top of page

The Core Belief - är blottlagd

Jag läser just nu Lukasevangeliet. Långsamt. Väldigt långsamt. Under täcket om kvällen innan jag ska sova. Endast ett kort stycke har jag rum för inom mig. Orden är som hostmedicin, slemlösande för anden som är sjuk.


När min ande insjuknade vet jag inte, men blickar jag i backspegeln ser jag att den får beslutsrätt redan när jag går i femte klass. Den får rätten att bestämma över mina val. Valet jag då gör är att sluta spela klarinett.

Jag tyckte om musik, att spela och sjunga. Jag är musikalisk. Jag har gehör. I tre år hade jag spelat blockflöjt och i två år klarinett. Egentligen ville jag som alla andra spela piano, men vi hade varken plats eller råd till det.


Jag växte inte upp med en barnatro, men önskar att jag hade gjort det. Det är ett av skälen, tror jag, till att Gud gav mig Sötnosen. För att ge de barn som aldrig går i kyrkan en möjlighet att ändå möta Gud och Guds ande. Hon är min barnatro och hon kommer med Anden, Guds ande, hostmedicinen för min egen ande.


Tack vare att Sötnosen funnits i mitt liv sedan julen 2016, i sex år, har jag inför denna jul fått syn på min egen förkylda snoriga ande. Jag har stött på kärnan i min gamla livsfrukt. Roten till varför mitt liv blivit som det blivit. Orsaken till den fattigdom och ensamhet jag lever i.


Jag är tacksam för alla mina år i nyandligheten och för att jag ännu vandrar runt bland de människorna. Där finns ibland den vokabulär jag behöver. Orden som beskriver det som pågår i mig. Ofta på engelska.


Core Belief kallas den för. Kärnan jag talar om. Roten till det som får negativa följder för mitt liv. Kärnövertygelse blir det om jag översätter rakt av från engelska till svenska.


Det är uppdraget jag just nu arbetar med som blottlägger denna kärna. Jag illustrerar en bok åt någon annan. Om det hade varit min egen bok hade jag gett upp i förrgår och lagt alltihop på hyllan. Det var just det som fick mig att upptäcka den där kärnan i mig.


Jag tror inte att jag är bra nog.

Så lyder den. En enda mening så kraftfull att den kan skada mitt liv.


För alla läsare som nu instinktivt vill utbrista: "Du är bra precis som du är." Er vill jag hejda. Vänligt men bestämt. Stopp! Försök inte trösta mig. Om min övertygelse kring mig själv skapar ett visst obehag i er, ta då hand om de känslorna själv. Jag behöver inte räddas från sanningen om mig själv.


För detta är sanningen. Jag vet att jag är bra, men jag tror inte att jag är bra nog. Och det var just ordet tro som fick mig att haja till. Detta är inte en tanke jag har om mig själv. Tankar kan ganska enkelt bytas ut. Detta är en trosföreställningen, en övertygelse, a core belief. Alltså en form av programmering i mitt undermedvetna som jag nu blir fullt medveten om.


Jag var bra på att spela klarinett och på att sjunga, men inte bra nog för att vilja fortsätta när motståndet blev för stort. Detta är synligt också i nutid.

För några år sedan öppnade sig en liten musikalisk skattkista i mitt inre. Plötsligt bubblade små andliga visor och psalmer upp ur mitt inre. Jag sjöng in dem på min mobil och skrev ner texterna. Sedan var jag så frimodig att jag sände dem till en musikalisk vän. Personen tog emot dem med värme och uppmuntran. Sammanlagt blev det över fyrtio små melodier. Ofta var de korta och upprepande, som mantran. Detta är texten till den första melodi som bubblade fram i mig.


Välkommen du barn av ljuset.

Fader, lägg honom i min famn.

Låt mig få blicka in i evigheten.

Fader, ge sanningen åt mig.


Välkommen du barn av glädje.

Fader, lägg lyckan i min famn.

Låt mig få skåda barmhärtigheten.

Fader, ge nåden åt mig.


Personen som hade mottagit min musikskatt tog sig tid att skriva noter. Jag kan inte det. Vi talade om att göra något mer av materialet. Men sen hände inget mer. Och jag sjönk tillbaka till den gamla kärnan. De är bra, men inte bra nog.

Det har gått flera år. Nyligen frågade jag honom om noterna. Det visade sig att han hade bytt dator. De fanns inte längre kvar. Allt arbete hade gått förlorat. När han sade något i stil med att "så går det när man inte fullbordar det man påbörjat" och syftade på sig själv, då speglade hans ord egentligen mig och jag hörde mig själv svara: "Då var det nog inte meningen."


