Fotsulorna mot parketten. En tunn bris från tvärdraget mellan den öppna balkongdörren och ytterdörren drar över min vänstra arm. En tvättmaskin som arbetar i bakgrunden. Röster på avstånd från gården fyra våningar ner. Solen som lyckats bryta sig igenom det tjocka molntäcket. Jag dricker en kopp kaffe med havremjölk. Jag reser mig upp och går för att stänga badrumsdörren. Någon inom mig gråter. Jag vill komma henne nära i tystnaden och stillheten.
Under högmässan denna förmiddag satt Sötnosen vänd mot mig och höll om mig hårt större delen av tiden. Så som barn gör när de inte vill vara ensamma, när de söker trygghet i sin mammas famn. Det var när hennes lilla kropp var tryckt intill min som jag förstod hur hennes nya frisyr uppkommit. Hur helluggen blivit till en klädsam sidobena. Det är min tröstande hand som strukit undan håret från hennes panna. Den nya frisyren är ett resultat av den tröst Sötnosen sökt och funnit i min moderliga famn. Ett synligt tecken på en sorg som bara jag och Gud vet djupet och vidden av.
Det var nästan så att Sötnosen kvävde Anden när hon pressade sin lilla kropp mot min idag. Hon höll sin vän så hårt intill sig att jag förstod att Sötnosen kämpade med gråten. En stund senare rann tårarna nerför mina kinder och jag lät dem strila som ett stilla sommarregn.
Bibeltexterna idag handlade om enhet, om att vara kvar i Jesus, om att vara olika lemmar i en och samma kropp. Jag tittade på tonårsflickan intill mig, min fina Lilla M, och jag tänkte för mig själv "Hur många härinne i denna kyrka är en kropp i sig själv, där alla de olika delarna i människan får plats och kompletterar varandra?"
Hur ska vi vara ett med andra, när vi inte är ett i oss själva? Hur ska den människa som inte är samlad i sitt inre, kunna vara samlad och sammanfogad med andra?
Lilla M, min inre tonåring, ställer sig inte längre utanför den inre gemenskap som jag bär på i min kropp. Hon är inte rebellisk. Hon lider inte längre brist på tillit. Hon slåss inte om uppmärksamheten. Hon är sedd och mottagen av mig själv. Jag har konfirmerat henne. Bekräftat hennes existens och hennes värde. Hon har inget behov av att frigöra sig och gå sin egen väg. Hon är en del av min inre samling och allas gemenskap med Jesus. Hon älskar Sötnosen med samma kärlek som Sötnosen älskat Lilla M i många år. Med Andens kärlek.
En enda gång under mässan var vi alla vända mot altaret och gjorde precis samma sak. Vi sjöng. Sötnosen, Lilla M och jag sjöng tillsammans psalmen "Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." Orden är hämtade ur Jesu respons till en kvinna i Lukasevangeliet 11.
Jesus sade: »När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.«
När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: »Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.« Men han svarade: »Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.«
Varför var Sötnosen ledsen?
När ett barn upptäcker att vuxna kan ljuga gör det ont. När lögnen ges företräde i en människas liv går det till slut inte att urskilja vad som faktiskt är sant och vad som är falskt. Inte ens sanningen kan man då lyssna till och lita på hos den människan.
Jag minns inte när detta hände mig som barn, men genom Sötnosen har jag erfarit det som vuxen och sett vad det leder fram till.
Jag har insett att leva med sanningen är naturligt. Det ursprungliga tillståndet. Lögnen däremot är något helt onaturligt. Den skapar oreda i tillvaron, trasslar ihop sanning med lögn och förstör relationer. Både inåt med sig själv och utåt mot andra.
Under småbarnsåren matades Sötnosens Ande av en annan människa som kom med den Helige Ande. Såsom en duvmamma eller duvpappa matar sin unge. För det är jag djupt tacksam. Jag behövde det för att överleva. Men jag vet också i exakt vilket ögonblick maten inte längre kom från Sanningens ande utan människans egen ande. Min kropp kände det direkt och trots att allting på ytan såg exakt likadant ut visste jag att det rena plötsligt inte längre var fläckfritt. En vit lögn hade smugit sig in och en tid senare när jag tog upp det fick jag bekräftat det jag hade känt.
Den vita lögnen var av omtanke om mig, ett försök att vara varsam mot mig i min svåra situation. Men också en vit lögn är ett tecken på att man inte helt och fullt har tillit till att sanningen faktiskt bär.
