Själens vår

Du har fångat mitt hjärta, min syster och brud,

med en enda blick har du fångat mitt hjärta,

med en enda länk av din halskedja.

Vad din kärlek är skön,

min syster och brud,

din kärlek är ljuvare än vin,

din balsam ljuvare än alla dofter.

Av sötma dryper dina läppar, min brud,

din tunga gömmer honung och mjölk,

dina kläder doftar som Libanon.

(Höga visan 4:9–11)

Han talar till mig. Kristus står inför sin brud, min själ, och säger alla dessa vackraste saker. Jag vet att han menar varje ord och att de är sanna, ändå bemöter jag honom som en isstaty. Kylig hela vägen in i märgen är jag. Mitt hjärta är fruset. Om jag grät skulle det bildas istappar.

Jag tröstar mig med att han inte överger mig, trots att jag just nu inte förmår besvara hans översvallande kärlek. Fastän jag så gärna skulle vilja göra det.

Jag har aldrig tänkt på det förut, att när han kallar mig för sin syster känner jag mig jämlik med honom. Det är fint. Inte jämlik i vad han jämfört med mig kan utföra. Inte jämlik i kärlek och barmhärtighet. Men jämlik i värdet som människa.

Ingen årstid varar för evigt, inte heller i min själ. Jag ser framemot själens vår då islossningen startar, tjälen går ur jorden och jag blir alldeles varm inombords igen.

Jag längtar efter att få lovsjunga kärleken och honom som är den store älskaren, att känna vinet på mina läppar och dofta som Kristus. Jag längtar efter att vara balsamet på hans sår och honungen som lindrar hans hals. Jag längtar efter att bjuda honom all min sötma, för saltet är det hans som står för i vår relation. Jag längtar efter att se vad han har sått i min jord och smaka frukterna av hans kärlek. Må glädje vara en av dem.

Kram,