Jag skulle vilja skriva om livets lattjolajbans och alla himmelska fröjder, men för tillfället har jag ingetdera att bjuda er på. Jag är dock av den övertygelsen att allt som är sant och äkta är värt att kläs i ord.
Det är min namnsdag idag. Eller Marias iallafall.
Var kommer namnet Marie ifrån?
Det är en latinsk och grekisk form av det gammaltestamentliga namnet Mirjam med omdiskuterad härledning. Under medeltiden var Maria för heligt för att användas som förnamn i Sverige. Det introducerades här först 1579 via Karl IX:s första hustru Maria av Pfalz och blev senare vanligt i alla samhällsklasser. (Institutet för språk och folkminnen)
Marie är ett kvinnonamn, en fransk form av Maria. Maria har arameiskt ursprung, Mariam, som kan betyda morsk eller trotsig. Marie är den gängse formen av Maria på franska och tjeckiska, och är populärt bland talare av tyska, danska, norska, svenska och engelska. (Wikipedia)
Jag har alltid känt mig lite fransk inombords. Trotsig och morsk är jag också. Kanske gav mina föräldrar mig namnet Marie inte bara för att det var modernt i slutet av 60-talet utan för att de såg mig i det namnet. De gav namn åt en personlighet som redan fanns där. Är det inte så vi föräldrar alltid gör, när vi inte tvingar våra barn att bära släktnamn, utan vi ger dem sina alldeles egna?
Har jag tillåtit mig själv att ha min egen personlighet eller har jag försökt vara någon annan än mig själv?
Jag tänker på programmet på teve igår som jag kom in och bara hann uppfatta en enda sak. Att istället för att försöka förändra vår personlighet kan man försöka hitta ett sammanhang där den passar in och kan blomstra. Det låter vettigt.
En Marie är inte densamma som en Maria. En Marie är trotsig och morsk med en fransk touch. Maria är för evigt förknippat med Jesu mor. Gudomlig moderlighet, mildhet, en plats i skymundan, i tystnad, med en touch av helighet. Ingen människa som känt mig hela mitt liv skulle säga att min personlighet är som Marias, men de flesta skulle instämma i att jag är som en Marie.
Jag tror Marie har försökt vara som en Maria sedan jag blev mamma första gången 1992. Marior är älskade för sin självuppoffrande livsstil, för att barnens liv alltid går före och mannens liv likaså. I hela världen och i alla kulturer och religioner är Marias livsstil hyllad och ärad. Vem älskar inte Maria? Också jag vill ha en sådan mamma som alltid säger: Du först.
Det är en trygg plats. En fredad plats. Marias heliga moderskap. Om jag lever så blir jag Untouchable! För vem kan säga något ont om den som alltid låter andra gå före? Den som ger sitt liv för allt och alla.
Men jag är Marie, inte Maria. Jag är morsk och trotsig. Fråga mina syskon. Fråga alla chefer jag haft och en del lärare. Fråga männen jag levt med. Jag kan vara både en nagel i ögat och en pinne i häcken.
Men jag kommer också med en touch av Ooh la la. Inte helighet. Den morska och trotsiga Marie bär en sensuell och skämtsam sida. De går inte att skilja åt.
I äktenskapet tog Maria helt över. Marie nästan kvävdes till döds av all omsorg för hem och barn. I det egna företagandet var Maria också den som andra såg och ville ha. Inte konstigt eftersom jag arbetade mycket med att vara ett känslomässigt och själsligt stöd för människor. I kyrkan är det också så. Modern står över kvinnan. Kvinnan kvävs på något sätt till tystnad och lydnad genom sin osynlighet.
Så om varken föräldraskapet, det andliga ledarskapet eller kyrkan är en plats där den morska, trotsiga franskklingande Marie passar in och kan blomstra, då kan jag antingen förändra min personlighet för att passa in. Byta ut mitt e mot ett a. Bli älskad och innesluten i princip överallt för det offret. Eller så erkänner jag att jag vill bli älskad för den verkligen är, med min trotsighet och morskhet, med min franska doft och så slutar jag försöka passa in och accepterar att jag kommer att ogillas och gillas.
Vad händer om jag breder ut trotsens och morskhetens vingar? Om jag litar på att det bär, att jag är den jag är för så skapade Gud mig. Vad händer om jag inte försöker vara någon annan för att passa in och bli omtyckt av barn, släkt, vänner, samt kvinnor och män i alla olika sammanhang?
Varför anses vissa egenskaper som fina och behjärtansvärda och andra det inte? I synnerhet om man är kvinna. Trotsiga och morska män är bara som män i allmänhet. No big deal. Men allt som hänger samman med att vara kvinna är sådant som hela världen anser sig ha rätt att ha en åsikt om. Som kvinna är man synad i sömmarna just för att man är kvinna. Otroligt irriterande! Män kommer undan med att de är män, från det att de är små pojkar. "Ni vet ju hur pojkar är." Flickor däremot ska vara till för andra, behaga och tåla andras åsikter. Nu sitter jag här och blir lite morsk.
Jag är morsk.
1) (ngt vard.) oförskräckt, orädd, modig; ofta o. numera vanl.: kavat, självsäker, kaxig; äv. om uppsyn, tal, uppträdande, känsla o. d.: som vittnar om dylik egenskap; i sht förr äv.: barsk, bister. (Svenska Akademiens ordbok)
Jag sitter vid min dotters köksbord och snörvlar över ett glas med kallt kaffe. Jag skulle mycket hellre sitta på ett fik i Frankrike och utbrista Ooh la la när servitören kom med en cafe o lait och en croissant. Jag sitter och skriver i den skånska februaridimman och hela tillvaron känns väldigt grå. Jag skulle mycket hellre sitta och skriva om kärlek och glädje omgiven av doftande blommor och skön färgprakt.
Den morska och trotsiga franskdoftande Marie tycker att tillvaron just nu känns som en sunkig och livlös fängelsehåla. Hon vill bara resa sig i boet, breda ut vingarna och flyga iväg till varmare breddgrader. Hon vill upptäcka världen och livet, dofta och smaka och känna och se och höra. Hon vill möta en kärlek som säger Ooh la la när han ser henne och inte försöker hålla henne instängd i en bur. Hon vill möta människor som älskar och uppskattar den morska och trotsiga. Hon vill vara på en plats där människor tar ett djupt andetag när hon anländer och andas in hennes franska doft med ett stort leende.
Ooh la la, en dag är hon jag. Så måste det bli för annars dör jag inombords.
Kram,
Comments