Sanningens ande

Nu slår klockorna i klockstapeln. Strandkyrkan kallar till högmässa. Jag sitter nyduschad vid köksbordet, men kroppen har bett mig att stanna hemma.

Jag lyssnade nyss till Pray as you go. Det gör jag varje morgon. Jag blev påmind om något viktigt, om en sida av min person som länge varit inaktiv. Det är den del av mig som helt tillhör Gud. Men inte för att Gud är avundsjuk på mina mänskliga relationer eller för att jag vill fly in i Gud för att slippa människor. I den inaktiva delen av mig finns själva meningen med att jag blev människa. Alltså meningen med mitt liv.

När jag läser Stinissen denna morgon klarnar det ytterligare. "Jesus kallar Hjälparen för 'sanningens Ande' (Joh 16:13). [...] Hjälparen är sanningens Ande. Han hjälper oss genom att leda oss in i sanningen. Det är kanske vad vi allra minst önskar. Vi älskar våra illusioner och skyddar oss mot den hårda och skrämmande verkligheten.

Vi längtar efter kärlek. Men längtar vi också verkligen efter sanningen? Flyr vi inte i stället från den? Då förråder vi också kärleken, för kärleken kan aldrig blomma ut om den inte är grundad på sanningen. [...] Om vi verkligen vill göra något meningsfullt för varandra måste vi kliva ut ur våra roller och mötas som sanna människor. [...] Om vi vill lära oss att älska varandra måste vi öva oss i ärlighet och sanning, mot oss själva och mot varandra."

Gud har i mig nedlagt en längtan efter kärleken, att älskas och att älska. Men Gud har också nedlagt i mig en längtan efter sanningen, det vet alla som känner mig. Jag är ärlig med mig själv, det går att utläsa av min blogg. Sanningen är inte alltid så behaglig och bekväm, men för mig finns det ingen annan väg framåt i livet.

Den som inte längtar efter sanningen kan aldrig på djupet lära känna Gud. Utan längtan efter sanningen kommer Gud att kläs i våra illusioner, fantasier, drömmar, rädslor och egna önskningar om vem Gud är.

I alla mina mänskliga relationer finns där en gräns där vi går skilda vägar. Den gränsen handlar alltid om sanningen. Ännu har jag inte mött någon som velat gå djupare in i sanningen med mig när den gränsen visat sig för oss i vår relation.

Det tycks finnas en bristningsgräns där människan hellre träder tillbaka in sin gamla sanning om sig själv och Gud, än att hon låter sig födas in i den nya mer sanna verkligheten. Hon kliver hellre tillbaka in i mörkret, för där känner hon sig själv och sin tillvaro.

Jag skiljer mig inte från andra människor, men den längtan Gud nedlagt i mig gör det. Och jag har bejakat den längtan sedan jag lämnade mitt äktenskap 2007 för att jag insåg att det är själsdödande att upprätthålla fasader och roller, att vara kvar i något som visat sig inte bygga på kärlek och sanning. Det är inte vad jag vill ge vidare till de kommande generationerna.

Stinissen skriver: "Kärleken kan inte byggas på känslor. Känslor är något subjektivt, och de kommer och går. Men låter vi oss ledas av sanningens Ande, träder vi ut ur vår subjektivitet och går in i den objektiva verkligheten – som är en evigt bestående kärlek."

Jag förstår när jag läser Stinissens ord att jag längtar efter den objektiva verkligheten. Den är själva målet på denna resa genom livet.

Känslorna behöver inte stå i vägen för det målet. Jag tror till och med att känslorna kan vara till hjälp på vandringen genom livet mot Guds verklighet. Om jag vågar vara kvar med dem. Om jag allierar mig med både åtrån och ångesten kan de visa sig vara mina vänner. Vägvisare som tillfälligt gästar mig. Om jag inte förtrycker känslorna kan de hjälpa till att avslöja både lögner och sanningen för mig. Om mig själv, om andra och inte minst om Gud.

Om inget oväntat händer kommer jag att leva ett långt liv. Det har jag fått se. Jag har sett mig själv som väldigt gammal föra vidare visdom om Gud och livet med Gud till små barn genom historier jag berättar. Jag förstår att alla de mänskliga och gudomliga erfarenheter jag gör, de svåra och de sköna, är grunden för dessa berättelser. Jag vet att jag inte kommer att få se den nya himlen och den nya jorden födas, men jag vet att barn en dag kommer att få göra det.

Jag har inte valt att inaktivera den del av mig som helt tillhör Gud. Den har inaktiverats av Gud av skäl endast Gud känner till. Men jag har idag blivit påmind om vem jag ytterst sätt är och vad den djupaste meningen med mitt liv är. Jag ser saker igen. Jag får glimtar av den objektiva verkligheten sådan Gud berättar den för mig så att jag förstår. För i vår relation är Gud den gamle med all visdom och jag barnet som får höra berättelser som jag kan greppa lite av, men inte allt, inte än. Men en dag kommer jag.

Idag är det mors dag. Jag ska bege mig i eftermiddag till henne som gav liv åt mig och som därmed gav liv åt Guds vilja. Med blommor och mat ska hon firas. Min mamma.

Kram,