top of page

Maria uppenbarar sig

Första gången jag mötte Henne var i Paris 1996. Jag var gravid med vårt andra barn och mådde liksom under det första havandeskapet, oförskämt bra. Det skulle dröja ytterligare tre år innan jag mötte Gud, därför är det intressant så här i efterhand att Hon förgick den händelsen.


Mötet med Henne 1996 var på ett omedvetet plan. Det är först idag, 27 år senare, som jag faktiskt förstår det. För just idag har det allra senaste mötet med Henne ägt rum och jag känner mig ännu lite omtumlad. Jag återvänder sakta till vår mänskliga verklighet. Solen bränner på min vänstra arm. Jag lyssnar till vinden som prasslar i löven hos ekarna som står på rad längs gatan bakom mig. Grannen bjuder på lite musik. Då och då skäller hundarna åt någon som passerar förbi. Äldsta dottern ringer flera gånger från affären för att få förtydligat något på inköpslistan jag skrivit. Jag gläds åt kvällssolen och molnen som äntligen har skingrats. Jag andas djupa andetag. Sträcker på mig då och då medan jag sitter här och skriver.


Många människor vittnar om att möten med Gud och andra av Hans himlaväsen väcker fruktan. Det gäller inte mig. Jag fylls av en överväldigande kärlek som är så uppfodrande att jag alltid upplever att jag inte räcker till. Det är som att befinna sig i en kroppslig och själslig bristningsgräns. Min egen litenhet går inte att förneka. Hela min maktlöshet och alla mina mänskliga begränsningar blir synliga.

Inför den andliga verkligheten sker kapitulationen i mig. Det är då den djupa kärleksfulla överlåtelsen börjar. Allt annat är omöjligt. Jag skulle klyvas på mitten om jag inte överlät hela mig med allt jag känner, ser och upplever - till Gud. Det är nämligen kraften av liv som kräver att få födas som trycker på. Som när ett barn bestämt sig för att lämna moderlivet, då är det bara att följa med i förloppet annars går det illa både för mig och barnet. Vi riskerar att dö om jag inte ger efter för livet som vill bli till.

Med födseln förvandlas vi båda. Fostret blir ett barn. Kvinnan blir en mor. En ny identitet är skapad åt var och en av oss. En oåterkallelig sådan. Ett livslångt band har knutits. I evighet hör vi samman. Ingenting blir någonsin detsamma som det förut var. Det finns ingen återvändo. Ingen väg tillbaka. Livet kallar oss att älska och älskas.


Hur vet jag att jag mötte Henne i Paris för alla dessa år sedan? Jag har ett synligt tecken på det. En ägodel jag älskar och värderar högt. En med skavanker därför att något av barnen har vält ner Henne så att en bit lossnat någon gång under åren som gått. Jag vet inte var vi införskaffade Henne. Inte heller om det var före eller efter besöket i Notre Dame.

Vi var i Paris för att få liten egentid som vuxna. Vårt första barn, en dotter på fyra år, var kvar hemma i Sverige med släktingar. Jag tror vi var i den stora europeiska staden över en långhelg. Vi vandrade flera mil under de dagarna. Dels för att vi inte begrep oss på Metron, men också för att det var mysigt att promenera.

Vi blev besvikna på hotellstandarden, vad de kallade frukost och maten vi åt på restaurangerna. Men att ta oss upp en bit i Eiffeltornet var härligt, trots att toppen var stängd för reparation. Vi skrattade också glatt åt hur de parkerade sina bilar och förundrades över modebutikerna där de välbärgade klev in och ut.

Det var underbart att blicka ut över staden från Triumfbågen. Att vandra i kulturkvarteren i Montmartre gillade jag. Hade någon sagt till mig då att jag en dag skulle arbeta som illustratör och konstnär hade jag inte trott den. Inte ens att jag skulle bli både skribent och författare var tänkbart då. Trots att jag nog innerst inne hade en sådan hemlig dröm. Men att skriva för lokaltidningar började jag göra redan året därpå, en tid efter att dottern i min mage var född. Så snabbt kan det otänkbara bli en ny verklighet.



Senast jag mötte Henne var idag. Jag förstod inte först att det var Hon, för jag förväntade mig aldrig att Hon skulle uppenbara sig på den platsen. I mig, under en djup meditation.

Det var först efteråt när jag stod framför en av de tavlor jag målar som jag såg Henne. När jag väl hade fått syn på Henne kunde jag inte inte se Henne. Hon framträdde så tydligt trots att Hon ändå inte gör det. Maria från Guadalupe, tänkte jag på. Den där medaljongen. Det var alltså Moder Maria, Himladrottningen, som visade sig där i min tavla. Och plötsligt såg jag hela berättelsen i tavlan som förut hade undgått mig. I ljuset av Henne förstod jag precis vad det var jag hade målat. Detaljerna framträdde. Helheten likaså. Jag satte mig genast ner och nedtecknade hela den uppenbarelse jag haft stunden innan i min meditation som hade pågått under 30 minuter. Plötsligt var det så självklart att det var Maria jag hade fått känna. Hennes öppna hjärta. Hennes kärlek för min familj och människorna i vår värld. Hennes mänskliga begränsningar. Hennes totala tillit tIll Gud. Hennes överlåtelse av Guds vilja i sin son Jesu händer.

