Möte med Johannes

Det har gått nästan en vecka sedan jag bloggade. Ovanligt för att vara jag. Tröttheten hänger sig kvar. Det känns som en baksmälla mentalt, känslomässigt och fysiskt. Jag ska jobba lite hemma idag med administrativa saker, sedan startar min semester från jobbet som husmor. Det är första gången på 20 år som jag har betald ledighet. Det blir en nygammal upplevelse.

Jag mediterade efter att jag steg upp halv elva denna förmiddag. Lyssnade till dagens avsnitt av Pray as you go. Grät när jag kom honom nära. Jesus.

Jag fick syn på något under meditationen, att mitt lärjungaskap skiljer sig från den stora massan. Min längtan och deras är inte densamma. Det finns ett avstånd mellan honom och dem. Ett fysiskt. Han är deras ledare. De vill bli lika honom. De vill göra som Jesus, hela och göra under, göra andra till lärjungar, predika och undervisa. Jag vill inte ha något fysiskt avstånd. Jag vill bara vara honom nära. Inte bli lik honom, utan bli mig själv i hans närvaro och lära känna honom mer än som min mästare, även som den människa han är.

Under meditationen försökte en annan lärjunge närma sig mig. Jag skyggade som ett vilt djur. Kröp ännu närmre Jesus. Tog skydd intill hans kropp. Svarade inte på lärjungens frågor. Tittade misstänksamt under lugg på honom. Jag vet inte, men mina tankar gick till Johannes. Också han sökte sig bort från klungan och tycktes föredra att sitta vid Jesu sida.

Det är dumt att försöka vara någon annan än den man är. Jag vill vara nära Jesus. Det handlar inte om att bli något i andras ögon. Det handlar om att bli någon ihop med honom. Avståndet till Jesus gör mig olycklig. Mitt liv förlorar sin mening. Min tillvaro blir tom och innehållslös. Jag tystnar. Tycker inte mig ha något väsentligt att säga eller skriva om. Kreativiteten tynar bort. Jag har inget jag vill uttrycka med varken illustrationer eller konst. Det är som att ha en kroniskt obotlig sjukdom där han är den enda medicin som verkar på mig, som smärtlindrar, tröstar och gör livet värt att leva. Det är så jag faktiskt känner allra innerst inne, men jag har nog inte själv förstått det, förrän nu.

Men nu vet jag. Jag har sett det med egna ögon. Denna morgon i min meditation. Något i mig är som ett skyggt djur och det behöver jag respektera. Det vet vad det behöver. Jesus Kristus, Guds son, mannen från Nasaret. Jag vill lära känna detta skygga i mig själv och vad som finns nedlagt i den relation som det skygga i mig har med Jesus. Jag anar att det är något fint. Något vackert. Något mycket naturligt. Att det skygga är min sanna natur.

Johannes kom igen till mig under en session denna dag. Vad han gjorde för mig var något fint och omtänksamt. Något som fick det skygga att slappna av. Han sade inget. Han bara följde de order han fick. Inte från mig, utan från de som gör Guds vilja. Han såg glad och nöjd ut. När sessionen var klar uttalade jag mitt allra första ord till Johannes. "Tack", och jag lyfte blicken under luggen och såg på honom. Ett första trevande steg på en alldeles ny relation.

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud", så börjar Johannes sitt evangelium om Jesus. Det Ordet var med mig där i sessionen. Han satt vid min sida. Jesus är det Ordets namn. Och det första ord som lämnade mina läppar där med Ordet Jesus vid min sida och Johannes som min hjälpreda var "tack". Ett tack till Johannes som i detta möte var människans som personifierade Guds vilja och därför ett tack till Gud.

Kram,