I tjugofem års tid har jag porträtterat människor i lokaltidningar, på bloggar och nu senast i Bunkeflo Kyrkoblad. De personliga porträtten jag skrivit har handlat om att berätta om det som inte är synligt för ögat men som finns undertill, inuti människan.
Den där knivskarpa blicken som tycks skära igenom hudlagren och bortom skelettet och in i själva människans väsen har utvecklats under lång tid. Den uppkom ur min egen djupa längtan efter att bli sedd på djupet redan som mycket liten flicka.
Min egen upplevelse har alltid varit att jag är den som ser den andre och det som finns bortom det synliga. Jag har blivit sedd och bekräftad som just den seende, framförallt av deltagarna i mina meditationsgrupper. Där har det tydligast framträtt eftersom de velat bli sedda på djupet och därför inte gjort motstånd mot min genomträngande blick. Men jag har velat bli sedd bortom det seendet.
Längtan efter att vara sedd på djupet har gjort mig transparent. Jag har inte velat dölja mig. Tvärtom, jag har önskat avlägsna allt det som hindrat mig från att bli sedd för den jag är bortom min yta. Jag har blottat mina tankar, känslor och min livssituation. Ju mer hudlös jag blivit inför människor och ju mer jag sökt den seende blicken hos Jesus, desto tydligare har Gud i mig framträtt – alltså mitt sanna oförstörda jag, min verkliga person/personlighet.
Tjugofem år efter att jag började skriva personliga porträtt kan jag nu teckna ett självporträtt av min inre människa.
Jag själv är gemenskap. Jag är familj. Min inre människa är kvinna och mor till Guds barn. Guds barn är gåvor jag fått av Gud att älska och fostra. De tre barnen är lika olika till sin person som mina tre biologiska barn är, trots att mina människobarn har samma far och samma mor, liksom Guds barn har Gud som far och mig som mor.
Kvinnan i mig längtar efter en man som kan älska dessa Guds barn lika mycket som jag gör och som vill hjälpa mig att se till deras behov och fostra dem. En sak har alla mina barn gemensamt, både de Gud gett mig och de min exmake gav mig. Mina barn älskar, och just därför behöver de alla mycket kärlek för att inte tömmas på liv. I det är de alla lika mig.
Men min kärlek har aldrig räckt till. Inte när Lina, Niki och Jolle var små. Inte nu när Lilla M, Sötnosen och Jesusbarnet är små. Jag behöver en man vid min sida som också han är en person som älskar, sätter kärleken främst och är älskad av Gud.
Kram,
Comentários