Ledarskap

Jag har tid att reflektera nu när halsen är snortjock och jag inte kan stå i köket och laga mat. Husmodern i mig saknar matlagningen och sina arbetskamrater, att få bidra till kyrkans värdefulla diakoni. Men jag möter också upp den del av mig själv som sedan barnsben varit en ledare för andra.

Mitt allra första officiella ledarskap var som fotbollstränare för Västra Klagstorps flicklag 6-10 år. Själv var jag nog 14 eller 15år. Det inofficiella ledarskapet började långt tidigare. Det känns som om jag alltid haft det, ibland motvilligt och ibland med stolthet och glädje. Det är inget man själv väljer. Det är andra som väljer att se på en som en ledare och ha en som ett exempel att följa på olika sätt. Varför vet jag inte. Vilka faktorer som styr känner jag inte till.

Jag hade turen att i mellanstadiet ha en lärare som också var en fantastisk ledare. Och i samma ålder hade jag en lika underbar fotbollstränare som också han var en god ledare. Jag har aldrig funderat över vilka egenskaper de hade som gjorde att jag tyckte så mycket om dem. Nu när jag stannar upp ser jag deras två gemensamma nämnare. Kärlek och omsorg.

De var inte bara goda pedagoger i klassrummet och på fotbollsplanen. De visade oss barn kärlek och omsorg. De gjorde alltid det där lilla extra som gick utöver arbetsbeskrivningen. Jag minns dem båda med värme och stor tacksamhet. Kärlek och omsorg går inte att fejka eller forcera fram.

Under alla år jag var meditationsledare kände jag djup och äkta kärlek för de som kom till mig. Varifrån kom egentligen den kärleken? Den kom både från Guds kärlek till mig och min egen kärlek till mig själv. Jag ville älska min nästa som mig själv. Visa deltagarna i gruppen samma kärlek som jag önskade för mig själv. Det var ett sätt att ge mig själv det jag alltid hade behövt och som jag såg att andra människor också behövde. En trygg plats där vi kunde möta djupen i oss själva och barnet som finns inom oss.

Också som projektledare för bokprojekten i Heal My Voice Sweden var det kärlek som möjliggjorde genomförandet. Mina egna livsomständigheter var så komplicerade att det egentligen inte borde ha gått att leda och slutföra de tre bokprojekten. Men jag var vid den tidpunkten i mitt liv uppfylld av en djup och översvallande kärlek för kvinnor. Också den kom ur Guds kärlek för mig och min egen kärlek för mig själv som kvinna. Jag ville ge kvinnor den plats jag alltid hade önskat för min egen mamma. Där kvinnans livsberättelse stod i centrum och hennes erfarenheter togs emot.

De senaste åtta åren har kärleken i mig varit vänd främst mot Jesus. Mitt ledarskap har handlat om att peka på den källa varifrån min egen kärlek hämtats. Ur detta har tre tecknade karaktärer växt fram. Alla var en gång djupt sårade av olika skäl, med varje illustration jag tecknar blir de alltmer sig själva sådana de är när de möter och växer fram i kärlek och omsorg.

Sötnosen är berättelsen om ett barn med ett rent hjärta och en blick som genomskådar ytan och blickar in i de osynliga djup som verkligheten rymmer. Hon lever i Eden, i Guds ständiga närvaro, med Anden som sin bästa vän. Hon ser och känner "småfolket", alla de människor hon möter i Bibelns berättelser. De är livs levande för henne.

Lilla M visar jag sällan upp, men hon är berättaren. Den som sätter ord på allt det obegripliga och begripliga. Hon är bloggaren och författaren som tycks vara ett med ordet. Gränslös i någon bemärkelse eftersom hon kan röra sig fritt mellan den synliga och osynliga verkligheten i tillvaron.

Madame Ooh la la är kvinnan i Kristus. Den som fått upprättelse. Hon har lite distans till allt som sker och allt som hänt. Hon ser livet lite från ovan där både detaljer och helhet ryms. Hon bär de samlade erfarenheterna och är därmed den som kokar ner allt till visdom.

Gud älskar dem alla. Jag älskar dem alla. Jag lyssnar till dem och litar till dem. Men jag är ledaren, den som ser till alla tre och ger dem både tid och utrymme i mitt liv. När de olika delarna i mig förut var sårade var det ofta någon utav dem som styrde över mitt liv. Någon av dem tog besluten. Någon av dem gjorde valen. Oftast den som vid tillfället skrek högst. Så är det inte längre. Det finns ingen inre konflikt längre. Ingen sida av mig som är förbisedd eller mindre värd. Och det finns inget sår jag inte vill plåstra om.

Sötnosen, Lilla M och Madame Ooh la la är frukten av mitt personliga ledarskap och min livslånga längtan efter kärleken.

I över 15 år ledde jag meditationsgrupper och fick ta emot stora mängder kärlek från deltagarna. De var med och läkte mina sår.

Detsamma gäller kvinnorna i bokprojekten. Den kärlek och omsorg som genomsyrade projekten kom också mig till gagn. Min djupa sårbarhet fann tillsammans med kvinnorna sin styrka och ett ledarskap som förmår bryta ny mark och bryta upp från det som skadar oss.

Jag kan alltså endast vara ledare för dem jag älskar, de som Gud älskar genom att jag låter mig älskas av Gud. Bättre än så kan jag nog inte formulera mig, även om det kanske låter märkligt. Men jag har längtat sedan barnsben efter att förvandla mitt eget personliga lidande till en välsignelse för andra. Jag har längtat efter att verkligen på djupet bli älskad för den jag är och formas utav av den villkorslösa kärleken. Jag bär på en längtan efter att kunna älska min nästa som mig själv. Och att i en mycket begränsad mängd älska någon annan människa såsom Jesus älskar den personen. Jag har nosat på den sistnämnda kärleken. Den är bitterljuv och priset är högt. Mitt eget liv. Jag vet inte om jag förmår mista det en gång till.