Pain is where purpose lives

"Slow down", hörde jag en viskande röst säga till mig häromdagen. "Sakta ner."

Jag rör vid skärmen på min mobil och ser en liten underbar tjej. Hon är klädd i en klänning som berättar vad hon tänker och känner. Flickan är vänd mot sin allra bästa vän. Hennes husdjur. En present från flickans pappa.

Jag vill börja gråta. Varför? För hon är så fin. Hennes vän är så fin. De är så fina. Deras vänskap är så fin.

Den flickan är också jag. Barnet inom mig. Flickan med så vaga minnen av sina första sex år i livet att tomrummet som Gud kan fylla med nya historier tycks oändligt.

Kärlek. Min första stora överväldigande känsla. Den minns jag. Att jag var älskad av någon utanför ursprungsfamiljen och att jag var kär i en två år äldre pojke.

Rädsla. Det minns jag. När min ena bror blev inlåst i ett förråd.

Skam och skuld. Dem minns jag. När jag tog upp en hundralapp som inte var min och behöll den.

En stark svår obestämd känsla. Den minns jag. När pappa brände upp levande myror.

Få är mina minnen. De jag har är kopplade till mycket starka känslor. Resten är en tom vit yta. Fotografier får fylla i minnesluckorna. Andras berättelser likaså. Men varken fotona eller historierna säger mycket om barnet och vem jag verkligen var. Kanske är det just därför som jag har rum för den historia som ligger bortom det mänskliga arvet och miljön. Den som frågar sin bästa vän: "Vad tänkte du när du stod vid min spjälsäng och såg ner på mig? Vad önskade du dig för mitt liv?"

Frågorna är fulla av så mycket tillit till vännens kärlek. Inte ett uns av rädsla. Ingen skam eller skuld. Inga starka svåra obestämda känslor. Bara en total förtröstan på kärleken. Och barnet som saknar egna minnen lyssnar med enkelhet till svaret från sin vän:

"Jag vet vilka avsikter jag har med dig: välgång, inte olycka. Jag skall ge dig en framtid och ett hopp. När du åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på dig. När du söker mig skall du finna mig. Ja, om du helhjärtat söker efter mig skall jag låta dig finna mig. Jag skall vända ditt öde och samla in dig från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit dig. Jag skall låta dig återvända till den plats jag har förvisat människan från."

PAIN IS WHERE PURPOSE LIVES.

Orden hörde jag i ett videoklipp igår på Facebook. De påminner mig om titeln på min berättelse i Heal My Voice antologin Innovative Voices: True Stories by Women Awakening a New World.

"Pain has a purpose and a story to tell", så lyder min titel. "Smärta har en avsikt/en mening/ett ändamål och en historia att berätta", översatt till svenska. Innebörden är densamma som citatet ovan.

Personen i klippet sade också att "om jag kan lista ut vad min dröm är då kan jag vara med och lösa ett problem i världen". En fråga man kan ställa sig är vad man skulle kunna göra varje dag även om man inte fick betalt för det.

Allt detta har jag funderat på i många år. Boken jag är medförfattare till som jag nämner ovan utkom 2017, så jag har haft tid att tänka på dessa saker.

Men jag behövde bli påmind om det. Jag behövde titta ytterligare en gång på smärtan för att försöka få syn på vilken mening den bär på. Det var så frågorna till Gud dök upp. "Vad tänkte du när du stod vid min spjälsäng och såg ner på mig? Vad önskade du dig för mitt liv?"

Jag frågar med andra ord efter avsikten med den smärta jag upplevde som barn. Jag frågar vad jag ska fylla tomrummet med?

Jag har vetat länge att skriva och teckna är det arbete jag är villig att göra vare sig jag får betalt eller ej. Jag har tecknat och skrivit regelbundet sedan 2007. Och jag börjar att förstå meningen med mitt skrivande och tecknande. Guds avsikt med dessa gåvor jag fått.

Min dröm är paradiset, Skapelsens återställande till sitt ursprung och en mänsklighet som lever där och förvaltare allt det goda. Min dröm är kärleken.

Min egen personliga smärta har lämnat efter sig ett stort tomrum som jag antingen kan lida svårt av eller låta Gud använda för att lösa ett av alla problem i världen. Min avsaknad av barndomsminnen kan ge plats åt Guds berättelse om sin avsikt med Skapelsen och människan.

Jag har ropat på Gud sedan 2007 och Gud har lyssnat. Jag har sökt efter Gud och funnit Gud. Jag har sökt allt mer helhjärtat och fått komma allt närmre Gud. Jag har varit utspridd och splittrad. Fastfrusen på många platser och tider i det förflutna när smärtan jag upplevt blivit för stor. Men genom barnets oskyldiga längtan efter kärlek har jag fått återvända hem till paradiset när jag tecknar min lilla flicka, min Sötnosen och jag har genom henne fått se kärnan och vad den rymmer. Jag har fått glimtar av hur livet skulle kunna ha varit. För oss alla. Kontrasten mellan det och hur tillvaron på jorden idag ser ut är smärtsamt brutal. Jag tecknar och skriver av två anledningar. För att påminna om den djupare verklighet som finns i Gud - paradiset och kärleken med sin frid och fred. Och jag skriver och tecknar för att göra motstånd mot det onda som vill förstöra allt som är gott.

Ett smycke är tillverkat endast till mig. Ett halsband som berättar att paradiset finns trots att det känns avlägset och kanske försvunnet för alltid.

Fröet till paradiset kan aldrig gå förlorat. Det är dolt i människans djup. Det ligger på en plats endast Gud känner till och som bara kan nås med Andens hjälp.

Det finns någonstans i din egen djupaste smärta, i det sår som aldrig kommer att läka. För den smärtan är platsen där du lägger ditt liv i Guds händer och du låter Andens kärlek bära dig hem till Gud.

Sakta ner. Du kan inte springa och tro att Gud ska jaga efter dig.

Sakta ner. Det är inte hur mycket du gör utan vad du lägger ner hela ditt hjärta och själ i som gör en verklig skillnad i vår värld.

Sakta ner. Paradiset finns inte utanför dig. Det väntar på dig bortom din värsta smärta.

Sakta ner. Se barnet inom dig. Gå det till mötes. Lyssna och lär av det.

Jag vet vilka avsikter jag har med dig: välgång, inte olycka. Jag skall ge dig en framtid och ett hopp. (Jer 29:11)

Kram,