Kan man starta om vid 60?

Är det någonsin försent att starta om eller att börja vandra i nya tankebanor som leder in på en annan väg? Jag vill tro att det aldrig behöver vara försent, om man låter bli att ställa sig själv i vägen.

Juli är inne på sina sista andetag. Imorgon börjar en ny månad. Idag var jag och hämtade ut ett nytt körkort. Det väckte sorg i mig för allra första gången. För tio år sedan när jag hämtade ut mitt nu utbytta körkort var det med en känsla av nystart och en ny identitet. Då var jag 47 år och kände mig mer som en kvinna än jag gjort tidigare i mitt liv. Jag tänkte inte alls på klimakteriet, trots att jag kan se nu i efterhand att de första tecknen på att jag var på väg in i en ny omvälvande fas i livet visade sig vid denna period.

Jag sörjer min vän Östrogen. Det är ensamt utan henne. Ödsligt. Det ekar tomt som en grav inuti min kropp på den plats där det en gång fanns en renbäddad säng som väntade på att föröka både kärlek och liv. Det är märkligt och märkvärdigt att ha fått lov att bära en sådan enorm kraft, stor nog att generera nytt liv. Och det är tungt att mista den, om man som jag har älskat och värdesatt den så oerhört högt.

Om man ska starta om, vad är då viktigast? Vardagen, tänker jag. Det är trots allt den som tar störst utrymme i en människas liv. Frågan är alltså hur jag vill ha min vardag nu när jag går mot sextiosträcket. Vad är viktigt och värdefullt? Vad gör mig uppriktigt lycklig? Vad skänker en djup känsla av mening? Vad kommer med frid och glädje? Vad får mig att koppla av och njuta av tillvaron?

De svar jag en gång hade på dessa frågor behöver revideras. Jag har blivit äldre. Jag har förändrats. En del sidor hos min personlighet har fallit bort medan nya har trätt fram. Vad jag kommit att inse med åldern är att jag oftast, men inte alltid, känner mig själv bättre än någon annan. Bortsett från Gud. Och att jag därför inte ska lägga så mycket energi på att söka andras bekräftelse och godkännande. Jag återkommer ofta till tanken om att jag bara har ett liv och det är mitt att leva såsom jag vill, inte som andra vill. När jag en dag dör vill jag hellre ångra det jag gjorde än det jag aldrig vågade göra.

Jag håller det för sant, vad än som händer; Jag känner det, när jag sörjer mest; Det är bättre att ha älskat och förlorat, än aldrig ha älskat alls. (Alfred Tennyson)

Jag har verkligen älskat min fertilitet och förmågan att bära och föda barn. Jag har älskat att vara kvinna, att kunna blöda och känna så mycket av allt det som sker i min kropp. Jag har älskat att vara mamma, att få njuta av att ha egna barn. Jag skulle aldrig någonsin i mitt liv byta ut det mot att vara en man, pappa och ha männens alla samhällsfördelar. Aldrig. Att vara kvinna är det absolut bästa jag vet.

Den nya vardag jag önskar för mig själv börjar med ett eget hem. En säng att sova i. Rum där jag är omgiven av mina saker, sådana som har ett värde för mig. Min rytm. Utrymme för mitt liv. Mina regler.

Familjen är viktig för mig. Jag har nära band till barn och barnbarn, mamma och resten av släkten. Goda vänner är mycket värdefulla. Utan människor kan jag inte leva.

Arbete utgör vardagen. Jag har ett ekonomiskt mål, men i övrigt spretar mina tankar om hur jag önskar för mig själv att arbetslivet ska se ut fram till den dag då jag tycker det är dags att gå i pension.

Växter, natur, trädgård och vackra omgivningar är något som gör mig genuint lycklig och får mig att må bra. Det måste finnas som ett självklart inslag i min vardag. Jag behöver plats för att odla. I en trädgård får jag dessutom synliga bevis för hur min kärlek och omsorg bär frukt och breder ut sig i proportion till min insats.

Givande samtal, vare sig de är på djupet eller på ytan, är en viktig ingrediens i min vardag. Liksom god mat, god sömn, skratt och rörelse.

Drömmar och längtan, nya mål, att bidra till en bättre värld, och en fortsatt nyfikenhet på livet måste finnas som naturliga inslag i vardagen.

Gud utgör själva Anden i mig, livet som strömmar fram, syret jag andas. Jesus är min klippa, den jag alltid lutar mig mot och som jag vill spegla mig i för att lära känna sanningen. Men jag tror att min kristna tro i framtiden kommer att vara mer som min egen ryggrad och mitt centrum, än det som jag lyfter fram inför omvärlden. Inte för att jag vill dölja min tro eller förminska betydelsen av den, det kommer inte att ske. Jag förblir öppen och villig att prata om den närhelst någon frågar mig och vill veta något, men det finns mer av mig som behöver ta plats. Inte för att Jesus ställer sig i vägen, men kanske mina egna tankar om vad som ryms inom kyrkan och min kristna tro gör just det.

Jag tänker att jag behöver nya sammanhang, nya människor, nya uppgifter och nya miljöer för att få syn på fler sidor av vem jag är och vad Gud nedlagt i mig. Att vara mitt gamla jag i en ny miljö är inte tillräckligt inspirerande och spännande. Det bara bekräftar att visa sidor passar på flera olika platser.

När jag vill veta mer om mig själv är det för att jag också vill veta mer om vem Gud är. Vad jag vill utforska är den godhet och kreativitet som Gud nedlagt i mig. De sidor av kärleken och livet som jag ännu inte lärt känna. De mångfasetterade aspekter av Skaparen som döljer sig i människan och i mångfalden.

Jag vill att så mycket som möjligt av det som Gud har sått och planterat i min kropp ska gro, växa, blomma, bära frukt och fröa av sig. För att det ska ske behövs omväxling, annars tenderar skörden att bli en och samma, dvs den som människorna i den aktuella miljön ser, tycker om, efterfrågar och vill ta emot.

När jag var barn växte en liten människa fram. När jag gick i skolan såg jag nya sidor blomma ut. När jag spelade fotboll dök ytterligare aspekter upp. När jag började arbeta, när jag blev mamma och när jag startade företag kom jag i kontakt med ännu mer av vad som fanns sått inom mig. När jag var frisk, när jag var sjuk, när jag var ung, när jag blev äldre, när jag var fattig, när jag var rik, när jag hade ett hem, när jag blev hemlös, när jag var gift, när jag var singel, när jag hade ett arbete och när jag blev arbetslös, lät livet mig se de många olika sidor som den mänskliga tillvaron innehåller och hur de speglar vidden, bredden och höjden av vem jag som människa faktiskt är.

Jag har även kommit att inse att det goda i mig står alldeles intill det mindre goda i mig. Det enda jag kan göra är att försöka ge näring åt det goda så att det breder ut sig. Det har visat sig vara en enklare metod än den att försöka utplåna det jag inte tycker om hos mig själv.

Min sommar och semester har innehållit människomöten, fika, utflykter och bad. Så fortsätter det tills årstiden och ledigheten tar slut för denna gång.

Kram,