Leva av lånad kraft

"Nu har hon kraft - lånad kraft, vilken är den bästa sortens kraft som finns i världen."

(Maria från Magdala, Charlotte Frycklund)

Min finaste Rabbouni,

Jag hoppas att allt är bra med dig. Du saknas mig, men jag förstår att du har fullt upp med att finnas till för de mest behövande runt om i världen. Krig, jordskalv, värmeböljor, svält, ja det saknas inte människor och platser som behöver dig. Jag kan knappast klandra dig för att du är den du är och där du allra mest behövs. Men jag längtar efter dig min käre bror, min finaste Rabbouni.

Jag kunde inte somna igår kväll. Kanske var det värmen. Jag drog ur det blommiga sommartäcket ur påslakanet, läste ut strandboken, låg och lyssnade på fåglarna utanför sovrummet, masserade min kropp, tog både Alvedon och Ipren för svullnaden i halsen, men inget hjälpte. Jag ställde om väckarklockan, för uret hann passera 04.00 innan jag somnade.

Jag vaknade av att blixten slog ned inte alltför långt härifrån. Kanske i det upphöjda skoltaket alldeles intill kyrkan. Det fortsatte mullra och blixtra, men jag somnade om en stund till.

Förut tror jag att kyrkor brukade byggas på den högsta punkten i ett samhälle. Kanske för att synas på långt håll, men jag tänkte också efter morgonens våldsamma åskväder att det kanske var för att kyrkan skulle ta smällen, innan åskledarnas tid.

Det är inte så mycket med mig idag, min fina Rabbouni. Är det något som kan visa min skröpplighet så är det brist på sömn. När jag inte fått sova ordentligt är jag inte speciellt tuff. Jag är skör. Men jag har lärt mig att använda min egen svaghet på ett fruktbart sätt. Genom att låna den kraft du erbjuder mig och använda den för att ta mig igenom dagen.

Därför var det fint att läsa om kvinnan med blödningarna idag. Hon som läckte kraft och inte fick den hjälp hon behövde. Så väl jag känner igen mig i det. En kvinna kan blöda på många sätt, Rabbouni, men det behöver jag inte förklara för dig. Du har sett med egna ögon när livet rinner ur en människa genom sjukdom, ålderdom, fattigdom, våld, ett krossat hjärta, ensamhet, press och stress och mycket annat. Livet rann en gång ur mig. Det började med en spricka, som blev ett hål och till sist var jag som ett läckande såll.

Kanske gjorde jag precis som henne, kvinnan med blödningarna. När du kom till mig 2008 och jag valde att lyssna till dig och skriva om dig på min blogg, var det inte som att jag rörde vid tofsen på din mantel? Jag klev ju inte in i din gemenskap. Jag höll distans till dig genom att se vad du gjorde, lyssna till dina ord och sedan återberätta.

Hmmm... käre bror du är ett mysterium. Du kom till mig innan jag hade uppfattat den första sprickan i mitt fundament. Det var genom den du klev in och tog plats i mig. Du visste att jag inte var redo att bli hjälpt vid det tidiga stadiet. Du känner mig alltför väl. Du förstod att jag behövde göra min egen del först, innan jag var mogen att ta emot mig själv och mitt liv från dig.

Men något i mig välkomnade ditt inträde i mitt liv. Eller ska jag säga någon. Hon som ser, lyssnar och berättar. Det är bättre att röra vid tofsen på din mantel än att inte alls röra vid dig. Hon visste det. Kanske är hon mitt bättre vetande. Den som vet också det jag ännu inte blivit fullt medveten om. Kanske är hon vissheten. Visheten. Den djupare kontakten med livet. Kanske är hon du i mig. Kanske blev du inte insläppt genom sprickan utan utsläppt.

Världen behöver helas, min finaste Rabbouni. Människor behöver helande. Ett våldsamt bråk utspelade sig nyss på min gård. Ett barn och en förälder. Gränser som rasat. Tålamod som tar slut. Sår stöter emot sår. Jag känner igen det. Det är världens svåraste jobb, att vara förälder, att fortsätta älska den som bär sig illa åt mot en. Ibland brister det. Inte blir det enklare av att det är över trettio grader ute och kvavt som bara den. Hettan tar ut sin rätt.

