Pappa, jag är ett hem!

Är det med pappor som det är med mammor, man älskar dem men förstår sig inte alltid på dem? Jag har ju aldrig haft en pappa. Jo, en pappa på pappret, men inte till ord och handling. Inte förrän Gud kom in i mitt liv.

Min mamma flyttade jag hemifrån för länge sedan, är det meningen att jag ska flytta hemifrån min pappa också, från Gud? Jag känner mig osäker, vet inte riktigt hur det är tänkt att man ska göra.

Jag har ju ett liv att leva, här på jorden, under himlen, nära vattnet. Liksom Jesus en gång lämnade vår pappa för att vara här med sin mamma och oss, hans syskon.

Är det inte så att vi ska flytta ut ur vårt föräldrahem för att bygga oss ett eget liv och en egen familj, vare sig den består av barn eller av vänner, men alltid ha med oss våra föräldrars kärlek? Fast och andra sidan är det ju inte så i alla kulturer, i många delar av världen bor man kvar med sina föräldrar.

Jag vet inte vad som är tänkt. Det kanske finns flera sätt som är rätt.

Ett litet råd till dig som läser innan du förhoppningsvis fortsätter. Jag skriver inte slagfärdiga reklamtexter i hopp om att sälja något till dig. Vi människor läser allt kortare texter och går därför miste om de djupare och mest väsentliga skikten av livet.

Jag skriver om de snirkliga vägar och stigar som livet med Gud faktiskt är. Omvägarna vi så ofta tycks behöva ta för att slutligen nå fram till det vi allra mest längtade efter men inte riktigt visste vad det var.

Dagens blogg kom att visa sig vara just en sådan berättelse. Så läs gärna till slutet.

Jag går till Evangeliet och kyrkoårets text i hopp om att bli visare och få klarhet i mina funderingar. "Goda förvaltare" är temat. Hmmm.... intressant. Det är något jag funderar mycket kring. Vad är det att vara en god förvaltare av egendom, andliga gåvor, relationer, Skapelsen, min kropp och mitt liv, och Guds liv inom mig?

Dagens evangelium är liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Jag har alltid tyckt om dessa ord: "Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort." (Luk 16:10)

Jag hör kyrkoklockorna ringa. Högmässan pågår, så det betyder att de ringer för någon som lämnat jordelivet och rest hem. Det får mig att tänka att vi kanske kan ha flera hem. Ett barndomshem där vi växer upp. Bottenvåningen på Norrbäcksgatan 6 var mitt barndomshem. Där bodde jag de första sex åren med min mamma, pappa och tre äldre syskon.

Ett föräldrahem där våra föräldrar bor när vi flyttat hemifrån och som vi förhoppningsvis besöker med jämna mellanrum för att träffa våra åldrande föräldrar. Jag har ett sådant, bostaden där min mamma bor. Jag är ett sådant föräldrahem som mina barn och barnbarn kommer till för att träffa mig.

Jag är en god förvaltare av hem i olika former. Hem jag hyr, hem jag äger, andras hem jag lånar och församlingshem. På många sätt har jag inte bara ett hem, jag är ett hem. Min kropp, min själ och mitt hjärta är ett hem. Ett hem för Guds ande. Ett hem för mig, men lika mycket för andra människor. Så har det alltid varit. Jag är trogen både i det lilla och det stora när det gäller just det. Jag är lika varsam om det hem som tillhör någon annan som jag är med det som är mitt eget. Jag ser mig inte som en ägare, utan just som en tillfällig förvaltare vars uppgift är att ta hand om platsen jag lånar på bästa sätt så att de som kommer efter mig kommer till ett välskött hem.

När jag stannar kvar med dessa tankar undrar jag om det inte är så att jag talar om min allra djupaste identitet. Den jag är. Mitt varande.

Vem är jag? Ett hem. Inte en bostad. Inte en byggnad. Ett hem.

