Varför har du slutat att undervisa mig, Jesus?

"Varför har du slutat att undervisa mig, Jesus?" Frågan uppkommer när jag sitter och läser boken Jesus - en resa genom hans liv. Kapitlet handlar om liknelserna Jesus ofta talade i. Jag läser:

Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. (Matt 13:1-2)

Texten påminner mig om vår första tid ihop, när Jesus nyss hade trätt in i mitt liv. Oväntat, men mycket välkommet - till min egen förvåning.

Vi hade ingen relation, men jag kände till honom. De där små fragmenten som i princip alla människor vet. Hans mammas namn. Hans pappas namn. Hans födelsestad och födelsedag. Hur han dog. Att det fanns människor som följde honom medan han levde, lärjungar kallades de. Att vår tideräkning utgick från hans födelse. Kanske skulle jag känna igen något litet av sådant han hade sagt. Men inte mycket mer än så var jag bekant med.

Såsom Jesus en gång kom människor till mötes för att undervisa dem, så kom han till mig ca 2000 år senare och gjorde i princip likadant. När jag i efterhand har läst Bibeln, har berättelserna om Jesus bekräftat mina egna personliga erfarenheter.

– Varför har du slutat att undervisa mig, Jesus?

Jag väntar på ett svar, men allt jag hör är vinden som skakar om träden utanför uteplatsen.

– Varför har du slutat att undervisa mig, Jesus?

Det ser nästan ut som om grenarna på träden ska brytas av, ändå gör de inte det trots den stundtals hårda vinden.

– Varför har du slutat att undervisa mig, Jesus?

Grenarna är fulla av ekollon som sitter i stora klasar. En del har redan fallit till marken.

Någon har sagt att "när eleven är redo dyker läraren upp". Någon har sagt något i stil med att "bästa sättet att lära sig saker är att lära ut till andra". Jag tror det ligger en hel del sanning i båda dessa påståenden.

Jesus kom in i mitt liv vid en tidpunkt då jag var redo att lära känna honom och lära av honom. De två sakerna går hand i hand. Kanske är tiden inne och jag redo att fortsätta lära mig mer om Jesus, genom att lära ut det jag lärt mig.

Känner du igen Jesus i hans tysta svar på frågan jag upprepar? Förstår du att han svarar mig, på sitt mycket speciella sätt? I liknelser som tål att stanna upp vid och fundera kring. Det är liknelsernas uppgift, att öppna vårt sinne och få oss att tänka till.

Känner du honom så väl att du förstår att han pekar på sig själv? Han som är livets träd och vinden som är Guds ande.

Förstår du att han talar om mig och dig när han visar att grenarna inte bryts av, fastän att vinden ruskar om oss?

Förstår du att han berättar för oss att när vi är förenade och förgrenade i honom, då bär vi så mycket frukt att det inte gör något om en del går till spillo? Han räknar med det, att fåglarna äter upp en del och något förmultnar och blir till mull.

Jesus har inte slutat att undervisa mig, även om jag ibland kan uppleva att det är så. Jesus vill fortsätta att undervisa mig, men inte som jag vill, utan som han vill. Genom att utmana mig. Han vet att jag är redo för den utmaningen. Det är jag som i vanlig ordning tvivlar på mig själv. Tur då att något i mig inte förmår gå emot hans vilja för mig. Att det finns ett ja till honom under alla former av tvivel som kan uppstå i mig.

Det är märkligt. När jag tror att min kärlek till honom har börjat svalna, då väcker han liv i den igen. Det är en lättnad att veta att kärleken inte hänger på mig, att han lyft av mig det tunga oket.

Kram,