Till Mig

Det är okej att vara svag.

Det börjar som ett samtal med barnet inom mig själv i bilen på väg till jobb. Det slutar som en härdsmälta i soffan när jag kommit hem. Jag imploderar.

Det är omöjligt att förklara, vad som sker med mig och kraften i det. Men när det händer är jag chanslös. Jag faller. Jag rasar ihop i mitt inre. Inåt. Bortom de vanliga mänskliga gränserna. Genom alla de år jag levt mitt liv. Genom de skikt som håller döden på avstånd. Och den enda längtan som existerar när detta sker är längtan efter vila. I vilken form den är kommer.

Jag är bottenlöst trött idag efter det bottenlösa raset igår. Vad är det egentligen som händer, när det händer?

Det finns ett barn i mig. När jag möter henne är det som att stå inför en dörr där jag inte vet vad som finns innanför. Det var så det började på morgonen igår. Jag såg henne och hon sade till mig att hon inte visste vem hon sjäv var och vad hon ville, för ingen hade någonsin sett henne bortom hennes fysik och hennes utseende. Ingen känner henne. Inte ens jag själv. Och jag lovade att vi tillsammans skulle utforska det.

Det är det traumatiserade barnet. När hon öppnar dörren är det som att dras in i ett svart hål. Min mentala styrka räcker inte till för att stå emot den kraften som öppnar sig. Känslomässigt är det rent fruktansvärt att möta. Jag minns några av mina ord till henne igår när det drog igång. "Om jag som vuxen inte uthärdar detta, hur svårt måste det inte ha varit för dig, du som var ett barn?"

Detta barns mörker handlar inte om något andligt mörker. Detta är ren och skär smärta. Ett mentalt och känslomässigt lidande så stort att kroppen inte klarar av att härbärgera det. Jag faller in i en form av dvala, nästan ett transliknande tillstånd när kroppen nått sin gräns och ligger orörlig i soffan. Minnesbilder svischar förbi. Som om jag föll rakt igenom alla mina levnadsår och såg de upprepade gånger jag saknat ett mänsklig fysiskt stöd när jag verkligen behövt det. När jag var så svag att man som människa inte ska vara ensam, för det är direkt farlig för psyket och en överbelastning för kropp och själ.

Vem tar emot mig när jag faller? Svaret på den frågan är sorgligt nog, ingen. Vad jag allra mest behöver i dessa stunder är en mänsklig kropp. En som förstår att det inte går att stoppa fallet, men det går att överlåta sin kropp åt mig att landa i. Det går att hålla om mig när min egen närvaro tappar fästet och faller inåt. Då blir den andres kropp fästet i nuet och den dörr genom vilken jag kan födas. Av mig själv kan jag inte. Det är en fysisk omöjlighet. Min kropp behöver erfara en ny upplevelse, den av ett yttre stöd när jag är svag. Inte en gång. Utan så många gånger som det krävs för att den nya erfarenheten ska bli det normala tillståndet. Min kropp känner inte till något annat än ensamhet i de allra svåraste stunderna av sjukdom, sorg, förluster och smärta.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?"

Jag ropade till slut med Jesu egna ord igårkväll. Varken barnet i mig eller den vuxne orkar uppleva detta fler gånger. Det var som om jag nådde en punkt, en smärtgräns för hur mycket jag ska behöva hantera på egen hand. Jag behöver en livskamrat som låter mig vara den jag är, också när jag är svag, och som är villig att upplåta sin kropp för mig att födas genom så att barnet i mig kan befrias ur den grav hon en gång sattes i. Detta är ingenting som kan ske endast inom mig själv, inte enbart i själen eller i en andlig dimension. Det behöver ta kropp genom en kropp. Barnet i mig behöver återuppstå med livet. Återvända hem till kärlekens gemenskap.

Vi blir till i mötet med varandra. Vi skadas, vi såras, något i oss dör i relation till andra. Och vi läker, vi helas och vi återföds på samma sätt. Barnet i mig vet detta. Jag som vuxen vet detta. Ingen av oss förespråkar självtillräcklighet. Vi vet alltför väl vad ensamhet och övergivenhet innebär, att sorg behöver delas för att inte äta upp oss, att tröst och hjälp från andra lindrar när det gör ont i sinne, kropp och hjärta. Att tankar, ord och böner visserligen är gott men de räcker inte alltid till. Inte när vi är barn. Inte när vi är vuxna.

