top of page

Jesu återkomst

Ännu en helt sagolik septemberdag bjuds jag på. Jag älskar verkligen det här vädret som är nu. Värmen kombinerad med lugnet i naturen. Detta är min jordmån. I denna vill jag planteras. Dessa förutsättningar är de bästa för den planta jag är.


Också idag kan jag titta upp på himlavalvet och se en vit halv måne. Hon vilar ensam i den stora himmelsblå sängen. Täcket har hon dragit upp till öronen. Inte ett enda litet slöjmoln finns i närheten. Vi hör ihop hon och jag. Liksom jag hör samma med jorden.


Det finns ett stycke i slutet av Bibeln som jag tycker mycket om, i uppenbarelseboken 12:1:

Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.


Jag har ofta hört att den kvinnan är Maria, men jag skulle nog säga att Maria är en spegling av henne. Ett återsken av den där kvinnan i skyn. Maria var en vanlig kvinna som alla oss andra. Utvald på ett sätt som ingen kvinna någonsin tidigare varit i historien, åtminstone inte i den religiösa kontexten, men som alla troende kallas att vara i hennes efterföljd.


Inte förrän igår blev jag medveten om varför hon är där, Kvinnan klädd i solen och med månen under sina fötter. Hon förebådar Jesu återkomst. Och med det inser jag den förenande kraften i hennes uppenbarande. Vi ska alla bli ett.


Liksom vi alla kan välja att vara som jungfru Maria kan vi alla välja att vara som kvinnan på himlavalvet.

Ljungfru Maria var tillgänglig för Gud. Hon tog emot Guds ande i sin egen kropp och levde det liv som Gud hade nedlagt i henne. Vi kan alla vandra i hennes fotspår. Vi kommer inte att ge liv åt Jesus som en människoson, men om vi gör som Maria kommer vi att ge liv åt Gud i någon form, en form som pekar på Jesus och Gud som vår andes pappa.

Vi kan alltså vara som en ny jord där Gud sår sin helige ande i oss. Det som växer fram får vi älska, vårda och föröka. I var och en av oss kommer Andens frukter att se olika ut.

Om vi gör som Maria gör vi det Gud en gång bad sin avbild om, att lyssna till Gud och göra Guds vilja. Maria sätter ner foten och dödar ormen, den röst som vill leda oss bort från Gud och få oss att tvivla på Guds kärlek och ledning. När vi gör som Maria leds vi tillbaka till Livets träd, ordningen i oss återuppstår, vi börjar vårda den skapelse och livsfrukt vi fått av Gud och med det upphör arvssynden. Vi är tillbaka i kärleken och lever i Guds närhet. Det vi kallar paradiset.


Men vad innebär det att vara som kvinnan på himlavalvet? Det vet jag ännu inte, men det kommer att uppenbaras för mig. Ganska troligt genom mina illustrationer och under meditation. Det är de vägar Gud använder för att meddela sig för mig.


Dessa tecknade jag nog i början av året. Jag minns inte riktigt. Men de visar vart Gud och jag är på väg. Vår del i Jesu återkomst.

Kvinnan i Kristus tänker jag att hon på bilden är. Jag har skrivit en hel del om resan att bli henne. Hon är mitt djup och mitt sanna jag. Den jag är bortom min kroppsliga natur. Gud har gett henne ett smeknamn som betyder "Gud med oss". Kvinnan i Kristus gör som Maria. Hennes tankar är fästa på Gud som Skaparen av allt och Kristus som vägen till en ny människa och en ny mänsklighet. Hon har stigit upp ur nådens hav och dryper ännu av nåden från Gud. (Läs gärna gårdagens inlägg om Gud som Far och Liv som Mor så får detta en ännu djupare innebörd.)


Zoomar vi in på Kvinnan i Kristus ser vi att korset är Sötnosen och Anden. Barnaskapet vi fått av Jesus i gåva genom hans död på korset och Anden han utgjuter över oss. Vi får ropa "Abba" - Fader! till Gud.

Sötnosen lyser inte av sig själv. Hon är som den vita veken på ett ljus. Anden är lågan som gör att hon brinner och lyser upp världen. Nåden rinner från boken hon håller i sina händer. Det är Livets bok. Sötnosen är den nya människan i mig. Hon bär fram Guds gåvor, men hon är inte Givaren av dem.

Sötnosen är den avbild Gud nedlagt i mig och som finns i varje människa. Hon har återvänt hem till Gud. Hon älskar både Skaparen och Skapelsen, Givaren och Gåvorna. Hon lever naken utan skam och skuld. Det finns visserligen giftiga ormar. Träffar hon på dem gör hon som "sin mamma Maria", hon sätter ner foten och överlämnar ormen till Gud att älska och fostra. Hon vet att den dagen kommer då den slutat bitas och bråka med henne. Men när det sker vet bara Gud.


Det som händer med Kvinnan klädd i solen och med månen under sina fötter i uppenbarelseboken 12 har också jag upplevt i mitt liv. Kampen mot det onda, i mig och i andra och i himlarymderna. Det föregick Sötnosens ankomst.

Öknen det berättas om har jag också levt i. Den blev mitt skydd, även om den var svår.


