top of page

Tid att lyssna till Jesus

Det har varit några svåra dagar. Trots eller på grund av påsken? Tunga känslor, bedrövlig sinnesstämning, ja allmänt nedslagen.

Jag har målat och arbetat med detaljer kring utställningen som startar på söndag. Igår var jag på min dansträning och fick en stunds paus från alla tankar och känslor. Men det hjälper bara tillfälligt, för stunden, i själva utövandet, vare sig det är med händerna eller fötterna jag rör mig.


Jag vaknade med en känsla av att behöva göra något för någon annan. Slippa tänka på mig själv och mitt arbete. Tanken vattnades av det jag läste i Stinissens bok denna morgon. Den nya tavlan på matbordet som torkat över natten försöker också berätta något för mig. Jag ser det.

Något viskade i mitt öra att jag skulle ta fram min gamla bok "tid att lyssna" och söka efter något Jesus säger där. Jag tvekar. För jag tvivlar. Inte på mina möten med Jesus och vad jag såg och hörde. Jag tvivlar på att jag lyckades vara avklädd mig själv när jag återgav allt i skrift.


Boken har jag kvar i datorn. Jag börjar läsa. Ser och känner att i den finns vi båda två. Han och jag. Den jag var då, där jag befann mig i livet och min förståelse om Gud vid den tidpunkten, samt mitt sätt att tänka och uttrycka mig. Men också Jesus och Hans ord. För Han säger sådant jag vid den tiden aldrig skulle ha sagt av mig själv och sådant jag inte kunde veta om Honom eftersom jag inte hade läst Bibeln. "Stanna. Lyssna. På mig som vandrat i öknens hetta utan vatten och mat."


Är vi oskiljaktiga? Kan Jesus förmedla sig utan att även jag blir tongivande? Är det vad jag försökt uppnå?


Jag anar att jag lagt en ribba som aldrig någonsin kan nås. Rakt igenom hela Bibelns texter finns Gud klädd i varje samtids tankar, känslor, värderingar och de röster som fått chansen att skriva. Som läsare tycker jag mig ibland tydligt höra en mänsklig åsikt som träder fram och ställer sig framför Guds ord. Likadant är det med all predikan och annan förkunnelse, Jesu ord kläs i prästens liv och personlighet.


Jag får nu syn på vad som hållit mig tillbaka i alla dessa år. Rädslan för att vilseleda. Jag är så väldigt medveten om min egen ofullkomlighet och jag vet hur enkelt det är att som andlig ledare förlora siktet på Gud och frestas av girighet, berömmelse och andligt högmod. Jag har sett det med egna ögon och är själv ett offer för det.


När jag häromdagen såg ett klipp med Dalai Lama regerade jag våldsamt starkt på det. En sida inom mig skrek rakt ut. Det brann och sved inom mig. Nu blir den häftiga reaktionen begriplig. Vad han gör med pojken i filmen kommer ur något mycket sjukt i honom. Något jag också ser i andra religioner och i den världsvida kyrkan. Något jag fysiskt reagerar på så starkt att jag nästan bli lamslagen. För inget är så fruktansvärt som att utnyttja en människas längtan efter att vara älskad.


Jesus säger: "Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup." Det är hårda ord. Och jag finner vila och tröst i dem. "Dessa små" kan vara ett barn som i filmen med Dalai Lama. Ett barn som vill komma nära den stora andliga ledaren och få ta emot hans kärlek och omsorg. "Dessa små" kan också vara en vuxen som är liksom ett värnlöst barn genom sjukdom, fattigdom eller sin längtan efter att ta emot Guds kärlek från en annan människa som representerar den kärleken.


Andas Marie. Andas. Låt elden som flammat upp återgå till att vara en stilla låga.


Det finns nog ingenting som gör så ont i mig som när tro och religion blir ett maktmedel som vilseleder och kränker sökande och längtande människor, vare sig de är stora eller små. Jag reagerar våldsamt på det. Både fysiskt, själsligt och andligen.


"Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte." Jag finner tröst i Jesu ord. Att alla dessa små har sin egen ängel i himmelen.


Ett sikte. Ett mål. En destination. Det är det jag saknat en längre tid. Tavlan på bordet berättar om den platsen. Jag fann Jesu ord i min gamla bok som berättade om den platsen. Klädda i den kvinna jag var då:


Se öknen blomma i världens alla färger. Se palmer och olivträd. Apelsiner och clementiner. Se liljor och klematis. Se bär på buskarna. Och nötter i träden.

Där ska jag vandra. I denna lund. Där ska jag härska och leda er. Där ska lugnet råda. Stillheten, tystnaden och vördnaden. Där ska alla era sinnen tillfredsställas. Där bygger kärleken broar. Ingen stam ska uteslutas ur denna gemenskap. Här råder fred.

I tälten om natten hörs kärlekens ljud. I tidig morgon möter barnen en kärleksfull mor. På eftermiddagen vandrar barnen med sin far. Om kvällen är de alla samlade. Gruppen är stark. Gemenskapen dess nav. Ekrar fyllda av kärlek. Ett hjul som rullar fritt och snabbt.

