"Jag avlöser dig. Du avlöste mig." Det pågår en dialog inom mig, och vad som sker i mitt inre försöker kroppen att göra sig av med i det yttre. Ännu en gång är hosta och förkylning på besök. Det städas och fejjas på in- och utsida. Jag är trött.
På avstånd hörs sirenerna från en ambulans. De senaste dagarna har sjukvårdspersonal varit på besök runt om i grannskapet. Kanske är jul en sådan högtid då stora förändringar sker i kropp och själ, vare sig man är kristen eller ej. Kanske ligger det i luften.
Det är som om det nya lilla livet som gavs oss på julnatten tvingar oss i en ny riktning. Det går inte att både hålla barnet i sina armar och fortsätta bära omkring på allt man tidigare bar på. Det ena eller det andra måste läggas ner. Jag förstår nu varför han som kallar sig fredsfursten också orsakar splittring. Det nya livet gör så. En förflyttning innebär alltid att jag skiljs från allt det och dem som fanns på den gamla platsen. Flyttar jag har jag inte längre mina gamla grannar. Jag får nya. Och har ett barn lagts i ens armar kan man inte ignorera det barnets behov, då dör det. Man måste förändra sitt gamla liv så att detta nya lilla liv ryms och kan växa till, att livet får sina behov tillgodosedda. Det är som att få tillökning i familjen. Det förändrar allt. Och efter en tid undrar man hur i allsin dar livet tedde sig innan.
Jag ser de yttre tecknen på att han nu är här. I mitt liv och andras liv. Jag ser försoning i släktens relationer där det funnits osämja. Jag ser ett närmande mellan vänner där det funnits avstånd. Jag ser avslut på gamla relationer som varit destruktiva. Jag ser det förgångna för ett ögonblick passera förbi i mitt eget liv och jag kan vinka glatt åt det och önska det välgång på den fortsatta resan genom livet.
Samtidigt som det nya livet redan är här, går det gamla året mot sitt slut. Då och då blickar jag framåt och försöker planera in under 2025 det som kan planeras. Jag har funnit en redovisningsbyrå till mitt företag. Skönt. Jag är anmäld till en ny termin med bugg, dock på en annan dag, vilket gör att jag kanske kan delta i en annan danskurs jag funderat över. Jag har fått plats i en bönekurs som heter Närmare Gud som börjar i januari och ska åka på retreat i april. Den kristna barnboken jag illustrerat lär utkomma under våren om inget märkligt händer. Jag ska ha en utställning med mina tavlor i vår. Kanske kommer till och med några av mina andliga visor att kunna höras av allmänheten under 2025.
Madame Ooh la la fortsätter att vara ett stående inslag i On Purpose Woman Magazine. Jag hoppas att Sötnosen får fortsätta att finnas med som en serie i Bunkeflo Kyrkoblad. Jag ska idag göra klart den första bilden till nästa års mobilalmanacka. Illustrationen ligger här bredvid och väntar på att bli inskannad av mig.
I julklapp gav jag mig ett år med Justin Augustin, ett varmsamt träningsprogram på nätet. Igår öppnade jag den julklappen. Jag behöver göra det till en vana, att träna med honom varje dag. Kroppen berättar det för mig.
Med mig in i 2025 har jag också en ny andaktsbok. Två har därför blivit tre böcker att läsa varje morgon. Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land av Tomas Sjödin. Och jag har funnit en ny favoritförfattare i Liselotte J Andersson. Fler böcker av henne lär bli lästa under hela nästa år.
"Jag avlöser dig. Du avlöste mig." Dialogen i mitt inre fortsätter jag att lyssna till med en önskan om att förstå vem jag själv är när kärleken får forma mig. Igår bad jag om att bli fri från allt i mig som har en dragning till vad jag kallar ont, mörkt och destruktivt. Jag sände iväg det jag själv kunde komma på som tydde på en sådan dragning. Likt lysande rislyktor steg det uppåt mot himmelen och svävade hem till Gud. Ibland är det endast eld som kan förtära det som skadar oss själva och andra.
Jag löste också barnet i mig från hennes skuld när jag valde att lämna tillbaka det som inte tillhörde mig, men som jag hade tagit emot i min egen brist som barn. Det var då den lilla flickan i mig sade: "Jag avlöser dig. Du avlöste mig." Hon satte ord på vad som precis hade skett inom mig. Jag förstod det inte, men hon gjorde.
När hon sedan kallade mig för "mamma" bad jag henne att istället kalla mig för "Marie". Det var också en del av avlösningen, att få lämna den plats jag uppehållit mig på så länge och gå vidare mot något nytt och ännu okänt.
När vi reste oss upp från stentrappan där vi hade suttit sade jag som det var, att jag inte kunde ta henne i hand och gå hem, för jag saknar ett hem. Jag förklarade att det enda jag just nu har åt oss är ett hål i berget, Jesu gamla grotta, som vi kan se som vårt hem. Så vi gick inåt och där tillbringade vi båda natten. Innan vi kröp ner under täckena bad vi tillsammans "Gud som haver barn kär" och avslutade vår bön med att lägga vår ande i Jesu händer så att Anden också kunde få en god natts sömn.
För många människor är avståndet mellan den inre verkligheten och den yttre tillvaron väldigt stor. Det krävs att man åker iväg till en annan plats där det är lugnt och stilla, där man kanske blir ledd av rytmen på just den retreatgården eller vägledd av någon annan. I vardagen lyckas man inte överbygga avståndet mellan sin yttre person och sin inre person. Det är som två liv åtskilda från varandra.
För mig är det tvärtom. När jag vaknar upp är det inget avstånd alls i mig. Varje morgon är jag hel. Jag kan vända mig inåt och utåt helt utan ansträngning. Det är som andetag, jag andas in och jag andas ut. Det finns ingen separation mellan min inre människa och min yttre människa. Det finns inget avstånd. Ingen lång väg jag måste vandra. Det finns ingen fördröjning. Kropp och själ är ett. Ständigt pågår en dialog. Och ständigt pågår en rörelse. Den dialogen och rörelsen är vad jag skriver och berättar om för dig, för jag hoppas och tror att den berättelsen kan vara andra människa till hjälp, stöd och tröst.
Snart ska jag resa mig upp från stolen där jag sitter. Äta frukost och kanske gå en runda med hundarna. Kursavgiften till dansen ska betalas in och jag ska fortsätta att fundera över att skaffa ett par terminalglasögon, jag tror det kanske skulle vara klokt.
Det är bra om jag tillbringar en liten stund med Justin idag. Varsamma rörelser som med små steg skapar bättre rörlighet, styrka och balans för min kropp. Och därmed en bättre hemmiljö för min själ. Långsamt når längst.
En vän jag känt länge ska ringa senare idag. Det ser jag framemot. Dagen ligger öppen och jag tar emot vad den kommer med. Varken hosta eller rinnande näsa kan stoppa det.
God fortsättning,
Opmerkingen