Känslornas vidunderliga landskap

3 maj 2025

Varje gång jag ser ljuset återvända känner jag hur något vidgar sig i mitt hjärta. Jag älskar våren. Allra mest månaden maj.

Kanske betyder ljuset så mycket för mig för att jag levt långa perioder av mitt liv i mörker. I sorg efter någon jag mist. I känslor av övergivenhet och ensamhet. I skuggan av andra människors beroende, medberoende eller kriminalitet. I en orosfylld fattigdom. I djup utmattning och orkeslöshet. Under lager av skam, skuld och dåligt samvete.

Jag har lärt mig att överleva detta mörker genom att söka efter ljus, göra vad jag kan och hoppas på bättre tider.

Jag är ingen fan av glättig andlighet eller självhjälpsböcker som får livet att framstå som en tankekonstruktion och att allt vi människor behöver göra är att tänka goda tankar. Förenklade vägar är lätta att sälja till höga priser, men de leder ingenvart och håller inte för livets svåra och tunga tider. Det är lite som när vi frågar varandra: "Hur mår du?"

Vi svarar: "Jo, tack det är bra." Men vi vet alla att det sällan är sant om vi skrapar lite på ytan. De flesta människor bär på mycket svåra erfarenheter eller lever under förhållanden som inte alls är bra. Om det inte vore så skulle världen se annorlunda ut.

Jag söker inte mörkret. När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att det är något jag aldrig gjort. Jag har förväxlat mörker med ljus flera gånger, men inte självmant valt den destruktiva vägen. När jag upptäckt att det är den jag vandrat på har jag försökt att kliva bort från det mörka för att söka upp den rätta vägen igen. Kärlekens väg.

Kanske är det den största gåva Gud gett mig. Den mest dyrbara och användbära jag haft. Min längtan efter ljuset.

Stinissen skriver något idag som jag känner igen mig i.

"Människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt (Matt 13:44). Djupast i ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv. Innan du når fram till skatten måste du arbeta dig igenom många skikt där du konfronteras med en mängd olika ting som kan tyckas vara något helt annat än den skatt du söker. Kanske blir du förvånad att så mycket oreda och orenhet finns inom dig.

Det är viktigt att du förstår vad det är du söker, så att du inte stannar upp eller förlorar modet inför allt du stöter på. Du söker efter ditt ljus, men du kan inte undgå att även möta ditt mörker. Det är just genom att du låter något av ljuset komma in i dig som du blir medveten om ditt mörker.

När du på allvar strävar efter att vara god och kärleksfull, då kommer det att avslöjas hur mycket ondska och kärlekslöshet som finns i dig. Ju mer du vinnlägger dig om att vara sann, desto mer visar sig din 'osanning'.

Du behöver inte inrikta dig på att söka dina fel. Om du söker Gud av hela ditt hjärta, visar sig felen av sig själva. Då gäller det att inte blunda för dem, utan tvärtom se dem i allt deras elände.

Det är inte särskilt uppmuntrande att bli ställd inför all den orenhet vi bär inom oss. Det kan vara förkrossande. Det är denna förkrosselse som är vägen fram till skatten. Men fastna inte i ditt elände, fäst blicken på Gud. Det är han själv som är din skatt."

Du söker efter ditt ljus, men du kan inte undgå att även möta ditt mörker. Det är just genom att du låter något av ljuset komma in i dig som du blir medveten om ditt mörker.

En del människor söker kickar. Äventyr. Farliga situationer. Höga toppar. Jag är tacksam för att jag inte är en av dem. Deras liv har en tendens att bli korta och intensiva, inte sällan lämnar de sår och spår efter sig i andra människor.

Det kan vara så att det finns en människa jag har att tacka för min livslånga längtan efter ljus. Min längtan efter kärlek. Min längtan efter frid. Då menar jag inte Jesus utan en man under min livstid. Totto, hette han. Jag tror att det är så, att ljuset, kärleken och friden fann jag redan som spädbarn i hans famn.

Igår kom min äldsta dotter hem igen från sin minisemester. Hela kvällen blåste hon ballonger inför helgens alla beställningar. Efter två dagars tystnad, utan ballonger och några hundar som skäller, blev det tydligt för mig hur alla dessa ljud påverkar mig. Två timmar låg jag vaken efter att allt oväsen hade tystnat. Med hjärtklappning och ett nervsystem som var överbelastat. Jag insåg då skillnaden mellan en människa och hennes livsstil. Att umgås med min dotter är enkelt. Hon är ett behagligt sällskap. Men hennes livsstil är skadlig för mig. Det är en enorm skillnad insåg jag, vem en människa är och hur den lever.

Det var i den stora kontrasten mellan de föregående dagarna i tystnad och den plötsliga mängden oljud som jag fick syn på vad det faktiskt gör med min kropp. Jag avgav därför ett löfte till mig själv inatt, att gå ut och gå när dottern blåser ballonger, hur lång den promenaden än blir, istället för att "uthärda" oväsendet. Och jag insåg något viktigt inför ett liv ihop med en framtida livskamrat. Han behöver inte bara vara ett gott sällskap. Hans livsstil måste matcha min annars tar jag skada till både kropp och själ.

