Tröst

Boken jag läser, Det ingen annan vet av Liselotte J Andersson är väldigt fin. Jag skulle kunna sträckläsa den på en dag, men den är av sådan karaktär att jag hellre läser ett kapitel och går och smakar på det. God andlig vägledning är kategorin jag tycker boken går in under. Texterna är nära livet, vilket är viktigt för mig. Det är där jag hör hemma, i livet.

Hostan från helvetet har fortfarande sitt grepp över mig. Imorse började jag gråta så medtagen jag känner mig. Jag ställer mig frågan om jag kommer att kunna arbeta på måndag. Kanske får jag förvarna min chef att det kan dröja ytterligare en liten tid innan jag kan stå och laga mat i ett kök, och möta upp känslorna det väcker i mig.

I boken nämns Astrid Lindgren och att hon skrev för att trösta barnen. Det är verkligen ett vackert skäl till att skriva barnböcker, för att trösta de små.

Varför skriver jag? Vem skriver jag för? Finns svaret i min såriga hals?

När jag under elva år arbetade som reporter var det min uppgift att ge röst åt andra människors berättelser. Jag anlitades oftast för de personliga porträtten och de livsnära reportagen. Det innebar att andra människors historier kunde verka som tröst, vägledning eller upplysning för tidningens läsare.

Detsamma gäller för de tre bokprojekt jag ledde mellan 2012 och 2015 under Heal My Voice Sweden. De tre antologier som projekten utmynnade i och som jag är ansvarig utgivare för är idag lika aktuella. De kan komma med tröst, vägledning och upplysning för de som läser dem.

Kanske är jag en bloggare, skribent och författare som skriver för att trösta. Trösta mig själv och samtidigt ge tröst åt andra. Jag skriver ju ofta om livets vedermödor och det svåra i att vara människa. Inte för att måla upp en mörk bild av tillvaron, utan för att vara sann om allt det komplicerade, smärtsamma och problematiska. För tröst behöver vi ju när livet är jobbigt, inte när det flyter på helt smärtfritt. Tröst är som ett litet ljus i mörkret.

Jag älskar lyckliga slut, men jag tvingar inte fram dem. Ibland får svåra omständigheter lyckliga slut. Ensamhet byts ut mot gemenskap. Sjukdom övergår i hälsa. Fattigdom i välstånd. Hemlöshet i en ny bostad. Men ibland förblir ensamheten livslång, sjukdomen leder till död, fattigdomen blir permanent och hemlösheten likaså. Ibland får vi inte ett lyckligt avslut på en människas historia. Vad gör vi då? Vad gör vi med de berättelserna? Är det bara segrarna som ska skriva vår mänskliga historia eller får förlorarna också rymmas i den?

Foto: Jordan Whitt, Unsplash

Astrid Lindgren säger i en dokumentär att hon aldrig hade blivit en stor författare utan den sorg hon bar i sitt inre. Hon födde en son, Lars, utanför äktenskapet. Fadern var en gift och respekterad man i Vimmerby. Astrid fick lämna bort sin son till ett fosterhem i Köpenhamn. Hon träffade sonen endast korta stunder under flera år.

Det finns sådant vi aldrig kommer över. Sådant en människa lär sig att leva med. Sådant som kan tynga ner hela livet om det inte ges ett högre syfte och kan vara till tröst för andra människor.

Kanske var skrivandet en tröst för Astrid själv, ett sätt att leva med bortlämnandet av sin son, en möjlighet att ge sin moderskärlek till andra barn genom sina böcker. Kanske var det ett sätt att skapa mening av lidandet som både hon och sonen tvingades till.

Avsaknaden av en pappa är en sorg jag måste leva med. Jag hade en pappa fram till det att jag var 18 år, men han uppträdde aldrig som en sådan. Kanske hade det varit enklare om han aldrig hade funnits med i bilden, att han dog tidigare. Kanske hade jag då fått måla upp min egen bild av en pappa.

Det var mycket komplicerat att ha en pappa och samtidigt inte ha en. Att han fanns, men ändå inte fanns. Jag förlorade på något sätt rätten att sörja för han levde ju. Jag levde med en ständig känsla av förlust och bar samtidigt barnets okuvliga kärlek till sin förälder och hoppet om att han en dag på något magiskt sätt skulle bli nykter och en helt vanlig närvarande pappa.

I efterhand kan jag se att det var en tröst för mig att så många av mina klasskamrater också saknade en pappa. Jag slapp leva med känslan av att vara ensam om sakna en pappa. Det fanns fler frånvarande fäder eller alkoholiserade pappor. Kanske är det därför jag aldrig känt att hans alkoholism hade någt med mig att göra. Det var inte mig det var fel på, utan honom.

