Min otro begränsar mig

Ännu en gång anar jag något som är sant och som rör mig och mitt liv, men jag har svårt att fånga vad det är. Kanske kan känslan av skam hjälpa mig att förstå.

Jag sålde en tavla jag målat. En jag själv tycker mycket om. Den hade säkert hamnat på en vägg i mitt eget hem, när jag får ett, om den inte hade blivit såld. Det betyder mycket för mig, mer än jag själv vill kännas vid och förmår att ta in, när någon köper en tavla av mig. Köpet är en gåva. Något dyrbart. Och istället för att uttrycka det så blir jag tyst och vet knappt hur jag ska tacka ordentligt. Sedan skäms jag för att jag inte förmådde tacka köparen.

När jag säljer en tavla till fullpris får jag en glimt av hur jag önskar att mitt liv såg ut. Det är genom mitt skrivande, tecknande och målande jag vill försörja mig. Inte att det är en bisyssla, utan mitt huvudsakliga arbete. Men jag förmår inte riktigt tro på ett sådant liv för mig själv, trots att jag faktiskt tror att det är vad Jesus kallar mig till.

Jag är som lärjungen Petrus. Jag förmår gå några steg på vattnet mot Jesus när han kallar på mig, sedan sjunker jag som en sten igen och ropar förtvivlat "Rädda mig, Jesus".

Vad är min otro?

Jag tror inte att det räcker att jag skriver som jag gör, tecknar som jag gör och målar som jag gör. Jag tror att jag måste göra något annat, något mer, något som alla vill ha.

Jag tror inte att jag kan leva på min konstnärlighet. Tyvärr är det något jag har gemensamt med de allra flesta människor omkring mig. Att vara kulturell är detsamma som att vara fattig som en kyrkråtta, det är den allmänna uppfattningen.

Min otro begränsar mig. Faktum är att min otro berövar mig det liv jag önskar för mig själv.

"Förlåt mig, pappa (Gud)", sade jag i bilen hem idag. "Förlåt mig, men jag har godhet och kärlek i mig som vill ut, men jag vet inte vem som vill ta emot det i den form jag vill utge det. Vad andra behöver och vill ha från mig är inte alltid detsamma som vad jag behöver och vill ge."

"Förlåt mig Jesus, min otro", fortsatte jag. "Jag ber dig att kalla på mig, när du gör det tror jag på din kallelse och går på vattnet mot dig. Men min egen tro räcker inte för det du kallar mig till. Jag sjunker så fort jag inser att jag är ute på djupt vatten. Du tror på mig, men jag själv tvivlar. Hjälp mig!"

Det är exakt på dagen fyra år sedan jag tog bilden till höger av min bästa vän Carina. Vi var i Höör hos en vän till henne. Hon älskar skogen.

Tavlan till vänster, "Beyond the Sea", målade jag 2023. Först idag såg jag att det sitter en person på en sten med ryggen vänd mot mig och blickar ut över havet och horisonten. Då kom jag att tänka på bilden av Carina. Nu när jag ser tavlan och fotot bredvid varandra blir jag förundrad över likheterna.

Jag målar abstrakt och försöker aldrig fånga något utan låter tavlan växa fram. Med spackelspadar, sprayflaskor, penslar och allt möjligt blir en tavla till. Hur tavlan kan ha blivit så lik fotot vet bara Gud. Men nu ägs konstverket av den människa som den uppenbarligen föreställer och som är en av de människor som alltid på alla sätt visat att hon tror på mig och min kreativitet. Det var till Höör jag körde för att leverera den. Det är både underbart och obegripligt. Jag vill se det som ett gott tecken från Gud.

I Carina har jag mött en blick som ser på mig som ingen annan gör. Jag är säker på att hon har högre tankar om mig än jag själv har och att hon vill mer för mig än jag förmår.

Jag ser Kristus i Carina, det har jag gjort i många år. Hon kommer med frid och försoning, upprättelse och kärlek. Hon trivs i sanningen, också när den är väldigt obekväm. Hon förmår att hålla plats för ytterligheter, och vet att ingenting i livet är svart eller vitt, utan både och.

Jag har fått äran att äta hennes goda hembakta kanelbullar idag och en riktigt god macka med avokado och räkor som hon tillredde. Jag njuter av det, att se henne orka med det hon tycker så mycket om, att i tystnad stå och fixa mat. Jag gläds åt allt som ger henne en smak av det normala. Jag älskar att ta emot det hon har att ge i närvaro, ord och handling. Sjukdomen begränsar henne. Jag behöver inte också göra det.

Tidigt i vår relation såg jag hur mycket kärlek och vishet som Gud hade nedlagt i Carina. Jag önskade att hela världen skulle få ta del av allt hon kunde. I alla år har vi pratat om hur man förpackar det goda som finns i människan och hur man sedan marknadsför och säljer det så att man kan betala sina räkningar. Världen behöver ju det goda vi bär på inom oss.

Ingen av oss har ännu löst detta mysterium. Den dagen jag lyckas göra det i mitt liv, då är det till stor del Carinas och Guds förtjänst.

Jag hoppas att du har någon som tror på dig, trots dina egna tvivel. Jag ber att du ska få kännedom om att Gud älskar dig. Jag önskar att du har en bästa vän som Carina, en som visar dig något om vem Kristus är.

Kram,