Det där är en lögn. Om det inte var meningen hade de ju aldrig blivit till. Jag har kvar texterna och melodierna jag sjungit in. Mitt arbete har inte gått förlorat. Jag sparade det.

Jag behövde stöd för att få ut min musik. Någon som skrev noter. Någon som kunde förädla sångerna. Någon som befruktade mitt arbete så att det bar frukt.


Om jag hade tyckt att mitt arbete var bra nog, inte bara bra, då hade jag haft kraft nog att driva igenom motståndet. Jag hade haft tro nog att fullborda mitt embryo.


Radbandet är långt när jag tittar tillbaka på mitt liv. Embryon som aldrig blev till fullgångna barn. Klarinettspelandet, fotbollen, mitt fackliga engagemang, äktenskapet, arbetslivet, det egna företagandet, skrivandet, tecknandet och målandet.


Jag är bra, men inte bra nog. Rakt igenom hela mitt privatliv och yrkesliv har denna övertygelse styrt mina beslut.


Min lärare i mellanstadiet spelade gitarr och vår klass hade bland annat musikframträdande inför resten av Holmaskolan. Magister Per var en klippa. Han sade till mig att jag skulle ångra mig om jag slutade spela klarinett. Han fick rätt.

Jag hade slutat spela fotboll under min konfirmationstid men gick en ungdomsdomarkurs när jag fick frågan om att spela för ett division 2 damlag. Jag sade nej. Jag visste att jag var bra på fotboll, men inte bra nog för division 2.

Jag slogs för kung och fosterland med Toys R Us i början av 90-talet då jag var vice ordförande i fackklubben på min arbetsplats. När jag fick frågan att komma till Geneve och arbeta fackligt under tre månader svarade jag nej. Jag var bra, men inte bra nog för en sådan stor uppgift.

Nej till att arbeta som servitris i Italien. Nej till avdelningsansvarig på ILVA. Nej till Sjöbergs förlag som tänkte att jag kunde illustrera mer än Sötnosen.


Så har det fortsatt. Jag tycker att jag är bra. Så pass bra att jag fortsätter att skriva, teckna, måla och dela det med er andra. Men inte bra nog att ta det till nästa nivå. Den nivå där mitt arbete försörjer mig och står sig bra i jämförelsen med andra.


Vänligt men bestämt stopp, om du får en plötslig längtan efter att påstå att man inte ska jämföra sig med andra. Vi lever i ständig relation till och jämförelse med andra. Har du sökt ett arbete men inte fått det, vet du att det är så. Har du försökt sälja in din tjänst men inte fått några kunder, vet du detta. Ett skäl till att en del av oss driver eget företag är för att vi tror att vi ska slippa ifrån konkurrensen om vi får göra vår egen grej. Och just det är skälet till att vi inte lyckas med våra företag. Vi undkommer nämligen aldrig jämförelsen med andra. Jämförelse är inget negativt om vi inte gör den till det. Det är ett sätt att få syn på styrkor och svagheter i oss och i andra. Och så få klarhet för att kunna urskilja vad vi kan bidra med och vad vi behöver från andra.


Jag har inte glömt Lukasevangeliet. Jag ska snart återkomma till det. Håll ut ett tag till. Vad jag delar med er kanske ni inte kan applicera direkt på era egna liv, men alla människor har core beliefs, trosföreställningar, övertygelser som omedvetet styr besluten vi tar. Jag kan bara hoppas på att min berättelse frilägger din förkylda ande, den ande som är självdestruktiv för att den litar till och lyssnar till sig själv.


Jag är en bra kvinna, men inte bra nog för en man ska vilja leva med mig och prioritera mig i sin vardag. Också i privatlivet styr denna kärna. Det läskiga med core beliefs är att de ser till att alltid få rätt. De styr valen och besluten vi gör. Därmed kommer livet att servera erfarenhet på erfarenhet där det jag tror om mig själv bekräftas om och om igen.

Jag har såklart levt med män som speglat detta. Relationen har inte prioriterats. De har valt att prioritera arbete, fritidsintressen, pengar, ja allt möjligt värdsligt har varit viktigare än deras relation till mig. Jag har ofta stått långt ner på listan och jag har tålmodigt väntat på min tur. Tills jag tröttnat efter ex antal år och gått min väg.


Hur andra behandlar mig är såklart inte mitt ansvar. Hur andra prioriterar i sina liv kan jag inte förändra, men jag har ett eget ansvar för mig och vad jag tolererar.

Det som är så skrämmande med core beliefs är att eftersom jag ständigt får tron om mig själv bekräftad utifrån av andra så förstärks den. Jag bär på en grundkänsla av att vara bra, en bra människa och bra på det jag gör, men inte bra nog. Livet dukar upp den måltiden varje dag i mitt liv. Rader av bevis på detta.