Liknande känslor har dykt upp de senaste åren, där jag åter tvingats leva med dessa ytterligheter av att ha en människa i mitt liv och samtidigt leva med en viss förlust utav den människan. Jag har känt det i relationen till min bästa vän Carina sedan hon drabbades av dödlig cancer. Hon finns i mitt liv men samtidigt har sjukdomen de senaste fem åren långsamt tagit bitar av hennes liv och de förändringarna innebär också en förlust för mig i vår vänskap. En del av det som vänskapen förut bar, bär jag idag själv. Jag är djupt tacksam för att hon lever men bär samtidigt en sorg över det som gått förlorat.

Sedan mamma drabbades av en stroke tidigare i år har jag också mött liknande känslor. Liksom Carina är min mamma en kämpe som gör det bästa av sin situation. Det ser jag, och jag gläds över att hon ännu finns i livet så jag kan träffa henne ansikte mot ansikte. Men stroken har satt en del spår, tagit en del av det som för mig är min mamma, förändrat vår relation. Så jag bär på både tacksamhet för att hon överlevde och sorg över de förluster som skett.

En nära relation bär stora likheter med den relation jag hade till min pappa som barn. Personen finns, men finns samtidigt inte. Jag förstår nu varför jag klarat av att leva med det i ett helt decennium. Jag lärde mig det som barn. Att fortsätta älska en människa vare sig den förtjänar min kärlek eller ej. Att hoppas på den andres uppvaknande till sanningen så att den kan bli frisk. Jag förstår nu att det hoppet slocknar först när den människan dör, och jag vet av erfarenhet att endast Gud kan bryta en livslång förnekelse för det är så smärtsamt.

Slutet för Astrid och hennes som Lasse blev ändå i någon form "lyckligt". Jag läser på astridlindgren.com:

Astrid Lindgrens och Reinhold Blombergs son, Lars Lindgren, föddes den 4 december 1926 i Köpenhamn i Danmark. Sina första tre år tillbringade Lars, Lasse, i Brønshøj utanför Köpenhamn som fosterson hos fru Marie Stevens.

I december 1929 drabbades Marie Stevens av hjärtbesvär och kunde inte längre ta hand om Lasse. I januari 1930 kom han till Stockholm. Efter några månader med Astrid i hennes inackorderingsrum och drygt ett år hos morföräldrarna på gården Näs utanför Vimmerby kunde Lasse som femåring definitivt återförenas med sin mamma när hon gifte sig med Sture Lindgren, vars efternamn han också fick.

Lasse utbildade sig till ingenjör men arbetade senare i företaget Tre Lindgren AB som förvaltade rättigheterna till Astrid Lindgrens verk i form av teater- och filmmanus. Lars Lindgren fick tre barn, ett i sitt första äktenskap med Inger Wingren (1930–2015) och två i sitt andra äktenskap med Marianne Johansson.

Lasse dog den 22 juli 1986.

Reinhold Blomberg, Lars pappa, ägde en tidning som Astrid hade arbetat på. Det var så de möttes. Jag läser på wikipedia att Lasse i efterhand fick status som trolovningsbarn och därmed arvsrätt efter sin far. Det känns bra i mitt modershjärta.

Händelser i mitt liv har också på många sätt fått "lyckliga" slut. Sorgen efter min pappa har gjort mig till en mer medkännande människa. Den erfarenhet jag som barn fick av att kunna hålla plats för ytterligheterna har kommit många människor till gagn i mitt arbete som reporter, projektledare och meditationsledare. Viljan att belysa det svåra, snarare än att enbart fokusera på det positiva är drivkraften bakom mitt skrivande och jag tänker att mina texter därför kan komma med tröst till de som känner igen sig i det jag skriver.

Jag tycker mig se att livets svärta är bakgrunden som gör att livets ljuspunkter blir synliga. Jag söker inte efter svårigheter, men när de kommer tar jag hand om dem. Jag lägger inte locket på och låtsas som om det svåra inte existerar. Det kan endast sluta på ett enda sätt. Att mörkret tar över i oss.

Jag har gråtit mycket sedan jag omfamnade min egen sårbarhet och dödlighet. Jag har tillbringat mycket tid med att trösta mig själv. Den välsignelse som vilar över mitt liv är förmågan att visualisera, att se in i mitt inre. Att se det lilla värnalösa barnet jag en gång var och möta upp henne där hon var, med ljuset som strålar ur henne och mörkret hon var omgiven av. Att se den flicka jag en gång var och möta upp henne där hon var, med hennes längtan efter att bli älskad och hennes vilja att bryta upp från sin destruktiva släkthistoria. Att se den kvinna jag en gång var och möta upp henne där hon var, med hennes önskan om få dela sig själv och sitt liv, och smärtan i att bli mottagen med den gåva som det är. Att trösta alla de delar av mig själv som lidit stora och svåra förluster har långsamt läkt ut vad jag en gång trodde var sår som inte kunde läka. Kvar är endast de förluster jag måste leva med.