Stolthet - en berättigad självkänsla

Idag låter jag Sötnosens fastebok vila. Det är söndag, då bryts fastan.

Jag stiger inte upp förrän klockan 11. Dygnet på Killans bönegård och det sena sänggåendet igår är skälen till det. Och jag vaknar i vemod och trötthet. Kontrasten till dygnet på bönegården blir därmed brutal. Mörker och ljus. Trötthet och mättnad. Jag känner min intryckt i ett hörn av tillvaron denna morgon. Nyss var jag fri och kunde flyga.

Det är viktigt att notera. Jag tror det är Ignatius av Loyola som brukar tala om eftersmak av möten och platser. Vad som dröjer sig kvar, att vi ska vara uppmärksamma på det och låta det vägleda oss.

Redan igår kväll när jag kröp ner under täcket kände jag det. Den enorma skillnaden. Vad det gör med mig att vara i ett hus där bönerna sitter i väggarna, där det finns en rytm att stiga in i, där vi som är där söker och längtar efter att komma närmare Gud, där Jesus kan framträda i det enkla och avskalade, där Anden ges utrymme att tala till oss i tystnaden, Ordet, våra liv och naturens vackra omgivningar.

"Jesu vänner" tänkte jag när vi alla satt samlade inför en mässa och en liten fågel plötsligt slog sig ned på en gren alldeles utanför fönstret och började picka på rutan som om den ville komma in och vara med. Då kom tårarna. Också Skapelsen vill dela vår gudstjänst. Också hon ryms inom den. Även fågeln är en vän till Jesus.

När jag stod uppe vid Östra Vemmerlövs kyrka och blickade ut över det vackra landskapet som inte kunde bestämma sig för om det är vinter eller vår mindes jag Makedonien och huset som mina svärföräldrar hade byggt där. Det låg i en dal utanför en liten by på landet. Omgiven av berg. Tre våningar högt. På en stor öppen tomt. Jag älskade det. Enkelheten. Vyerna. Det avskalade livet. Jag trodde då att det handlade om att vi var lediga och där på semester. Nu vet jag att det handlar om något djupare. Ett annat sätt att leva. Såsom jag vill leva det liv jag fått i gåva. Luftigt, soligt, varmt och avskalat så att Gud, livet och människorna ryms inom det.

Vid vår sista delning på bönegården igår, innan avfärd hemåt, berättade jag att det kändes som om jag knöt ihop säcken. Vår sista övning ihop som var att vandra i labyrinten hade avslutats med att vi fick teckna och måla. Jag satt med min bild i handen och berättade att denna resa inleddes hösten 2006 i en dramatisk händelse ihop med min äldsta dotter. Samma dotter som kört mig hit till bönegården och som snart skulle komma och hämta upp mig härifrån. Hemska ord hade kommit ur hennes mun och till slut hade min kropp satt stopp för det genom att jag gav henne en lavett. Den händelsen ledde till att jag lämnade huset och tog mig till havet där jag ropade på Gud om hjälp. "Visa vad problemet är, visa mig vad som är fel!" Min bön besvarades en stund senare med en bild jag fick se i mitt inre. Jag blev ledsen och ropade igen på Gud. "Visa mig vad lösningen är!" En stund senare dök nästa bild upp. Ett nytt band var upprättat mellan Gud mig. En kommunikationskanal. Ett språk jag kommit att bli allt duktigare på att förstå. Tecknandet är ett bönesvar och en gåva.

Nu satt jag här på en bönegård med en bild i min hand. En som summerar allt. Vad livet är för mig. Vad både jag och min dotter saknade den där kvällen i hallen för snart 20 år sedan. Vad vi har idag, om än i olika mått och erfarenhet av.

Resan hem med min dotter var på många sätt underbar. Vi satte båda ord på allt det fina vi har fått med oss från de tre år jag har bott hos henne. Hur vi nu båda har en helt ny grund att stå på och utgå ifrån. En som är trygg och sund. Med en god erfarenhet av hur en relation kan vara och hur det går att leva tillsammans i en vardag där båda tillåts vara sig själv. Det är en fantastisk gåva till oss. En som påverkar bådas framtid på ett gott sätt. Vi befinner oss i ett vägskäl. Våra liv är på väg att förändras nu. Vi känner det båda.

Jag tycker om erfarenhetsbaserade kurser. Kursen Närmare som Killans bönegård arrangerar och jag deltar i är just en sådan. Vi delar mycket. Inte bara bön, tystnad och måltider, utan också våra liv och vår längtan. Det är fint. Det för också oss deltagare närmare varandra, inte bara närmare Gud.

Vid sista delningen dök en tanke upp i mig. "Får jag lov att vara så här duktig på att teckna?" Jag jämförde inte min bild med de andras för att säga att någon var bättre eller sämre. Syftet med tecknandet var enbart att vara kreativ, inte att bli konstnärligt bedömd. Men det blev dock så tydligt för mig hur konstnärlig jag faktiskt är. Hur jag på mindre än tio minuter hade tecknat en bild med kolstift, vilket är helt nytt för mig, som är fin nog att göra ett tryck av. En tavla eller ett vykort.

Jag fick syn på att vara bra på något kan kännas som ett utanförskap. Det är förenat med att det kan väcka avund i andra. Att andra kan förminska mig för att de känner sig mindervärdiga. Inte för att denna grupp gav mig sådana känslor. Jag bara upptäckte att det kan vara så och har varit så många gånger i mitt liv. Att jag internaliserat andras förminskande ord om mig och det jag gör.

En arbetskamrat kom i veckan med en liten bok till mig. Han har sedan en tid tillbaka sagt att han tror att jag skulle vilja läsa den. Det inre berget av Wilfrid Stinissen. Jag svarade att jag är säker på att den kommer att tala till mig på ett alldeles speciellt sätt. Varför skulle han annars känna att han vill låna den till mig?

Och visst är det så. Den kommer med stöd och uppmuntran till mig. Denna lilla bok som påminner till det yttre om mina första tre böcker, om än inte till storleken. Ett vitt enkelt omslag med titel och författare. Inte ens någon baksidestext.

"Man bör skilja mellan högmod och stolthet. Högmod är en av de värsta av alla synder: man tror att man är och kan något av sig själv, man gör sig själv till alltings begynnelse och ände. Stolthet däremot kan vara en berättigad självkänsla: man vet att man har fått något dyrbart och man erkänner det och tackar för det."

Precis så är det. Jag vet att jag fått något dyrbart av Gud. Jag erkänner den gåvan. De gåvorna. Jag är oerhört tacksam för dem alla. Och jag vill få möjlighet att använda dem. Jag vill leva av dem så att de också kan komma andra människor till gagn och verka som den välsignelse de redan är för mig.

Stolthet - en berättigad självkänsla, precis så är det. Jag känner mig stolt över att jag fått gåvan att skriva, teckna och måla för att med Guds hjälp lyfta mig ur det mörker som finns både inom mig och utanför mig. Genom det ges jag en självkänsla som inte är prestationsbaserad eller knuten till andras uppfattning om mig. En självkänsla som grundar sig i att jag är en Guds skapelse, älskad och värdefull. Och i mig har Gud nedlagt gåvor som gör att jag får sprida det ljus som Jesu kärlek är.

Att inte få leva det konstnärsliv jag är kallad till, är för mig som att leva i mörker. Det fyller mig med sorg och gör mig djupt trött. Också livstrött. Jag vill leva i Guds ljus, inget annat. Det fyller mig med glädje och liv.

Guds frid till er alla,