Jag ägnar mig just nu en hel del åt bibelmeditation. Det är i den meditativa atmosfären jag känner mig hemma, med musik som får mig att slappna av, tysta vidder inemellan läsningarna och korta texter att begrunda. Jag bjuds in att vara närvarande i det som skedde då och som sker nu, för Gud är inte bunden till tid och rum.
Det är som att vara tillbaka till hösten 2009 när Jesus sökte upp mig i mitt hem och mitt liv. Han klev rakt in i den värld där jag var trygg och bekväm, där jag var öppen och mottagande, inlyssnande och avslappnad. Jesus steg in i min inre meditativa värld.
Ibland kom han ensam och undervisade mig. Ibland med hela sitt följe och då var jag en åskådare. Oavsett om vi var ensamma eller bland många så hade jag ett och samma uppdrag, att vittna om våra möten, skriva ner dem och dela med mig av dem. Jag minns att jag var orolig för hur det skulle tas emot av mina läsare på bloggen jag startade endast för detta ändamål. Till min förvåning möttes jag endast av värme och tacksamhet. Jesus gick hem hos mina läsare, trots att de flesta troligtvis inte skulle definiera sig som kristna eller kyrkliga.
För bara en kort tid sedan drabbades jag av svår hjärntrötthet. Då bad jag Jesus om att få slippa gå med honom längre, att istället få lov att leva som syskonen Marta, Maria och Lasarus, dvs att vara en nära vän till Jesus, men att avsluta lärjungaskapet för jag är för trött både till kropp och själ. Jag inser nu, såhär någon vecka senare, att det inte är Guds vilja för mig och jag gissar att bortom tröttheten så är det då heller inte mitt hjärtas djupaste önskan. Men Gud är ingen tyrann. Gud är barmhärtig och god. Han har visat mig en väg där jag kan fortsätta vandra med Jesus i den stilla rytm som gör mig gott och i den form som tilltalar min sinnlighet. Mjuk musik, korta meditativa texter, skön tystnad och behagliga röster. Det är precis såhär jag själv skulle presentera Bibeln och Jesus om jag hade alla resurser som krävs.
Jag vill att du går med mig, säger Jesus. Han säger det inte i ord utan i handling. Jag känner hur han vägrar släppa taget om mig. Hur han tycks kunna stoppa in sin hand i mitt hjärta och dra mig till sig utan att jag förstår hur det går till.
Jesus, min älskade Jesus, jag vet att du älskar mig och jag känner att du vill ha mig nära dig, som vän och sällskap på din vandring genom livet. En vandring utan slut, en som pågår i evighet, bortom – men ändå inom varje tid och rum. Jag förstår att en sådan vandring kan bli ensam, också för dig, trots att du är Gud. Det är en sak att ha en massa följare som ropar: "Hjälp mig, hela mig, kom till min räddning, bär mig!", och något helt annat att ha en vän och följeslagare som vill hjälpa till med allt det som andra begär eller vill ha av dig. Men kanske är det ändå något ännu djupare du söker hos mig, för du känner min längtan och mina behov. Hos mig får du också vara människa. Du får ha behov. Du får lov att visa din sårbarhet och be om stöd från mig, såsom du en gång gjorde av Petrus, Jakob och Johannes: »Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.« (Matt 26:38) Och kanske kommer också jag att somna liksom mina bröder gjorde, trots att du ber mig att vaka med dig. Men jag ska göra mitt bästa för att hålla mig vaken, för jag förstår att det är svårt för dig att känna hela världens smärta och den ondska som breder ut sig i vår värld. Jag förstår att det är svårt att höra alla rop på hjälp, alla böner, all gråt och all smärta som just nu fyller atmosfären. Jag förstår att det är ohyggligt att se allt våld, alla krig, allt skändande av människor, djur och natur. Jag förstår att du ser, hör och känner allt, att ingenting undgår dig. Kom, Jesus, låt mig hålla om dig, om så bara för ett kort ögonblick, just i detta nu.
Kram,
❤️Marie❤️