Ett hem är en plats där någon bor. Det är en inredd plats. Någon eller några bor där. Livet är synligt och kännbart. Sakerna har en historia. De är inte döda ting som på en stylad visning där möblerna kanske inte ens är säljarnas. Där all personlighet sopats bort.

Ett hem är en plats för levande, inte för de döda. Jag är ett hem och kanske är det därför så förödande för mig när jag är uppfylld av sorg, för jag blir till en grav som inte förmår rymma allt liv jag egentligen är skapad för.

Ja, så är det. Precis så är det. Jag är ett hem! Det är likheten med min pappa. Jag är liksom honom ett hem. Det är likheten med min mammas kropp, jag är ett hem för andra människors liv och växande. Precis så är det. Jag är ett hem!

"Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Luk 16:13) Så slutar dagens evangelietext.

Inte ens om jag försökte skulle jag kunna tjäna Mammon. Pengar och egendom har aldrig lockat mig. Och eftersom Mammon omöjligt kan erbjuda mig det enda som går att använda som lockbete på mig, kärleken, behöver jag aldrig fundera på vem jag tjänar.

Däremot gläds jag på djupet med en människa som kan lämna fattigdomen bakom sig när den får ett arbete så att den kan bo och försörja sin familj. Gud visade mig det igår, vad som verkligen skänker mig djup glädje. Det är när jag får bevittna en människas resning. När livet äntligen återvänder efter en till synes oändlig mörk period. Mitt hjärta svämmade över av kärlek och tacksamhet för Gud när jag fick ta emot det glada budskapet. Jag har inte känt en sådan porlande genuin glädje på mycket länge.

Min mamma hann bli mycket gammal innan hon fick sin resning. De 25 åren med min pappa och hans alkoholism tömde verkligen ut henne på allt som hon kom in med i relationen. Glädje, skratt, dans, vänlighet, generositet, pengar på banken, ett gott förvaltarskap av både hem och hushåll.

Idag är hon fri från de djupa spåren han lämnade efter sig. Också i sömnen lämnar han henne ifred. Hon kan dela med sig av de pengar hon har. Hon är sig själv igen, som hon säger. Den ljusa lätta person hon alltid var men som föstes in på en mycket mörk plats av min pappa.

Liksom att det bara krävs en enda människa för att befria oss, behövs det endast en för att fängsla oss. Och bakom varje människas tragiska livssituation, finns det alltid någon annan människa som drog in henne i mörkret den allra första gången. Inte sällan är det en familjemedlem. För min mamma var det min pappa. För min pappa var det hans pappa. Kedjan av mörker är inte enkel att bryta. Den går lätt i arv.

Jag är ett hem! Mitt väsen, mitt varande, är ett hem. En plats för de levande. Ändå var jag bara sex år när döden klev in genom dörren och ställde ner en stor sten i ett av rummen. Som om döden var den nya ägaren av mig. Sedan dess har det pågått en kamp i mig mellan ljus och mörker, liv och död, Guds arv och det mänskliga arvet.

Det var som om Gud redan från början visste att detta inte går att jobba mot, han måste jobba med det som hade hänt. En sexåring har inte den kraft eller den mognad som krävs för att förstå och bearbeta dödens intrång i hennes själ. De vuxna omkring mig saknade också den kraft och den mognad som kunde hjälpt barnet jag var. Så istället för att låta stenen krympa var Gud tvungen att låta den växa.

När jag var havande med min äldsta dotter, som om några dagar fyller 34 år, mådde jag bättre än jag någonsin gjort förut. Trots att jag var gigantisk i min kroppshydda och svullen av allt vatten. Jag förstår nu att det var för att jag rymde liv igen. Jag var ett hem för de levande, för ett växande liv, för en annan människa och Guds ande i henne.

Under graviditeten vaknade också kreativiteten till liv. De hör samman. Liv och kreativitet, skapAnde. Det vet jag av erfarenhet.