Den varsamhet jag verkligen behövde i det sköra tillstånd jag då befann mig i var att få ta emot Guds ande. Inte människans egen ande som tänker att en liten lögn inte gör någon skada, men samtidigt tänker att den nakna sanningen gör det.
Jag har lärt mig mycket av detta. Jag har sett hur en liten lögn växt och blivit till ett helt sopberg. Jag har förstått att sanningen är den enkla vägen att vandra även om den då och då kan kräva en stor portion mod och att jag väljer tillit till Gud framför mina egna lösningar på problem som uppstår.
Jag har förstått att sanningen inte förändras, men att jag inte känner till hela sanningen och aldrig helt och fullt kommer att göra det. Men om jag väljer att leva med sanningen får jag se mer och mer av den. Den visar sig för mig. Som när jag häromdagen förstod en ny sida av min skilsmässa och hur det kanske hade påverkat mina barn att bo varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. För det är först nu när jag denna sommar växlar mellan två bostäder som jag själv fått uppleva hur det påvekar mig rent praktiskt med skilda boenden, men också fysiskt och känslomässigt.
Mina barn är de sista människor jag vill såra, men jag vet också att jag omedvetet och ofrivilligt gjort så genom de val jag gjort. Jag väjer inte för den sanningen, men jag kan idag förlåta mig själv och lära mig av mina upplevelser. Och när jag förmår förlåta mig själv är jag bättre rustad att också förlåta andra.
Jag har insett med hjälp av Sötnosen och min hyperkänsliga kropp att den orena ande som Jesus talar om är lögnen. Lögnaren. Det är den orena anden som gör att jag ljuger både för mig själv och för andra. Jag kan kasta ut den ur mitt liv när sanningen uppenbarar sig för mig och jag plötsligt ser på tillvaron med nya klarare ögon. Men om jag efter att jag har insett en djupare sanning om mig själv och livet ändå väljer att släppa in och leva med det som visat sig vara en lögn, då blir det som Jesus säger. Lögnen kommer tillbaka, inte ensam som en oskyldig vit lögn, utan med ett helt släptåg av elände som slår sönder det heliga i människan. Det har jag bevittnat med egna ögon på nära håll. Också inuti mig själv.
"Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er", säger Jesus i dagens evangelium. Det går inte att gå in och ut ur Jesu kropp. Man kan inte vara inympad på vinstocken i ena stunden och i nästa ögonblick vara en fristående gren. Det går alltså inte att leva ömsom i sanningen och ömsom i lögnen. Jesus säger tydligt att han är Vägen, Sanningen och Livet. Inte Vägen, Lögnen och Döden.
Min kropp förnimmer de små avvikelserna. Jag ska ta bättre vara på det. Jag behöver inte förstå avvikelsen till fullo, men jag kan avstå från att ta emot den till synes oskyldiga vita lögnen när jag känner den. Lita på min kropp. Lita på min själs djupa längtan efter att leva i sanningen, med sanningen och för sanningen. Lita på mitt lilla hjärta och låta henne sörja när någon hon älskar avviker från Vägen och går sin egen väg i tron att sanningen inte alltid är den enda rätta och bästa. En sorg som också härstammar från en förlust av den Ande som den människan en gång matade henne med. Sanningens ande - mättande, tröstande och hjälpande.
En ny maskin tvätt. Mitt vänstra ben som hänger över det högra. Ett tomt glas med intorkat kaffe på bordet. Små barn som leker med en stor hund på gräsmattan nedanför. En tålig fyrbent vän med tre obetänksamma barn omedvetna om vilka konsekvenser deras lek skulle kunna leda till. Min mage som berättar att jag är hungrig. En himmel fylld av moln. En sol som då och då tittar fram. Den första tvätten som torkar i den stilla brisen från en öppen balkongdörr. En ytterdörr som är stängd.
Gud, förlåt oss alla de misstag vi människor gör.
Jesus, förbarma dig över oss alla.
Sänd oss din heliga ande, led oss i din sanning och lär oss att vara kvar i dig.
Var dörren in till det lilla hjärta du gett mig och låt inga lögner, varken vita eller svarta, stiga in över tröskeln till den plats där din ande bor i mig.
Lär mig att lita på min kropps förnimmelser och att avstå också när jag inte förstår.
För dig som ännu inte sett och lyssnat till avsnittet Illustration i Youtubeserien Unfolding the Gift from God kommer det här:
Var rädd om dig!
Comments