Barnet fick stanna hemma. Det värker i mitt bröst. Jag ser mig själv i barnet. Jag ser mina barn i barnet. Jag ser mig själv i föräldern. Den djupa längtan efter att reparera det som gått sönder blir synlig för mig. För det gör så ont när de nära relationerna brister. Det gör ont i kropp, själ och hjärta hos alla parter. Också hos den som bevittnar det inte vet vad den ska göra.

Min finaste Rabbouni, gå till barnet som nu är ensam. Var med det barnet och ge det vad det behöver. Gå till föräldern och syskonet. Omslut också dem med allt vad de behöver. Jag vet att hela världen står i brand, det gör den faktiskt alltid, så ta en paus från den är du snäll och gå till familjen som just nu behöver dig. Det är trots allt där allt börjar.

Föräldern återvänder. Det är oftast det vi gör. När den värsta ilskan lagt sig, då vänder vi åter till våra älskade barn. Vi vill dem inget illa. Men vi är bara människor. Det finns gränser för hur mycket vi klarar av att på egen hand hantera. Våra tankar, känslor, vår egen historia och vår sårbarhet. Även om vi inte förstår det så behöver vi dig. Alla behöver dig. Att få röra vid tofsen på din mantel så att ett helande kan börja ske. För att i slutänden stå helt nakna med alla våra sår och ärr innesluten i din famn som läker oss. Också de osynliga skadorna i vårt inre.

Jag var den bästa förälder till mina barn som jag kunde vara, utan dig. Jag är en mycket bättre förälder idag, med dig. För jag får låna kraft av dig när jag själv inte längre har någon ork. I min egen svaghet kan din styrka bryta fram. Inifrån. Som en längtan efter försoning när något gått itu, som nya friska gränser där kärleken bevaras i relationerna, som frid mitt i en kaosartad situation, som tystnad istället för hårda ord som sårar, som tålamod när känslorna tagit överhanden, som närvaro när den andre är överallt och ingenstans.

Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. Då sade Jesus: »Vem var det som rörde vid mig?« När ingen ville svara sade Petrus: »Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig.« Men Jesus sade: »Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.« När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.«

(Lukasevangeliet 8:43-48)

Utan dig min käre bror, tillåts jag inte att vara svag. Jag förväntas ständigt att vara stark, att klara mig på egen hand. Vi lär oss tidigt att skämmas för vår svaghet. Vi fostras till individer snarare än personer. Det var inte hållbart för mig. Det är det inte för någon människa.

Som kvinna förväntas jag vara densamma under en månad trots att hela min kropp genomgår en menscykel som påverkar hela mitt väsen. Jag lär mig inte att leva med mina blödningar och nyttja cykelns olika stadier. Jag tvingas in i den maskulina dygnsrytmen.

Som kvinna förväntas jag vara densamma efter klimakterier som innan. Trots att jag genomgått stora kroppsliga förluster som påverkar hela min person. Jag tvingas in i en maskulin livscykel som inte på något sätt är anpassad för mig.

När jag var sjuk ville både samhälle och omgivning att jag skulle bli frisk så fort som möjligt. Så att jag inte är en belastning, en börda för andra eller systemet. Ingenting i den värld vi lever i är anpassad för människor och vår naturliga sårbarhet och förgänglighet.

Bara med dig, min fina Rabbouni, kan jag vila i de faktiska förutsättningarna som jag inte kan eller ska påverka. Bara med dig kan jag komma både när jag är svag och när jag är stark utan att du vill förändra det tillståndet på något annat sätt än att läka det som eventuellt är skadat.

Vi som helats av dig, finaste Rabbouni, faller inte på knä för att förminska oss själv. Vi faller på knä för att visa att kraften vi har är lånad från dig. Själva livet har vi till låns och en dag ska vi lämna tillbaka det till det stora himmelska bibliotek där det kommer ifrån. Jag är blott de kläder du så gärna vill klä dig i.

Kom snart min finaste Rabbouni. Även om min nöd inte längre är så stor, är min längtan efter dig oförändrad. När du är här kommer jag till ro. Då blir jag som din vän Maria från Betania, Martas och Lasaros syster. Jag släpper allt jag har för händerna för att få sitta hos dig och vara dig nära med både kropp, själ och hjärta. När du kommer hem till mig, då kommer också jag hem till mig själv.

Din Marie,