Jag sitter och funderar medan jag lyssnar på Stacey Kent på Spotify. Igår när jag körde hem från dansträningen insåg jag att det kändes som efter ett fotbollspass. Dansen lockar inte fram min sensualitet och sinnlighet, utan mer den skojfriska och kraftfulla sidan av mig. Det är okej, jag får motion och skratt, men det fick mig att fundera över var och när de där andra kvinnliga sidorna får uttrycka sig.
Min kropp talar väldigt tydligt om en brist på det mjuka och milda hos mig. Det gör mig lite ledsen känner jag. Det är nämligen en väldigt behaglig plats att vara på. Vilsam och följsam. Som kluckande vågor mot en varm sandstrand.
"You just closed the door, leaving me alone now. Was it just a dream. Never really true. Why I am so lonely", sjunger Stacey med mjuk och mild stämma.
Jag var den som tvingades stänga dörren för kärleken, trots att den lämnade mig ensam, för att den kom i en form som inte hade någon framtid. En dröm utan möjlighet att bli verklighet. En kärlek sann, djup och på riktigt men utan några löften att lita till och bygga ett gemensamt liv på. Jag behövde hålla stånd och sätta upp en tydlig gräns för han förmådde det inte. Min kropp berättar för mig att det har satt sina spår, att jag behövde stänga inne och stänga ute kärleken.
Min sensualitet och sinnlighet finns kvar, innanför den stelhet jag känner i min kropp. Den finns på platsen där kärleken kommer med vila och tillåts flöda fritt. Jag har det i mig. Helt naturligt. Sensualiteten och sinnligheten är en självklar del av mig. Det är en gåva. Något jag själv njuter av lika mycket som en man uppskattar det i mötet med mig.
I alla mina böcker om kvinnan har jag bearbetat min relation till mannen, från den första pojkvännen till den sista romansen. Detta har jag gjort i ljuset av min relation till Jesus. Det har varit mitt sätt att inte ta död på längtan efter och kärleken till mannen. Som kvinna har jag valt att överlåta den kärlek jag alltid burit till mannen åt Jesus, och så har jag lyckats ge kärleken en bit av den frihet den förtjänar.
Jag har varit mer lojal mot kärleken mellan kvinna och man än jag varit mot mig själv och mot männen i mitt liv. Kanske får du läsa den meningen flera gånger för att förstå vad jag menar. Men kärleken har alltid varit större än mig.
Jag vandrar ensam. Det finns ingen man vid min sida. Kanske har det tagit mig lite ur kurs. För mitt liv var aldrig ämnat att levas på egen hand. Jag är formad för kärleken. Jag är en avbild av Gud. Jag är människa. Inom mig är det maskulina Jesus och min själ det feminina. I det yttre är jag kvinna och en man saknas mig. Jag är inte skapt för ensamhet. Jag vill ha en hamn att segla in i, en famn att omslutas av, en arm att vila på. Har jag det sjunker jag enkelt och naturligt ner i min sensualitet, sinnlighet och sensitivitet. Jag längtar hem till den platsen.
Som Stacey sjunger ...
I can only give you love that lasts forever
And a promise to be near each time you call
And the only heart I own, for you and you alone
That's all, that's all
.
.
If you're wondering what I'm asking in return, dear
You'll be glad to know that my demands are small
Say it's me that you'll adore for now and ever more
That's all, that's all
Kram,
Comments