Vi vet hur det är att sträcka ut handen och mötas av kyla. Hur det obarmhärtiga bemötandet förvärrar det som redan är svårt. Hur ont det gör att inte ses som en medmänniska, att förnekas sin svaghet, att påtvingas en styrka som skulle varit den andres. Det är en mänsklig grymhet jag helst vill uppleva fler gånger.

Jag lägger ingen som helst skuld på barnet inom mig. Oket hon burit av att andra tittat bort när hon behövt vila i de vuxnas kärlek och omsorg, har jag lyft av henne för länge sedan. Vem hon är bortom traumat vet jag ännu inte. Vem hon är med stöd i både sin glädje och sin sorg har jag ännu inte fått uppleva. Även om jag igår upplevde Guds frånvaro och mötte den övergivenhet som också Jesus en gång erfor, så vet jag att jag är älskad, Gud är här, med oss. Med barnet jag en gång var och med mig som vuxen. Gud har ingen tidslinjal. Då och nu existerar samtidigt. Så är det även med mig. Jag är barnet. Jag är vuxen. Samtidigt.

På bilden är jag fem år. Livet i min familj är inte enkelt. Mannen på bilden vet jag inte vem han är, men han representerar ändå min vuxenvärld. Den som är upptagen med sina egna liv, sitt kaos, sin oro, allt det sjuka.

Det är året innan marken under mina fötter rämnar. Innan döden slår till. Innan skilsmässan och flytten. Innan förlusterna som ingen sexåring ensam kan klara av att hantera utan att bli traumatiserad.

När jag faller är det hos henne jag till slut landar. Fina lilla oskyldiga Marie. Och jag vill inget hellre än att ge henne fast mark under fötterna. En famn att vila i. All den kärlek och omsorg hon behöver, så länge hon behöver den. Precis som i berättelsen om den barmhärtige samariern.

Jesus sa: »En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!«

(Lukasevangeliet 10:30-37)

Ofta kan vi bara göra en liten del av allt det en människa behöver hjälp med. Vi kan plåstra om och ta personen till en plats där den kan få mer och långvarig hjälp. Vi kan bära varandra en bit. Vi kan betala för omvårdnad när det behövs. Men vi ska inte och kan inte skynda på någon annans läkeprocess. Helande tar tid.

Vi ska inte titta bort, bara gå förbi eller avvisa en utsträckt hand. För en dag är det kanske vi själva, våra barn, barnbarn eller någon annan vi har kär som ligger där slagen till marken av livet eller av en annan person. Och den människans liv kan hänga på att den får den hjälp den behöver, i rätt tid.

Vi behöver de svaga. De antingen plockar fram vår medmänsklighet eller speglar vår brist på den.

Det är vid havet djupt inom mig som jag en gång mötte Jesus. Det är platsen där både jag och barnet vandrar. Där något dör och där något föds. Där något blir till jord och annat återuppstår. Det är platsen inom oss där vi har fast mark under fötterna. Där den del av oss som en gång blev överfallen av livet landar när ingen annan tar emot oss. Där ligger den övergivna. Den som lämnades ensam. Barnet med sitt trauma. Den unga kvinnan med en svår abort. När jag blev svårt sjuk. När jag miste allt. Här är jag ensam med mig själv. Ingen människa har delat denna plats med mig. Bara Jesus. Det är här jag dör. Det är här jag kan födas på nytt.

Gud, sänd åt mig den livskamrat som jag kan dela både nöd och lust med. Låt mig få uppleva barnets och den vuxna kvinnans upprättelse och pånyttfödelse.

Gud, sänd hjälp åt alla de som behöver det, både de små och de stora som lider.

Gud, ge mig kraft att vara till hjälp och stöd för de människor du sänder i min väg.

Gud, lär oss att inte väja för vår egen eller andras svaghet. Lär oss din barmhärtighet både mot oss själv och mot andra.

Amen.