De ligger i solen. Han uppe i den svarta fåtöljen på uteplatsen. Hon nere på deuppvärda cementplattorna. Just nu är solen framme. Den värmer min rygg. Här är tyst och stilla. Dottern är iväg och sätter upp ballonger. Hundarna har varit ute och kissat. De har ätit frukost. Jag har flertalet gånger fått säga till dem att vara tystna när andra hundar gått förbi. Det är som att ha små barn. Ett ständigt gränssättande. Oerhört tröttsamt är det om jag ska vara ärlig. Friden hinner aldrig rota sig. Jag måste ständigt sätta om den. Plantera ner den i min inre jord efter ännu ett plötsligt högljutt skall.

Orden är mitt stearinljus. Längtan den veke som kan bära det ljus som både lyser upp men också upplyser mig om mitt eget mörker och andras mörker. Jag skriver mig fram när jag vandrar genom trånga mörka gångar. Ute i solljuset syns inte den lilla låga som jag bär på. Liksom himlens alla stjärnor inte syns under dagen. Därför ser jag inte på mörkret som så mörkt numera. Det är mer som en bakgrund för det ljus som alltid lyser, vare sig jag ser det eller ej.

Det betyder inte att jag söker mörker, men jag möter det när det presenterar sig. Oavsett i vilken form det än är. I sorgen efter någons död. I sömnlösheten när kroppen kämpar med att återfå sin inre stillhet och tystnad. I ovissheten. När pengarna inte räcker till. I avsaknaden av en trygg famn att segla in i. I oron för barn och barnbarn, familj och vänner eller hela vår värld. Ja också de gånger när ångest tar tag i mig. Då plockar jag fram mitt lilla ljus, tänder det med ord jag hört från Gud och går genom ångesten med ett bultande hjärta tills jag når fram till den plats där Jesus planterat sin frid i mig.

I det allra mesta jag gör är jag en medelmåtta, men livet har gjort mig till en mästare i att vandra genom känslornas oförutsägbara landskap. Det känns gott att vara riktigt bra på något som inte går att tävla i, men som kan läras ut.

En gång styrde de mig, alla de starka känslor jag alltid burit på. Idag är de rotade i mig. De får ha och ta upp sin plats, som olika växter i en skapelse från Gud.

Jag vill inte uttrota någon av dem. I grunden är de alla goda gåvor från Gud. Men det tar lång tid att lära känna dem alla och skilja dem åt. Ännu längre tid om man låter några ta större plats på bekostnad av att andra förtrycks eller rycks upp och förkastas.

Sorgen är ett tecken på att jag har älskat och saknar den älskade. Skammen vill vara mitt goda samvetes ena hand. Det sunda skuldmedvetandet vill vara samvetets andra hand. Längtan vittnar i grunden om allt det goda människan är ämnad att ta emot från Gud och föröka efter bästa förmåga. Åtrån sammanför två människor så att de för en stund blir till en kropp. Åtrån är tecknet på en kraft så stark att den förmår skapa nytt liv. Glädjen talar om en lycka som kommer djupt inifrån och som har förmågan att smitta av sig. Avund berättar historien om en brist som inte ska ignoreras. Undertill finns ett behov som behöver tillgodoses. Missunsamhet vittnar om att människan förlorat kontakten med både sig själv och andra. Frosseri skriker ut en djupare hunger och törst. Girighet berättar om en underliggande rädsla. Hat är ett sår så stort att det tar långt tid att läka och där kärlek är den enda medicinen. Förakt ropar ur ett hål av där någon slår på sig själv. Övergivenhet skriker efter närhet och kontakt. Allt som presenterar sig för oss som mörker är i grunden ett ljus som inte vet hur det ska lysa.

Känslorna är ett vidunderligt landskap. Det speglar Skapelsen. Det finns ett ekosystem som i grunden är hållbart. Vi föddes med det och hade full tillgång till alla våra känslor som barn.

Det tar lång tid att återställa den ursprungliga skapelse vi är. Vi behöver sluta använda gifter för att utrota sådant vi lärt oss är ogräs och istället få insikt om vilken växt vi ska plantera för att återfå balansen.

Dra inte upp hatet. Plantera kärlek intill det och låt sedan kärleken efterhand avslöja vad växten i grunden är. Bespruta inte girigheten, det får bara rädslan att växa sig ännu starkare. Sätt ett frö av generositet och visa att du inte är ute efter att ta något, men att ge något av det du själv har. Det finns ett ljus som kan lysa upp varje mörker. Så fiffig är Gud. Och innerst inne vet vi alla det. Att djupast sätt är allt i sin ordning, det ser vi när vi städar upp i vår egen röra.

Kram,