När jag var barn tittade jag aldrig tillbaka på mitt liv. Jag tror att tillbakablickarna kanske började när jag låg med min nyfödde son på Patienthotellet i Malmö. I mötet med min lille gosse insåg jag att jag var sjuk i själen och att jag hade tagit djup skada under min uppväxt. Men viktigast av allt var att jag förstod att jag måste läka mina sår så att jag inte förde skadorna vidare till våra barn.
När Jonathan föddes i januari 2002 hade vi redan två döttrar som var fem och tio år gamla. Jag själv var 33 år och skulle fylla 34 till hösten. Min son hann inte ens fylla ett år innan jag brakade ihop den första gången. Min barndom hade hunnit ikapp mig.
Sedan dess har jag varit i ett tillfrisknande till sinne, själ, kropp och hjärta. Jag har kommit att inse att lika lång tid som det tog att genomsyras av allt det destruktiva tar det att bli frisk från allt det sjuka.
Det är i mötet med människor och allt vad livet dukar fram åt mig som jag får syn på det som Guds villkorslösa kärlek har läkt i mig och var i mig det ännu pågår en läkeprocess. Jag behöver inte leta upp skadorna, de visar sig om jag är närvarande och uppmärksam. Jag behöver inte veta hur jag ska läka dem, också det förstår jag när jag är närvarande och uppmärksam.
Vad som är intressant med att bli äldre är att jag inser att jag är alla de åldrar som nu ligger bakom mig. Jag är den lilla flickan jag en gång var. Jag är tonåringen. Jag är kvinnan. Jag är modern. Alla är jag. Som årsringarna på ett träd.
Jag kan likt en gammal LP-skiva sätta ner stiftet på just den årsring jag väljer, för att så vara med mig själv och den tidsperioden i mitt liv en stund. Jag kan krypa ner i sängen på Patienthotellet för att ligga där och titta på min nyfödde son och minnas det ögonblick då jag vaknade upp till en tanke om mig själv och mina barn som skulle förändra allas vår framtid och kommande generationers med.
En del av mig förblir den modiga kvinna jag var när jag närmade mig 40-strecket. Då när jag insåg att jag inte kunde stanna kvar i äktenskapet trots att det på många sätt var tryggt och bra.
En del av mig kunde inte andas i relationen. Det var inte bara barndomen som spökade utan också den rådande tillvaron skadade mig. Det förflutna hade varit med och byggt upp ett liv där kvinnan i mig var på väg att drunkna. Obalansen var stor. Jag var mamma. Jag var hustru. Medan kvinnan i mig som bar på mina egna personliga behov, min längtan och mina drömmar stod inlåst i en skrubb. Det var en ohållbar livsstil.
Kvinnan i mig var hon som hade gett liv åt tre barn och som hade drivit på att köpa lägenhet och sedan hus. Hon gav sitt fulla stöd till mannens företag och tog hand om alla nära relationer. Kvinnan var som en arbetshäst. Hon var stark som en oxe. Uthållig som en åsna. Tills hon var tömd på alla sina krafter.
Det finns sådant jag skulle ha gjort annorlunda om jag vetat vad jag idag vet om mig själv. Men det finns också sådant som verkligen är min person och min personlighet som jag inte vill kompromissa med. Idag vet jag vem jag är och vad jag behöver, liksom vad jag har att erbjuda och ge i relationer. Jag ser inte längre mig själv som fel eller att jag gjort en massa fel. Det är väldigt uppenbart att det finns matchningar med människor där jag kommer till min rätt och sådana där jag krymper och tynar bort. Det gör varken mig eller de andra fel. Vi matchar bara inte varandra på ett sådant sätt att vi växer i mötet med varandra.
Jag krympte i mitt äktenskap för att vi inte passade ihop. Trots det fick vi många fina år ihop med härliga minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Frukterna är tre underbara barn som jag älskar med hela mitt hjärta. Och två små ljuvliga gossar, mina barnbarn.
En viktig lärdom jag gjort under dessa 22 år då jag tillfrisknat är att inte krympa mig själv för att matcha någon annan. Jag kan inte vara mindre av mig själv för att någon annan uppfattar mig som för mycket för den.
Att bli kristen har varit en omvälvande resa som skett sida vid sida med mina läkeprocess. Jag står stadigt med en fot på jorden och den andra i min tro på Jesus. Jag skulle förminska mig själv om jag tog bort Honom ur mitt liv.
Liksom i mitt äktenskap har jag försökt passa in för att kunna ha en självklar plats i en gemenskap. Jag känner mig inte riktigt hemma varken i det spirituella systerskapet eller i kyrkan. Vissa delar av mig får plats i de olika församlingarna, men jag som helhet gör det inte.
Kanske är det bara i relation till Gud som jag kan komma i min fullhet. Kanske är det bara Han som är stor nog att rymma mitt djup, min bredd och min höjd. Kanske är det bara Jesus som förmår stå stadigt inför både min djupa sårbarhet och min styrka.
Med Jesus känner jag aldrig att jag trampar Honom på tårna eller måste tona ner någon sida av mig själv. Jag är så oerhört tackas för att Gud lärt mig att teckna så att jag på de vita arken kan lyfta fram allt det som lever och frodas i mig som ni andra inte kan se med era egna ögon.
Madame Ooh la la är den del av mig som förblir ung och frimodig. Hon vågar bryta upp från det gamla livet hon vant sig vid och därför upplever är tryggt. Hon slutar inte längta och drömma. Hon förblir hungrig på kärlek och törstig på liv. Hon är stark i Anden också när jag är svag i kroppen. Hon har alltid funnits i mig. Först som en liten sötnosig tjej, sedan som en rebellisk tonåring och numera som en mogen kvinna som vägrar ge upp sin tro på kärleken för att andra tvivlar på att den finns.
Låt er inte luras av min ostrukna kroppskostym. Under den hudfärgade klädseln och den rufsiga manen finns en evigt ungdomlig kvinna som vet hur djupt älskad hon är av Gud och som önskar att hon mötte Hans kärlek i människor.
A match made in heaven skulle jag säga Ooh la la till.
Kram,
Comentarios