För mig är hela Bibeln en självhjälpsbok. En manual för min livsande och min själ så att de tillsammans kan återvända hem till Gud. Berättelserna i Bibeln är mina livshistorier om jag vågar låta dem vara det. Med den inställningen har Bibeln förvandlats till Livets bok för mig. Jag förstår Gud, mig själv, skapelsens ordning och gång, samt mänskligheten genom att se allt genom Guds närvaro och handlande med oss människor. De mest obegripliga andliga upplevelser jag har varit med om blir begripliga när jag har Bibeln som tolk.


Mitt liv finns nedtecknat i Livets bok. Jag tar allt större plats i den boken eftersom jag är öppen och beredvillig. Sällan ber jag Gud vänta. Annat får vänta för att ge plats för Gud. Den ordningen ger mig företräde till Guds närhet. Sötnosen vågar gå före alla i kön om hon har ett brådskande ärende att framföra. Hon vet att många i bönekön ber om sådant som snarare än att avhjälpa deras problem får problemet att växa, för bönerna är de vuxnas önskningar om att själv bli större. Inte att bara som ett barn och göra Gud större.


Ser Sötnosen ett barn i bönekön tar hon det i hand, tränger sig före de vuxna och går rakt fram till Gud och lägger det i Guds famn. Varje barn ber nämligen samma bön. "Älska mig!" Den bönen besvaras alltid omedelbart. Gud dröjer inte till rätt tidpunkt. Varje ögonblick är det rätta att bli älskad av Gud.


Bönekön till Gud är lång och växande. Därför behövs Sötnosen. Hon sänds ut för att berätta att Gud finns. Det är lätt att tro något annat när man står längst bak bland hungriga och törstiga människor som väntar på att bli bespisade och bönhörda.


Sötnosen får ibland vara med och kärleka med Guds skyddsänglar. Med dem ber hon förböner. Varje skyddsängel vakar över en människa. Ibland sjunger änglarna om kärlek, för Gud och för sina skyddslingar. Sötnosen har 2,5 änglar till sin hjälp. Jag gissar att den halva inte riktigt är färdig för sitt uppdrag.


När Sötnosen är med Jesus är hon hans medhjälpare, hans högra hand. Hon tar emot bröd och fiskar från andra barn och lämnar fram till honom så de räcker till alla. Hon skriver också ner allt hon ser och känner till om honom. Hon är en liten apostel. Den minsta och yngsta av dem alla. Kanske därför också den ivrigaste och mest energiska. Små barn tycks ibland outtröttliga. Min kropp har svårt att hänga med alla gånger, det måste jag nog erkänna.


Jesu återkomst kanske inleds först i varje människa som en förberedelse för den stora återkomsten då hela tillvaron ska återlösas. En efter en löser Jesus in oss. Med sitt liv som borgen friköps vi. Åtminstone så har jag blivit återlöst och fått vända hem.

Först nu i efterhand ser jag hur mycket motstånd jag gjort och hur mycket tvivel jag alltså haft. Både på Guds kärlek för mig, men också på min egen värdighet som människa. Men kärlek handlar aldrig om förtjänst. Vi kan inte förtjäna Guds kärlek. Vägen hem till Gud handlar om att bejaka vår djupaste nedlagda längtan efter att älskas villkorslöst. Den finns inpräntad i avbilden inom oss.

"Älska mig!" är ett nödrop vi alla behöver lyssna till. Istället för att rikta den längtan mot människor och söka den i världens gåvor behöver vi rikta den mot Gud. Då först blir det klart för oss hur långt hemifrån vi faktiskt är.


Solen strålar från en klarblå himmel. Månen har fortsatt sitt varv runt vår vackra jord. Jag är hungrig nu, men jag ville ge Gud företräde i mitt liv.

När jag har mat i magen och hundarna är rastade ska jag köra till mitt förråd i dotterns nya härliga bil. Där ska jag hämta "Guds kvinnor". Sex av mina tavlor ska hängas upp i Strandkyrkan på fredag förmiddag. Kvinnornas liv är mitt liv är allas liv. Vi hänger alla samman som trådar i livets nät. Ju fler jag hjälper att befria ur tystnaden, slaveriet och osynliggörandet, desto mer frihet får också jag uppleva.

"Rädda så många du kan!" sade Moder Maria en gång till mig. Året var 2011 när vi stod inför konsekvenserna av det ondas nedslag i vår mänskliga tillvaro. I den synen/uppenbarelsen såg jag också en präst som skulle komma att vara till hjälp för mig och de jag förväntades vara med och rädda. Så blev det 2,5 år senare.

Jag gör än idag vad Maria bad mig om för 12 år sedan. Jag räddar de jag kan rädda. En tavla i taget. En teckning i taget. En text i taget. Det är så jag kan finnas till för många, utan att själv förgås.


I eftermiddag/tidig kväll ska jag bada i Öresund och tänka på det som nådens hav. När jag kliver upp ur vattnet ska jag svepa in mig i min nya blåvita handduk och tänka att jag med hela min kropp nu är Kvinnan i Kristus och att det är min del i Jesu återkomst. Och jag ska se framför mig hur Sötnosen lever där ovanför mitt huvud i sällskap med sin bästa vän Anden och veta med hela mitt väsen att de kommer med sanningen och är mina hjälpare och tröstare i allt och alla tider. I det ljuset och av den nåden ska jag leva så att jag en dag är så genomsyrad att jag lyser som solen av Guds kärlek. När andra då frågar varför jag lyser ska jag peka upp mot himlavalvet och säga: "Se kvinnan klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud, hon ska berätta allt för er. Med henne kommer alltings återlösning."



bottom of page