Jag finner just nu allt som sker i vår värld så obegripligt svårt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till det. Så jag sjunker ner här i min oas på bloggen, där jag vet att frid råder. Min blick letar sig till min älskade ek, den som står precis framför uteplatsen och av någon obegriplig anledning tycks ståtligare än alla de andra som står på rad. Stammen är lite grövre än de andras. Kronan är bred och harmonisk, medan de andras är mer spretiga och en del grenar tycks avbrutna. Dessutom är just detta träd alltid lite före de andra i årets skiftningar. Jag har hört talas om moderträd. Och jag gissar att trädet framför mina ögon är det som håller koll på och uppfostrar alla de andra ekarna som står på led. Jag älskar henne. Hon gör mig lugn. Trygg och rotad känns hon.
Jag somnade arg igår kväll och vaknade arg imorse. Det var en artikel i Kyrkans tidning som fick mig att ilskna till. En del av mig står ännu och hytter med näven och ropar ilsket "Stopp min kropp!" Det finns legitima skäl för hennes vrede. Jag anser att hon har rätt i sakfrågan, men att stå och vråla mot de andra kommer inte att göra någon skillnad alls. Det kommer snarare att ge bränsle åt deras åsikter. Två fel gör inte ett rätt.
Jag vill hitta en ny väg. Jag vill förstå trädet som står framför mig. Livets träd. Vad är det som gör att vi människor tror att löven som hänger helt på andra sidan trädkronan är annorlunda mot oss? Varför vill en del löv ha kontroll över de andra löven?
Ett billarm tjuter borta på parkeringen. Jag ser en vän till mig vandra iväg på andra sidan gatan. Vi är kyrkan här på vår förortsgata, min vän och jag.
Vi lär oss att kyrkan är en byggnad med väggar, golv och tak. En arbetsplats för de invigda. Men kyrkan är människor som lever med och för Gud.
Det talas om ett nybygge av en kyrka bara några hundra meter bort. Skälen till en sådan är flera. Ett argument är en större närvaro här i Annestad där behoven är stora. Men så tänker den som inte lever och vandrar här på vår gata. Ungefär som när rika vita människor tänker att de ska åka till ett afrikanskt land för att "rädda" de människor som bor där.
Vi lever på varsin sida av vägen, min vän och jag. Vi lever ett liv i daglig bön och reflektion. Vi ser människor och tar oss tid att samtala med folk i alla åldrar, från alla kulturer och religioner. Vi är ett sällskap när ingen annan tycks ha tid och ork att stanna upp en stund. Vi har lagt våra liv i Guds händer och tar emot all den hjälp vi kan få. Vi är väl medvetna om vår sårbarhet, att vi inte kan leva en enda dag utan Jesus och vi är som barn inför Gud. Ingen av oss har en prästkrage eller diakonens smycke runt sin hals. Vi tillhör inte de invigda och får ingen lön för vårt tjänande av Gud. Varje vecka går vi till vår församling och tar emot allt vi kan få därifrån. Liksom vi tar emot alla de gåvor vi får av andra människor. Det gör vi för att kunna vara kyrkan på vår gata, en levande kyrka av kött och blod. En som vandrar i området, som är närvarande här varje dag, ansikte mot ansikte med alla de människor vi möter.
Nu finns det andra avsnittet uppe på min Youtube där jag gästar Andrea Hylen's podcast "Carving a New Path". I detta program berättar jag om min relation till Jesus. Det är ännu ett sätt att vara kyrka - att vittna, att evangelisera, att missionera från hemmaplan, genom att berätta om min personliga resa och vad Gud gjort för mig. Det är mitt sätt att vara ett löv på livets träd. Ett blad som verkar som ett läkemedel för folken.
Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.
(Uppenbarelseboken 22:2)
The conversation is Part Two of a Three part series on the transformation of Marie's relationship with God, Jesus and the Holy Spirit. We talked about building a higher foundation, grace and forgiveness and doing mirror work. Marie shared how Jesus came into her life in 2008 when she was massaging a client.
Vill du hellre lyssna på programmet kan du göra det här:
Kram,
Comments