Dödens sten växte samtidigt som rummet bakom stenen vidgades, platsen där jag bar liv. Två barn till växte i mig och fick nytt liv. Så Gud beredde plats för de levande bakom stenen, inuti graven kan man säga. Märkligt men sant. Omöjligt för människor, men inte för Gud.

Stenen rullades undan av Jesus själv när han steg fram i mig. Den grav som började grävas i mig som sexåring var besegrad 34 år senare, men stenen stod kvar där vid sidan om livet som en ständig närvaro. Det var först när Jesus gav mig ett nytt namn som den stora gravstenen förvandlades till en liten vit sten med mitt nya namn inristat i den. En lyckosten att hålla i handen. En sten för de levande. En sten som talar om att den levande Guden är med mig. En Gud som förvandlar död till liv.

Jag är ett hem för de levande, men länge var jag en gravplats för de döda. Inte av fri vilja, utan genom arv och miljö. När vi fråntar barnen Gud, lämnar vi dem i händerna på andra människors livsöden. Utan Gud når vi inte fram till vår underliggande identitet, vårt varande, den person som Gud ger sitt liv åt.

Det finns en inre människa bortom arvet och miljön som kan rädda livet på de barn och vuxna som växer upp under omständigheter som suger ut livet ur en människa. Där fattigdom, svält, våld, missbruk, övergrepp, hunger, lögner, skam, skuld, död och andra destruktiva krafter råder.

Jag är ett hem för de levande. I min hand håller jag en vit liten sten. På den står det namn som Han kallar mig för. En gång fanns den stenen inom mig. Då var den så stor och tung att jag själv inte kunde rubba den. Och under många årtionden pågick en kamp mellan liv och död bakom den. En strid jag trodde att jag utkämpade, men det var Han. Jag erfor den. Jag kände av den. Jag led av den. Men det var Han som vägrade låta döden segra. Det var Han som kämpade för mitt liv. Det var Han som förvandlade stenen när döden till slut var besegrad. Det var Han, Jesus Kristus, Guds son.

Jag kan minnas de döda, men jag ska inte bära dem. Jag kan tänka på allt det jag lärde mig i mötet med dem, men jag ska inte leva bland de döda. Jag kan älska och uppskatta allt vackert de bjöd på under sin livsstil, men jag ska inte leva i relation till döden för att få visdom om livet.

Jag är ett hem för de levande. Men också döden är en form av närvaro, någon vi kan ha en relation till. När den närvaron lämnar en människa uppstår ett tomrum. Vi möter frånvaron. En svår ensamhet. Jag är där nu. Mitt i en övergång från den jag kom att bli genom arv och miljö, till den jag är med Gud. Ett hem för de levande. Liksom min pappa. Liksom min mamma var i begynnelsen.

Jag har flyttat hemifrån. Men jag bär med mig allt jag lärt mig av min mamma om att vara en god förvaltare av ett hem och ett hushåll. Jag bär med mig Guds ande, min pappas kärlek och liv. I takt med att det livet växer inom mig kommer också kreativiteten att vakna till liv igen och fylla upp det rum som döden så länge bodde i.

Det brukar göra ont precis när det gamla brister, men sedan fylls man av glädje och tacksamhet över det nya liv som läggs i ens armar. Och utan att veta hur det gick till är det som om man har all den kärlek som behövs för att älska det nya och ge det näring så att det får växa. Livets mysterium förblir just ett mysterium. Hur vi inom oss bär på konsten att älska inte bara ett liv, utan ett till och ett tredje, och sedan allt fler.

Fördjupning för dig som tycker om att reflektera och skriva

Fanns det ett ord, en mening eller ett stycke som talade direkt till dig? Skriv det överst på en tom sida och fyll sedan på med alla de olika associationer den texten väcker i dig. Tankar, känslor, frågor och minnen. Censurera ingenting. Bara skriv fritt vad som väller fram ur dig. Även det obegripliga. Du måste inte förstå allt. Bara släpp ut orden och låt dem komma som och med vad de vill. Jag tror du kommer att bli förvånad över allt som ryms inom dig.

Kram,