Himmelske Fader och inte från Jesus Kristus. Det är en av de få saker jag verkligen vet. Inför Gud är vi jämlika. De har vi alltid varit. För vi är Guds avbild. Inom Gud finns inte överhöghet och underkastelse, mästare och slav. Gud är kärlek. Kärlek ser inte på människor med förakt.
Kram,
Comments