Så förökar man skirhet och skönhet

Hon ligger utslagen på den uppvärmda marken. Han sitter och njuter i solskenet. Jag har slagit mig ned efter en intensiv arbetsdag med en kopp kaffe i hundarnas sällskap och mina goda vänner, orden.

För den som inte tycker om att skriva förstår jag om det låter underligt att jag njuter av det. Det är som när man kommer hem efter jobb och drar av sig alla kläder för att istället krypa in i de mjuka och utslitna favoritplaggen. Så känner jag mig när jag bloggar, bekväm och avslappnad. Ingen stress, ingen press. Här kan jag vara mig själv helt och hållet. This is my comfort zone.

De mörklila, på gränsen till svarta, penséerna i krukan på trädgårdsbordet är vackra ihop med den slingrande nätta lilla gröna växten. De kortlivade små blommorna passar bra ihop med växten som består år efter år. Kanske är det så man borde leva livet, blanda det förgängliga med det som återkommer igen och igen. Då får man både lite gammalt och lite nytt på samma gång.

Jag saknar en egen trädgård. Inte bara tycker jag det mysigt att påta bland blommor och grönsaker, jag vet också att när man lever nära naturen då lär man sig saker hela tiden. Skapelsen undervisar den som lyssnar. Det har jag förstått efter åtta år på gården.

Idag har jag serverat sparris- och spenatsoppa med rostade solrosfrön och stekta sparristoppar i Församlingshemmet. Till det, nybakad focaccia med flingsalt och timjan. Efterrätten blev en hallon- och blåbärskaka med vaniljsås.

Jag har ibland faktiskt lite svårt att fatta att jag arbetar med att laga mat. I större delen av mitt liv har jag inte varit så speciellt intresserad av matlagning.

Numera äter jag nästan aldrig pasta längre. Sällan potatis och bara ibland ris. Det är som om jag inte tycker om det lika mycket som förr. Både min mun och min mage äter gärna vegetariskt i allt större utsträckning.

Kyckling, fisk och räkor har företräde framför kött, även om det ibland är gott med korv eller fläskfilé. Couscous, bulgur, halloumi eller grillost är sådant jag gärna mumsar i mig. Mer knäckebröd och mindre bröd står numera på menyn. Kroppen undervisar den som lyssnar till henne.

Basilikan berättar att jag tog ut den för tidigt på uteplatsen. Myntan däremot trivs väldigt bra. Jag tvivlade på lavendeln men nu börjar tvivlet ge vika. På de till synes döda grenarna från i fjor syns nu gröna blad.

Ibland är det bästa man kan göra att vänta, att ha tålamod med livet och inte ge upp för tidigt.

Hortensian såg länge heller inte mycket ut för världen men oj vad den har växt till sig nu. Jag minns dock inte vilken färg den blommade med förra året, så det blir en överraskning när det väl sker. Annars är det mest lila, blå och vita blommor i krukorna här. Senaste inköpet är en hänglobelia som blev väldigt vacker ihop med de vita storblommiga penseérna. Om det finns fler kvar i affären av hänglobelian köper jag minst en till. Jag vet inte varför, men blomman väcker något i mig. Den rör vid själen. Påminner mig om det skira i mig själv som har alltför lite plats i mitt liv just nu.

Det skira behöver en särskild miljö för att ha en chans att växa till sig och breda ut sig. Hundarna skäller bort den stillhet som krävs. Det intensiva arbetet som husmor trampar ner den rangliga lilla plantan. De hårda vindarna i världen blåser sönder de små bladen och blommorna. Hemmet är för mörkt för att den soltörstande skirheten ska trivas. Det är med våra mänskliga sidor som med naturens växter, de behöver rätt miljö och omvårdnad för att rota sig och kunna växa. Fråga min basilika så bekräftar hon mig.

På sikt är det vad jag strävar efter i mitt liv, att ge all min inre växtlighet vad den behöver. Skirheten hör våren och sommaren till. Hon är som ettåriga blommor jag aldrig riktigt vet vilka de är. Gud sår dem för han vet hur mycket jag älskar dem. Det är som om jag ser mig själv i blommans lilla ansikte. Skönheten har en viktig funktion. Den skänker vila. Och jag njuter verkligen av det som är vackert. Därför går jag en runda varje dag och plockar bort allt det som vissnat. För en kort stund är jag då lycklig, samtidigt som växterna myser av mina ömsinta fingrar. De vet hur mycket jag tycker om dem. De känner kärleken jag har för dem. Jag anar att de sträcker lite extra på sig av stolthet och glädje. Och pressar fram ännu en liten knopp på den av blommor redan översållade växten. Ömsesidig är vår kärlek. Jag ger av mitt liv och de ger av sitt liv. Så förökar man skirhet och skönhet.

Kram,