Nog. Ett enda ord är vi nu nere vid. Nog är fullt av otillräcklighet. Jag räcker inte till. Det jag gör räcker inte enda fram. Jag är otillräcklig.


Jag läser om den ofruktsamma Elisabet och den unga orörda flickan Maria. Vilken tur att Lukas var en noggrann man som tog sig tid att samla in så mycket fakta han kunde innan han skrev till Theofilos för att berätta allt han visste om Jesus.


Elisabet och Maria är släkt. De två är jag, jag är dem. Den gamla kvinna jag är nu och den unga flickan jag var när jag spelade klarinett.


Jag minns hur jag som ung flicka hade hört en melodi och försökte hitta den på min blockflöjt och min klarinett. Fingrarna sökte över hålen efter att fånga de toner som hade letat sig in i själen och gömde sig där. Blev det fel, började jag om igen, tills jag kunde spela hela slingan i ett svep och få det rätt. Jag sökte och jag fann. Och jag spelade sedan melodin om och om igen. Ett upprepande som gräver sig allt djupare in till den verkliga kärnan, själva roten av människans väsen. Där kärleken är så stark att ordet nog i relation till mig själv suddas ut.


Jag ritade fem streck på ett vitt papper för att skriva ner noterna. G-klaven hängde jag först upp. Det är som att klä en julgran, tänker jag. Sedan satt jag där med läroböckerna för blockflöjt och klarinett för att sätta noterna på rätt plats. En liten svart prick i taget. Någonstans bland alla mina saker i förrådet tror jag att jag har dem sparade.


Elisabet behövde Gud. Maria behövde Gud. Jag behöver Gud. För det sitter så djupt att jag själv inte förmår bryta mig igenom den djupa övertygelsen som säger att jag är bra, men inte bra nog. Trosföreställningen är som en staty. Cementerad. Solid.


När jag insåg att det inte bara var en tanke som jag kunde sopa undan eller byta ut, utan något jag tror, något jag är övertygad om, då såg jag också lösningen på detta livslånga dilemma.


Jag tror detta om mig själv. Jag är bra, men inte bra nog. Men jag tror också på Gud!

Jag har numera en barnatro. Det jag saknade när jag var en flicka i mellanstadiet. Jag saknade inte tron på att jag var bra och att jag kunde lära mig nya saker. Det visar berättelsen om hur jag lyckades finna melodin i mitt inre och skriva ner noterna till den.

Jag saknade någon som hade högre tankar om mig än jag själv förmådde ha. Någon som trodde på mig när min egen tro på mig inte räckte till. Någon som var fullt tillräcklig när jag själv var otillräcklig. Gud är nog. Gud är tillräcklig.


När Elisabet hör Maria komma sparkar barnet i hennes mage till. Så sker också i mig. När jag minns flickan som sökte efter noterna till tonerna inom sig. När jag ser hennes djupa gehör, hennes intensiva lyssnade till själens melodi. Då fylls också min gamla kropp av liv. Anden i mig vaknar till liv och sparkar till när jag upptäcker Anden i henne.

Gud fanns där redan då, men ingen hade berättat något om honom. Jag kände inte igen Gud inuti mig själv.


Det var inte vilken melodi som helst som själen spelade för mig. Det var Amazing Grace. Och jag hörde den spelas på säckpipa. Så här lät det i mig:



Jag har ännu den gåvan. Mitt djupa gehör. Att kunna lyssna till själen. Jag söker efter tonerna och skriver ner noterna. Nu som bokstäver som bildar ord och meningar tills de blir till en hel sång som du just nu lyssnar till. En berättelse om frihet. Om Guds kärlek för sin dotter. Ett barn som var full av nåd redan från början, men som fick "fel" start i livet. En Guds kärlek som övervinner barnets bristande tro på sig själv och den vuxna kvinnans sorg över alla embryon som aldrig blev till fullgångna barn. En Gud som inte bevisar mig rätt när jag säger att jag är bra, men inte bra nog. En Gud som inte accepterar att jag står sist i kön av hans prioriteringar, utan som vänder på kön och ställer mig längts fram. En Gud som fortsätter att sjunga enkla visor i mitt inre också när jag inte hör dem. En Gud som fortsätter att leka med Sötnosen även när jag inte tecknar henne. En Gud som fortsätter att måla trots att jag inte tar upp penslarna. En Gud som är starkare än mig och bryter fram inifrån, istället för att bryta sig in utifrån. En Gud som gjort mig beroende av ord, hans att lyssna till och mina att skriva ner, för att dela alltsammans med er andra.