Här ska vi bo och njuta. Här hörs skratten mellan tältdukarna. Här tassar nyfikna barns fötter. Här vandrar människorna med högburet huvud. Raka i ryggen efter en dags arbete. Här hörs musiken. Här dansar vi och hedrar Moder Jord. Här samlas vi till bön under natthimlen. Varje kropp är ett tempel. Varje själ tillhör oss alla. Vi förstår vår del i alltet. Frukterna är rena. Maten näringsrik. Vattnet det klaraste ni skådat. Som en klunk av Gud.

Dagarna är varma. Nätterna är kalla. Om våren exploderar öknen i färger. Om hösten vilar vi.

Det är en praktfull värld och en praktfull tid att leva i. Jag är med er. Jag välsignar er med kärlek och ljus.


Jag vill göra en förflyttning. Den börjar som alltid inom mig. Jag vill lämna den öken som breder ut sig i vår värld och gå med Jesus in i Hans levande och välgörande verklighet. Men det går inte att skilja den mänskliga tillvaron från Guds verklighet, lika lite som det går att skilja mig från Jesus. Vi är sammanvävda. Vi är ett.


Platsen Jesus beskriver för mig i texten ur min bok liknar den Johannes skriver om i Uppenbarelsebokens sista sidor. Johannes skriver utifrån där han står i sitt liv, sin tid och sin person. Jag utifrån mitt liv, min tid och min person. Men vi ser och skildrar samma plats. Livet i Jesus Kristus. Ett liv som inte brutit upp och flytt från världens öken och oro, utan ett liv som bosatt sig i Gud, inom Skapelsen och i människan för att så breda ut himmelriket på vår jord.


Att göra något för någon annan var den vilja jag vaknade upp till denna morgon. Det har alltid varit förknippat med att göra något för mamma, syskon, barn, barnbarn, vänner, arbetskamrater, klasskamrater, kunder, coachklienter och deltagarna i mina bokprojekt och meditationsgrupper.

Någon annan än mig själv har alltid varit de som finns i min absoluta närhet för tillfället. Men vad jag tror Jesus försöker säga till mig nu är att Någon annan är Han. För att jag inte längre är den jag var. För att det livet inte var hållbart för en person som jag. Det bröt ner mig. Min kropp och själ är alltför känslig för andras behov, deras ljus och deras mörker. Jag vet inte vad jag ska göra med smärtorna som orsakas av vad jag ser.


Sötnosen, tavlorna, mina böcker och bokhäften, allt pekar åt samma håll. Jesus tycker om kläderna i min garderob. Det är jag som finner mig ovärdig. Det är jag som är rädd att Han ska uppfattas på ett felaktigt sätt när han visar sig i den lilla härliga tösen, bland raderna av bokstäver eller som ett konstverk. Jag skulle nog allra helst visa upp ett alldeles tomt ark och säga: "Skåda Jesus!" För precis så är det precis innan första bokstaven skrivs, första pennstrecket dras och den första färgen sätts på tavlan.


Jag kan bara försöka göra mitt yttersta att inte färga Jesus alltför mycket när han klär sig i mitt liv. Jag kan bara ha intentionen att Han får kliva in i min garderob och använda både mitt mörker och mitt ljus för att så göra sig synlig och hörd. Jag måste också påminna alla om att jag frestas och faller för frestelser. Jag gör dåraktiga saker. Det finns inga livssituationer fria från prövningar, det vet jag nu när jag sökt på så många olika platser.

Välfärden har sin frestelse, fattigdomen har sin. Hälsan har sin, sjukdomen har sin. Relationen har sin, ensamheten har sin. Någon sådan plats existerar inte i den mänskliga tillvaron som är helt befriad från mörkrets egoism, avund, begär, girighet, högmod och allt annat som leder till andens, själens och kroppens förfall.


När jag gör något för Jesus låter jag Honom gör något för alla er andra som längtar efter Honom. Jag vet att det är sant. Jag är bara lite rädd för att ta det steget. För jag är så van vid att vända mig direkt till människan med den kärlek jag fått av Gud.

Nu är det min tid att vara som pojken med bröden och fiskarna. Jag ger det lilla jag har till Jesus och så får han multiplicera det så det räcker till alla som hungrar efter Gud. Och vem den skaran av människor är det vet jag inte. De personerna finns bortom mitt synfält. De står inför Jesu blick och bara Han vet vad de behöver och hur maten ska dukas fram.



Jag drömmer om ett eget hem där Jesus är grunden i mitt bygge.

Jag drömmer om en äkta matta på golvet som Gud vävt av kärleken mellan Anden och mig.

Jag drömmer om nyputsade väggar genomsyrade av tacksamhet, lovsång och bön.

Jag drömmer om stora vackra fönster i alla väderstreck som låter ljuset flöda både in och ut.

Jag drömmer om en dubbeldörr som ständig står öppen och bjuder in livet.

Jag drömmer om en stor grönskande trädgård där jag umgås med Moder Jord och får njuta av hennes visdom.

Jag drömmer om ett lusthus där jag sår, vårdar och förökar alla goda frukter.

Jag drömmer om ett kapell där jag bjuder in till stillhet och samtal, meditation och mässa.

Jag drömmer om Jesus och ett liv ihop med honom, där jag låter Honom rota runt i min garderob och jag gläds oavsett vad Han väljer att iklä sig.


Marie


bottom of page