top of page

Pastorn, prästen och lilla jag

När jag kliver in på min hemsida för att gå till bloggen är det mitt eget ansikte jag möter först av allt. Ungefär som när jag kliver in i hallen och ser mig i spegeln. I fotot som min dotter Angelina tog förra sommaren på hennes uteplats, känner jag igen mig själv. Det motsvarar den bild jag har av mig själv. Hur jag ser ut på insidan och utsidan. Det sker så sällan, att någon lyckas fånga mig på bild, därför tycker jag mycket om fotografierna som dottern tog.


Jag sitter på samma uteplats nu när jag skriver. Alla barnen har passerat på väg till skolan. Fåglarna har sjungit sin morgonserenad. Just nu sitter fyra män på andra sidan gatan och tar en paus i sitt arbete med att flytta. Det får mig att tänka på min pappa. Jag minns att han arbetade på Pastor Svärds Pojkar som flyttgubbe. Jag googlar för att se om den finns kvar. Jodå, etablerad 1923 är den. Den äldsta i sitt slag i Malmö.


"Vår flyttfirma grundades 1923 av Pastor Anders Svärd som verkade i Caroli Församling i Malmö och hette då Föreningen Pastor Svärds Pojkar Cykelbuden utan personligt ansvar. Skälet till att starta budverksamheten var den höga ungdomsarbetslösheten och den stora fattigdomen som fanns kvar efter första världskriget."


Många kristna människor är driftiga. Läser man historien bakom secondhandföretaget Emmaus hittar man en radikal fransk präst och aktivist, Abbé Pierre. Läs mer här .


Varför i allsin dar gick jag i det här tankespåret?


I närvaron av det som finns i nuet går det alltid att se spår av Gud. Jag minns inte om jag skrivit om det på bloggen nyligen, men jag har funderat mycket kring att jag alltid känt gemenskap med den lilla människan som inte har det så fett i tillvaron. Min målgrupp när det gäller konst och coaching må vara medelklassen, men min känsla av tillhörighet är med den kämpande arbetarklassen.


Jag har i många år önskat att mitt arbete skulle generera arbete åt de som bäst behöver det. Men jag vet inte hur det skulle gå till. Idag blir jag blir påmind om denna längtan igen när jag läser om pastor Anders Svärd och prästen Abbé Pierre. Jag känner igen mig i dem. Jag är inte så mycket för att demonstrera och protestera mot orättvisor. Jag föredrar att erbjuda människor i handling det som leder till en verklig förändring.


Jag har drömt om att kvinnor som annars inte skulle få arbete syr fina Sötnosen-dockor av återvunna tyger. Sötnosen skulle älska det, att bli till genom varsamma skickliga kvinnliga sömmerskohänder. Hon skulle älska att kläs i skräddarsydda kläder som andra människor en gång har burit. Hon skulle älska att skänka tröst åt barn och arbete åt kvinnor.


Alla människor har rätt till ett arbete och ett sammanhang där de känner sig behövda. Alla människor har rätt till en skälig lön att leva av som räcker till ett hem, mat och andra nödvändigheter. Jag bryr mig inte om kvinnans ålder, ursprung eller utbildning. Om hon är skicklig på att sy men ändå inte får ett jobb på grund av ovan nämnda skäl, då vill jag ha henne. Sötnosen vill inte tillverkas på ackord utan med kärlek. Barn märker sådant. Kärleken kan inkarnera sig i det materiella. Det skulle Sötnosen vilja med sina tygdockor. Och naturligtvis skulle varje Sötnosendocka ha sin bästa vän Anden. Annars blir det ju helt tokigt.


Det är en mild morgon på uteplatsen. Nu kör båda flyttbilarna iväg. De är färdiglastade. Någon fyller år. Det sjungs högt borta på skolgården. Jag hör både barns och vuxnas röster. Alldeles intill mig står alla sticklingarna jag fick igår av min vän Jeanette. Stora goda hallon kommer de att ge om några månader.


Solen döljer sig bakom ett mjukt dis. Också det känner jag igen mig i. Jag älskar mitt arbete med att skriva, teckna och måla. Arbetet är diset som klär mig och som dimmar något av Guds ljus jag känner inom mig. Det är nytt för mig att inte brinna passionerat, att vara mer som en glöd. Jag håller på att vänja mig vid att inte känna de väldigt starka, men också utplånande känslorna av kärlek, längtan, åtrå, vrede, sorg och förtvivlan. Känslor som förut brann för jag led brist på så mycket kärlek av olika smak och sort.


Nu när jag är älskad är det som en glöd inom mig. Jag är inte längre av samma virke som förut. Jag brinner annorlunda. Från en annan plats och på ett annat sätt som gör att känslorna inte flammar upp. Först blev jag rädd och trodde att jag hade lagt locket på för allt jag känner och att jag med det också förlorat min djupa sensitivitet, men så kom jag att förstå att jag hade förvandlats på djupet. Kärleken är kvar, men den beter sig på ett nytt sätt, för Guds kärlek har fått fäste i mig. Djupet av vad jag förmår förnimma är kvar, men i närvaron av kärleken istället för i frånvaron av den. Sensitiviteten finns kvar. Min kropp bär den egenskapen. Därför insuper och skapar min kropp med hjälp av det som är närvarande i nuet, ty frånvaro bär inget liv.


Det finns ett växande tålamod i mig. En växande självbehärskning. En växande tillit till att livet i Gud befruktar mig i varje ögonblick om jag är där, närvarande i nuet och tar emot alla de små tecken Gud sänder ut oavbrutet. Djup ropar till djup. Liv ropar till liv. I det mötet sker all magi.


Kram,

Marie





18 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page