Jag har sagt ja till att illustrera en barnbok som handlar om honom, Gud. Det är som en brottningsmatch varje dag. Jag tecknar om varje bild så många gånger som det behövs för att jag ska känna mig nöjd. Flickan i mig vill ge upp. Den vuxna kvinna likaså. Men Gud vägrar att ge oss rätt. Han är den jag saknade som barn och som jag önskat att jag hade haft med mig på ett medvetet plan genom hela livet.

"Rita igen", säger han när jag klagar över hur ful handen på prästen blev. "Rita igen", säger han när jag klagar över hur ful kvinnan blev. Gud låter som en barnmorska som säger till när jag ska krysta och när jag inte ska göra det.

Det är plågsamt. Det vet varje kvinna som fött barn utan smärtlindring. Och det finns ingen annan väg. Embryot är mer än ett foster, det är ett fullgånget barn som kräver att få födas. Föder jag inte, dör vi båda. Den unga flickan och den gamla kvinnan. Maria förlöses genom Elisabet.


Elisabet och Maria är med mig. De är mig. Jag är dem. Deras berättelse är min berättelse. Det är så evangeliet är tänkt. Att levas. Att upplevas. Att känna som sig själv. En nåd som bryter sig fram inifrån. Som hjärtslag för hjärtslag river ner den gamla övertygelsen, trosföreställningen om mig själv, att jag är bra men inte bra nog. Inte med hårda ord och brutala slag och dömande. Utan med Andens kärlek. Som två kvinnor som möts. Den gamla och den unga. Uppfyllda av Guds ande. Bevittnande varandra. Glada för varandras skull. Över nåden som befriat dem båda. En befrielse som befriar oss andra än idag.


Evangeliet är inte teori eller teologi. Evangeliet är liv. Guds liv. Liv som vill ge liv åt sanningen. Den vi bär om oss själva och den som är vårt allra djupaste väsen.

Berättelsen om mitt liv liknar Jesu liv. Berättelsen om mitt liv är inte en saga fylld av rikedom och framgång. Det är inte ett liv fritt från lidande och död. Det är ett liv som rymmer svårigheter, olika former av förtryck, väldigt många uppbrott, goda intentioner och katastrofala resultat.

En berättelse om ensamhet, långa vandringar, att vara en sorts människa inför Gud men sedd som någon helt annan av andra människor. En berättelse om främlingsskap i världen och en djup djup djup längtan efter att kärleken ska segra i mig, utanför mig och i hela världen. Ett märkligt liv för många. Otänkbart för de allra flesta. Icke önskvärt. Alltför nära sanningen för att det ska vara bekvämt att leva där.


Jag vänder mig åter till Elisabet och Maria. Jag är inte ensam. Deras väg är min väg. Guds väg. Kärlekens väg. Kvinnornas väg. Barnens väg. Sönernas och döttrarnas väg. Alla vi otillräckliga som behöver Gud för vara dem vi formades till redan i moderlivet. Alla vi som behöver Gud för att göra det vi inte kan göra av oss själva.

Elisabets son banade väg. Marias son är den vägen. Jag vandrar den. Det gamla livet ersätts av det nya livet. Båda var mig givet. Av Gud. Kanske var det Gud som skrev dit ordet nog, för att jag inte skulle lura mig själv att tro att jag är tillräcklig utan Gud. Gud är nog, men inte människan.


Ingenting sker utan Guds tillåtelse, sägs det. Det är en svårsmält tanke. Men den går att suga på den utan att bli förgiftad om man samtidigt vet att man är älskad bortom all rim och reson.

Min barnatro är den att jag är älskad. Att Gud alltid är med mig. Inte som en övervakare som väntar på att straffa mig. Utan som en förälder som vakar över mig och uppfostrar mig. Kanske är det vad hela mitt liv handlat om. Guds fostran. Att Gud önskar att min ande och hans ande strålar samman i ord och handling. Att min längtan efter en förening med honom egentligen är hans längtan efter att förenas med mig. Att vi ska gå hand i hand genom livet. I respekt för varandra. I kärlek till varandra. Som bästa vänner och livskamrater både privat och i yrkeslivet.


Jag är bra, men inte bra nog. Det är faktiskt sanningen. Om jag vill jag vara bra nog och ta min plats i världen, då måste Gud vara med mig. Han är mitt nog. Den som fyller upp mig när jag själv inte klarar av det. I livet. I privatlivet. I yrkeslivet. Gud är nog.


Om du läst hela detta långa spänrgfyllda blogginlägg. Lägg då gärna ett ord i kommentarerna här på bloggen eller på Facebook. Så som är brukligt att avsluta en kvinnocirkel.

Lägg ett ord som bubblar upp ur din själ efter att ha läst denna min och Guds berättelse.

Tack på förhand!


Kram,



bottom of page