Varför jag? Varför har jag så djupa upplevelser av Gud? Varför kan jag gå bortom gränser som de allra flesta människor har, också många av mina kristna syskon? Varför låter Gud mig komma dem alla så nära?

Jag tror det beror på att så mycket av den kärlek som varit ämnad för mig av föräldrar, barn, vänner och andra har undanhållits mig. Det har gröpt ur mig och långsamt byggt upp en mycket djup hunger efter kärleken. Den kärlek jag alltid behövde men inte alltid fick har lett mig allt närmre Gud. Där har jag sökt den för att få den mättad. Den bön jag ständigt ber är: ”Älska mig!”


Hur ska Gud kunna motstå den?

Men den som ber om så mycket kärlek, ber också om att få älska utan hämningar. Sådan är kärleken. Vet vi alla det intuitivt? Att om vi låter oss älskas av Guds villkorslösa kärlek så vaknar i oss en kärlek för människan vi inte kan ignorera. En kärlek som tvingar oss ut ur oss själva. En kärlek som tvingar oss att handla. Och med den kärleken en ständig upplevelse av total maktlöshet och en känsla av att vara alltför liten inför en omöjligt stor helig uppgift. Och i ljuset av Guds närvaro ser vi också rakt in i det mörker som människan lever i. Lögnerna, lidandet, kampen, fattigdomen, svälten, slaveriet, sjukdomarna och en planet som skriker. Det värker i hjärtat på ett sätt som saknar motstycke. För ”ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen”, som det sägs om Maria i Lukasevangeliet 2:35.

På min lilla franska staty håller den unga Maria sin son Jesus i famnen. Den är bara en av många Marior jag idag har. Ingen av de andra har jag själv köpt. Den näslösa stora Marian har satt ner foten på ormen. Den gåvan bar min själasyster hem från Ystad till mig.

Den vita Marian med sina utsträckta armar köpte en vän i Italien till mig. Jag har Maria som statyer i olika storlek och material, böcker om Maria, rosenkransar, bilder och Maria-ikoner.

I alla år när jag tagit emot dessa gåvor har jag påtalat att jag inte vill bli sedd som mer helig än andra. Jag vill inte bli satt på någon piedestal. Jag är människa och måste ses och mötas som en sådan, annars blir kraven på mig helt omänskliga. Jag förmår inte vara mer upplyst och kärleksfull än någon annan människa. Begär inte mer av mig än av dig själv.

Men kanske har jag förmågan att släppa igenom mer av Gud i mitt liv än vad många andra människor har. Detta för att mitt liv med alla svåra situationer har gjort mig transparent, nästan genomskinlig. Jag saknar i dagsläget ett eget hem, en egen inkomst och en partner, dvs mina grundläggande mänskliga vuxna behov är ej tillgodosedda. Desto tydligare blir Gud synlig när dessa mänskliga skydd saknas.

Uppenbarelsen av Maria jag hade idag är nedtecknad, men inget jag ska dela med någon. Jag sparar den. Begrundar den. Förväntar mig fler möten med Maria. Mer vägledning. Jag delar med er att hon visat sig för mig. Att det berör mig på djupet. Att jag bär i mitt hjärta vad hon uppenbarat för mig.

Maria finns liksom Jesus finns. Maria finns inom oss, och hon visar sig utanför oss på olika sätt. Liksom Jesus. Våga tro detta och öppna dig för den kärlek de har att ge. Det är en och samma kärlek. Guds villkorslösa kärlek.


Är du en bedjande människa så be gärna för mig. Det finns inget att oroa sig för, men dessa djupa möten har en påverkan på min kropp och själ. Något i mig är ju berört av Gud. Jag tar god hand om mig och lyssnar till mina mänskliga behov, men även för mig tillhör detta ovanligheterna.


Dottern har lagat mat åt oss, det ska bli gott. Vi ska äta snart. En lång promenad i naturen tänker jag mig efteråt för att så sjunka ner i kroppen. Jag kunde ha gått och dansat bugg hos en kurskompis men avstår. Jag vill inte att någon rör vid min kropp just nu. Gud behöver den för sig själv för tillfället.

Imorgon fortsätter jag att måla. Två tavlor väntar på att bli klara. En har jag lovat åt dottern som låg i min mage 1996 i Paris. På fredag kommer hon hem från semestern med sin lilla familj och då ska tavlan hänga på väggen i deras hem, hoppas jag. Intressant är att dessa tavlor som nu blir till sker i hennes hem. Jag passar på att låna ljuset i hennes lägenhet nu när de är iväg.


Det slår mig så här när jag ska avsluta blogginlägget att Maria trätt fram ur en tavla en gång förut, dvs jag hade inte intentionen att måla henne. Då kom Maria gående mot mig ur öknen. Tavlan jag nu målar heter "Beyond the Desert" - Bortom öknen. Och denna gång uppenbarar hon sig på himlen. Intressant!


Kram,

Marie


Ps! Mamma, om du läser detta blogginlägg... Oroa dig inte! Jag lovar att inte bli kvar i någon annan osynlig dimension. Det känns lite dumt att sända änglar att städa hos dig när jag lovat att göra det.

bottom of page