top of page

Tänk att få drunkna i Guds närvaro

Omsluten av tystnaden. Gardinen vajar stilla i vinden från det öppna fönstret i vardagsrummet. Jag vaknade utvilad i ett ljust sovrum denna första semestermorgon. På nattduksbordet låg boken jag läste innan jag somnade för natten. Det var alltför länge sedan jag läste en roman.

Jag låg kvar i sängen en lång stund imorse. Och njöt. Av stillheten. Av lugnet. Av ensamheten. Av mig själv.


Jag provade några tankar när jag hade stigit upp. De gav mig hjärtklappning. Ett tryck över bröstet. En förnimmelse av ångest. Jag lade undan dem igen. Det var lite som en oljekontroll på bilen. Oljenivån var låg. Jag behöver fylla på olja innan jag kör någonstans. Och jag tänker på några rader ur Psaltaren 23, i psalmen Herren är min herde.


Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.


Det är märkligt hur de finns där inom mig när allt är lugnt och stilla omkring mig, när mina öron inte fylls av röster från människor och hundars skällande. Orden från Bibeln. Ordet i Bibeln. Jesus själv, Herden. Trots att oljenivån är så låg. Eller kanske just därför.


Utsikt över havet. Svajande gardiner i vinden. En människa som sitter där bakom på ett balkongräcke.
Bild från Unsplash av MARIOLA GROBELSKA

Ja, han dukar bordet, åt oss alla. Gud gör det. All mat kommer från Skapelsen. Vi tar alla del av den, om än i olika mått, där några frossar och andra svälter.

Min skål är tom. Resterna av morgonens havregrynsgröt håller på att torka in tillsammans med min hemmagjorda rödvinbärsgele. En mycket god kombo, enligt mig. Jag är inte en av de svältande.

Gud dukar bordet varje dag. Inför oss alla. Om vi stannar upp och betraktar livet en stund ser vi att vi människor inte är producenterna av någon föda, varken för oss själva eller djuren. Maten dukas fram inför både Guds vänner och fiender. Den intas av både Guds vänner och fiender. Fienderna är inte människor i sig, utan allt det i oss som inte går hand i hand med Guds ande. Frosseri är ett sådant exempel.

Jag vet när mitt naturliga ätande övergår i frosseri. Det är när jag hungrar efter Gud men inte befinner mig vid hans bord utan vid ett som människor dukat fram. Jag äter mer än jag behöver när jag befinner mig i omgivningar där min sårbarhet, öppenhet och känslighet är en nackdel. Då äter jag för att bygga ett skydd av fett som ska hålla fienderna borta från det bord Gud dukat upp inuti i mig, där smutsiga och giriga fingrar inte hör hemma. Och jag äter trots att jag inte behöver det när jag skäms för min längtan och min kärlek efter mannen. Därför slår jag inte på mig själv när jag ser min svullna kropp i spegeln, för egentligen visar den bara att jag står på knä inför Gud med min hunger och törst, omgiven av en värld som far runt som en virvelvind styrd av de krafter som jag idag vet är mina fiender.


En flaska med kylt kranvatten står på bordet. Gröttallriken har jag ställt i diskhon. Flaskan med Aqua vitae, akvavit, inte starkspriten utan livets vatten, är nästan tom. Men Herren är min herde och han dukar sitt bord också inför alla mina fiender, både de inre och de yttre. Han har koll på min oljenivå och står redo att fylla upp min bägare med sitt källvatten. Det är han som kallar till mässa i kapellet på berget (läs gårdagens blogg så förstår du) och inte jag. Han kallar på mig. Jag kände det i kroppen redan när jag vaknade. Själen målade upp bilder som bekräftade det.

Dagens text i bibelläsningsplanen jag plockade fram igår talar om Mose som tillbringar fyrtio dagar och nätter i Guds närvaro uppe på berget Sinai. Min kropp och själ skulle inget hellre än att göra just det. Immerse Myself in the Prescence of God for 40 Days and 40 Nights. Fördjupa mig, sjunka ner i, ja låta mig drunkna i Guds närvaro så att alla "fiender" dör bort. Gud så skönt det skulle vara att inte bära runt på tunga lagtavlor och domedagsprofeters skräckpropaganda. Att leva av Guds nåd och löften, för ingenting annat mättar min hunger och släcker min törst på djupet.


Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.


Herden, den tavlan har jag ännu inte målat i min kollektion med Jesustavlor. Kanske vill den ta form här i ljuset av semesterledigheten. I tystnaden och stillheten. Kanske finns det i avskildheten på berget ett utrymme som är stort nog för kreativiteten att åter veckla ut sina vida vingar. Jag provsmakar den tanken. Den kommer inte med hjärtklappning, tryck över bröstet eller någon ångest. Men jag lägger tanken åt sidan så länge. För jag vet vad det är jag vill ha som ledstjärna framöver. Det är inte inspiration och lyckorus. Inte sprudlande kreativitet och strömmande vatten. Det är frid. Den frid som världen inte ger mig. Den frid som endast Jesus kommer med. Den friden vill jag att min inre kompass ska ställas in på. Den friden är meningen och målet med mitt liv framöver. Den friden vill jag ska vara Guds och min gåva till vår sargade värld där friden inte är fredad längre.


Pax et Bonum - Frid och Allt Gott!

(Franciskus av Assisis hälsning till människor han mötte under sina pilgrimsvandringar)



Marie Ek Lipanovskas logotype






16 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page